Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Lockout

25starrating

Regi: James Mather, Stephen St. Leger

Den som vill ta time-out en fredagkväll och bedöva hjärnan med våldsamt oljud kan onekligen se sämre filmer än Lockout. Det är en sån där film som är gjord med så pass mycket energi och inlevelse att man nästan (men bara nästan) inte bryr sig om att den endast och enbart är ett hopplock av olika saker vi känner igen från andra filmer. Det är inte en film som ”lånar” lite grann från vissa andra actionfilmer. Snarare är det actionfilmernas motsvarighet till en sushitallrik med tio bitar. Det mesta näringsvärdet kommer från Die Hard, Flykten från New York och alla filmer av det slaget du kan komma ihåg som utspelat sig i rymden.

Vi introduceras för vår antihjälte, med det tuffa namnet Snow. Honom känner du redan, praktiskt taget, för han har spelats av Kurt Russell, Sylvester Stallone, Bruce Willis och Jason Statham, i andra filmer. Den här gången spelas han av Guy Pearce. Han är bra på att tugga snacket, ta stryk och le spjuveraktigt medan han tänder en cigg.

Filmen utspelar sig år 2049, så vi introduceras för ett fängelse i rymden. Det fängelset känner du också till sedan tidigare – Det är ett sånt där Maximum Security Prison där det bara sitter The Worst Rapists and Murderers In the World och där det aldrig blivit ett upplopp. USA:s president har en dotter engagerad av mänskliga rättigheter som gör ett studiebesök på nämnda rymdfängelse. Eftersom hon spelas av Maggie Grace är det lätt att misstänka utvecklingen. Alas, snabbare än du kan säga ”Taken!” så har givetvis fängelset tagits över av, förklaras det, fem hundra bad guys i orangefärgade overaller.

Vem tar ledningen för dessa fem hundra bad guys? En kille du också känner igen. Han är en arg men samtidigt lugn och taktisk man med viss skäggväxt och ett ganska stort intellekt. Han har även en galen bror som han känner sig manad att ta hand om; brorsan är en enögd, Con Air-version av Travis Bickle med  Trainspotting-dialekt och en förkärlek för att vara jobbig och döda folk i onödan.

Hemma på jorden inser förstås de högsta hönsen på Secret Service att den här situationen inte är optimal. Av de kostymnissar vi lär känna spelar Peter Stormare den mindre sympatiska (förstås) killen som är tveksam inför den tilltänkta planen eftersom han skarpt ogillar Snow. Den tilltänkta planen är the Only One Man Can Do It-lösningen (min term) som förstås går ut på att Snow – á la Snake Plissken – ska ta sig upp till rymdfinkan, hitta presidentdottern och ta sig därifrån. Cue buller, enter bång.

Även om Lockout inte är det minsta originell, så är den lite charmig för en sådan som växt upp med såna här filmer. Det är en film som faller in i traditionen av filmer man upptäcker när man är tolv, och som man älskar för man inte sett några andra filmer och man tror att alla inslagen är helt originella. Man vet inte att John McClane redan dragit vitsar med sina kollegor utanför i sin walkie talkie. Man vet inte att Glenn Close, till exempel, i Air Force One redan försökt förhandla med terrorister på ett lika fruktlöst sätt som Peter Stormare gör i den här filmen. Man vet inte att talet skurken gör i filmen är hämtat ur ”Film-terroristernas Vett och Etikett i Tal och Retorik” årgång 1989. Det kommer som en total överraskning för en att gisslan dödas i ordningen 1. Livvakten, 2. Den oskyldiga kompisen, 3. Den hariga killen som försöker medla med terroristerna. Eller att skurkarna efterhand inser att a) en av deras gisslan är presidentens dotter och b) att dom har en oinbjuden hjälte ombord och c) att detta är ett större problem än dom först anat. Man kanske aldrig ens spelat Metal Gear Solid och man vet kanske inte ens vem Steven Seagal är var.

Det är min förhoppning att den här beskrivningen förklarar både vad som är bra och vad som är dåligt med den här filmen. Det är en till film producerad av Luc Besson, och jag kan inte tänka mig att målet varit något annat än att leverera en lite gammeldags, analog actionfilm som tilltalar alla de som går igång på 80- och 90-talets obligatoriska inslag i genren. På så vis är filmen inte misslyckad.

Samtidigt kommer man inte ifrån att filmen är ett emellanåt rätt tungt stapplande Frankeinstein-monster, bestående av olika delar från andra en gång i tiden levande kroppar; Snow anländer till och med till rymdfinkan som en av austronauterna i 2001 och mot slutet får vi en rymdbatalj rakt av snodd från Star Wars, komplett med det där Fox One-cockpit-perspektivet. Vilken film som helst behöver något eget att komma med för att verkligen fungera, och stundtals känns inte Lockout ens som en riktig film utan snarare en uppvisning narrativa klichéer helt utan någon som helst enhet. Det blir i synnerhet påtagligt när Snow och presidentdottern, hon heter Emelie, hookar upp och obligatoriskt käbbel uppstår. ”Are you always this obnoxious?” ”Could you just shut up for a minute?” ”Did my father give me any message?” ”Yeah, you’re adopted”.

På papperet låter sådana repliker klassiska, men Guy Pearce verkar inte riktigt ta rollen på allvar och gör den i stort sett på automatik, och Maggie Grace tycks inte ha tillräckligt med dimensioner för att lyfta upp hennes karaktär och göra det till något annat än en figur som tar upp plats i en förutbestämd story. Käbblet är klassiskt, ja, men det känns inte inspirerat, ungefär som att manuset har de korrekta noterna men filmen spelar inte musiken rätt.

Jag nådde, i vilket fall som helst, en punkt kring sista tredjedelen då jag började tänka på annat. Då hade jag redan accepterat scenen där Snow crossdressar Emelie till man för att de inte ska sticka ut (för skurkar känner ju aldrig igen en tjej om hon har kort hår och keps på sig) eller det trötta återanvändandet av inte bara ventilationsschakt (á la Die Hard) utan livsfarliga dödsschackt med tryckluftsvindar á la Mission: Impossible. De sista tio minuterna tar även tillfället i akt att knyta ihop en tråd innefattandes en sån där klassisk oidentifierad portfölj, som filmen började med. Jag hade vid det laget glömt bort att filmen började med den portföljen och jag var inte längre intresserad av att veta vad som fanns i den.

Om du har sett alla, eller några, av alla de titlar jag á la-namedroppat i den här recensionen och inte känt att du fått nog av hälften av dom, så är det inte en så pjåkig film. Jag upprepar: Det är en film bara för dig. Yippie-Ka-Yeah, motherf… nej, just ja, filmen har i USA åldersgränsen PG-13. Det betyder att det inte är okej att säga fuck. Tjugofem döda kroppar och ett huvud som exploderar är däremot lagom barnvänligt. Jag utgår ifrån att den är från 15 år i Sverige, och jag tror för den delen inte att man bör vara mycket yngre eller äldre för att uppskatta den.

Ett svar på ”Lockout

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *