Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

De sämsta filmerna 2012

Det är sånt här man lever för. Medan jag inte helt med gott samvete kan säkerställa 2012 års bästa filmer eftersom Django Unchained inte kommer förrän i januari och The Master inte förrän i februari så kan jag åtminstone med god marginal gå igenom de dåliga filmer jag sett i år för att konstatera vilka som är de sämsta. För god knows att jag sett dåliga filmer i år. Detta är möjligheten att än en gång ge tillbaks på 2012 års allra sämsta cinematiska upplevelser. Jag bör påpeka att det naturligtvis finns hur många usla filmer som helst att välja mellan, men jag har valt bort det uppenbara bottenskrapet – typ filmer som Arena, ATM, Freelancers, till och med det påkostade men trots allt uppenbara skräpet Battleship – för att istället koncentrera mig på filmer som folk faktiskt hade anledning att se, och som därför stal tid ifrån edera liv.

hungergames

10. The Dark Knight Rises & The Hunger Games

Jag placerar dessa på en delad tiondeplats för att poängtera att jag inte är någon kontradiktorisk, envis, anti-hipster som liksom bara går emot strömmen för sakens skull. Dessutom är både The Hunger Games och Dark Knight Rises uppenbarligen ambitiösa filmer rent tekniskt, och i förstnämnda fall är det till och med tal om en film som är gjord exakt såsom det är tänkt att den ska vara gjord. Men jag kommer ändå inte ifrån att dessa två filmer utgjorde två av mina mest olustiga filmupplevelser i år.

The Dark Knight Rises – en kollosal besvikelse hur man än ser på saken, till och med från en som hade låga förväntningar efter att inte ha varit särskilt imponerad av The Dark Knight. En betonggrå nördröra av läderlappar och kattkvinnor befriade från såväl originell spänning (tidsinställd bomb, någon?) som från intressanta eller på något sätt utvecklade karaktärsdrag (man ska vara glad för att det finns en objektifierad läderlapp och en suggestifierad kattkvinna samt en befängd och jättetramsig skurk medan vidare poänger inte existerar). Därutöver följde filmen en intrig som var som gjord för okritiska spädbarn. Om något provocerade mig år 2012 så var det att en vacker och tematiskt ambitiös film som Prometheus fick skit för att den på story-nivå var ”nonsens” medan den här – den här dyngan – mer eller mindre okritiskt passerade som något slags hipster-party för de upplysta att posera omkring i.

Medan The Hunger Games var en bättre film rent tekniskt – den lyckades nämligen göra det den försökte göra – var det årets tveklöst mest deprimerade signal över tidens tecken. Storyn om framtidens dödsspel, där vi Darwinistiskt dödar varandra tills bara vår hjälte återstår, brukade (på 80-talet) vara en satirisk framtidsvision men what do you know, idag säljs det som prima underhållning för en okritisk tonårspublik. Gillade du den här filmen kan du vara glad över att (de säkerligen tillfredsställande) uppföljarna är på väg och om du inte kan vänta på dom så kan du köpa T-shirts, affischer, kaffemuggar och diverse mördar-PR-prylar under tiden du väntar. Konkurrenskommers är ju kul!

dark shadows

9. Dark Shadows

Tim Burtons filmatisering av some damn TV-serie från 60-talet var otvivelaktigt årets mest osannolika flopp. Hur befängd och ointressant får en film bli innan den blir en film som Dark Shadows? Den outhärdligt röriga storyn om vampyren som återfår kontakten med sin nuvarande familj för att typ slåss mot sin gamla rival medan någon samtidigt är en varulv men Never Mind, om du tror det låter ”kul” så är det tyvärr bara långtråkigt och absurt på det där dåliga sättet. Johnny Depp och Helena Bonham Carter är skuggor av sina egna prestationer i Burtons tidigare filmer och överhuvudtaget är den här filmen ett tecken på att den här regissören en gång i tiden visste vad han höll på med men, ack, icke så längre.

på vägen

8. On The Road

Årets drönare. Årets sumprunkare. Årets zombie. Walter Salles borde inte ha gjort en stentrist och asytlig filmatisering av Jack Kerouacks legendariska roman – men det var exakt vad han gjorde. En film som tar en miljard år att bli klar och när den väl är klar har en åskådare inte lärt sig någonting annat. Jag har svårt att se en annan publik för denna film än de stackars förtryckta Twilight-fanpojkar som vill se Kristen Stewart näcka. (Jag tycker förresten verkligen synd om er). En film som helt i onödan kletar ner ett mycket mer substansiellt verk på ett sätt som den i synnerhet i dag verkligen inte behöver. Jag hatade den här filmen.

savannenshjältar

7. Savannens hjältar

Finns det något värre än en dålig animerad film? Jag tror inte det. Denna tyskproducerade smörja lär ha lurat in tillräckligt många oanade familjer för att jag ska ha en och annan mardröm åtminstone fram till Annandag jul. En fult animerad idiotisk film med en tafflig intrig som inte går ihop någonstans – den får Niko – filmen om tomtens renar (hej hej!) för den som såg den – att framstå som ett komplett mästerverk och nu överdriver jag inte ens lite grann. Den här filmen suger.

ugg

6. What to Expect

Årets påkostade Hollywood-graviditetskomedi som hade mer produktplacering än vad den hade något annat. Behöver jag egentligen säga något mer? I min recension skrev jag: ”Vissa filmer är som fuskbyggen som bara består av utsmyckning. What to Expect While You’re Expecting – löst, mycket löst, byggd på den klassiska boken – är en sådan film. Flertalet karaktärer trängs i filmen, och de flesta spelas av mer eller mindre världsberömda Hollywood-stjärnor som Cameron Diaz, Jennifer Lopez, Rachel McAdams och Elizabeth Banks. Eftersom det är en film om graviditet så är filmen också packad med vissa tematiska kodord: Här finns frågan om giftemål, adoption, manlighetsångest, missfall, humörsvängningar, hormoner, vikt; kort sagt varje tänkbar klyscha man kan föreställa sig existera i filmen – och jag menar precis varje – har man fått med. Därutöver finns det så mycket produktplacering – det är helt omöjligt att missa Coca-Cola-muggar, Budweiser-flaskor, Canon-kameror, Reebook-tröjor, Fisher-Price-paket, Apple-datorer och Dove-krämer i radikalt makrofokus – att det inte är en fråga om ”smyg”-reklam utan en komplett visuell estetik. Det filmen däremot inte har är karaktärer med någon som helst personlighet eller ett manus med någon som helst identitet. Trots att filmen har ett dussin karaktärer (med kändisansikten) finns det ingen som gör något som är värt ens uppmärksamhet. Filmen är som en 110 minuter lång reklamfilm för ingenting alls. Sponsrad av stora företag.” Jag har inget mer att tillägga.

möktvann

5. Mörkt vatten

Åh, herregud. När jag recenserade den här filmen så skrev jag att den var en klassiskt svensk film (observera, inte klassisk utan klassiskt) men jag var kanske inte tillräckligt klar: Mörkt vatten är en fruktansvärt usel thriller helt befriad från någon som helst realistisk psykologi mellan karaktärerna, helt utan någon slags logik i intrigen, packad med tom utfyllnad där det borde finnas Vad Fan Som Helst och diverse patetiska försök att skrämmas med bland annat användandet av Singstar. Rafael Edholm kommer alldeles säkert få göra fler filmer – fråga Colin Nutley – och Sverige kommer följaktligen inte bli en starkare filmnation än vad den är idag. Allt tack vare dynga som det här, som nästan ingen ser och som vissa träskallar ändå väljer att uppmuntra. Kort sagt: Usch!

ironsky suger verkligen otroligt hårt och det här är inte ett dugg jävla roligt längre

4. Iron Sky

Här kände jag att jag drar gränsen. Den här trenden med att göra filmer som är Bra För Att Dom Är Dåliga Liksom Ha Ha Ha får faktiskt ha någon slags botten att nå någon gång. När det begav sig orkade jag inte ens skriva en ordentlig recension av filmen – jag nöjde mig med en Bellman-vits, vilket jag tyckte på sätt och vis var lämpligt – men nu kan jag säga att Iron Sky är en sjukt desperat film som misslyckas som komedi av den enkla anledningen att den inte är avslappnad utan försöker alltför intensivt vara Sådär Bra För Att Den Är Dålig Typ South Park HA HA SKRATTA FÖR DET ÄR NAZISTER LIKSOM MEN KOM IGEN SKRATTA DÅ FÖR FAN och jag antar att nog folk tvingades skratta tillsammans med denna plågat, utdragna film. Inte jag, dock. Jag tycker det får vara nog nu, mein herrskap. Gör bra filmer istället.

AO

3. AO – Den siste neandertalaren

Den här filmen verkar tydligen ha en hel del fans. Well, what do I know. Jag kände redan första gången jag såg detta epos om den hederlige gamla neandertalaren Ao (han heter så för att det är så han uttrycker sitt ”namn” ser ni; AO AO AO!) att det rimligtvis måste vara årets sämsta film (jag hade uppenbarligen fel! My oh my…) och inte blev något bättre av att den bara blev sämre och sämre i takt med att AO träffade L’Oreal-upphottade grottmänniskobaben Aki (AKI! AKI! AKI!) och de tillsammans – efter mycket om och men – bildade den första heteronormativa familje-enheten – på stenåldern, förstås. Var AO den sista neandertalaren? Vem bryr sig! Filmen skiter fullständigt i sin egen idé utan pågår bara sin Apocalypto vs. 7th Heaven-aktiga kalkon-nirvana. Av alla franska filmer jag sett i år är den här nästan den sämsta.

snälla cecile

2. Snälla Cecile

…. Men alla har ju sin överman. Om det var någon film som var sämre än jag egentligen kunnat ange i ord i år så var det Snälla Cecile, en befängd porrfilm som på något – något – sätt blev distribuerad i Sverige som något slags fredagsmys på DVD for your pleasure. Jag antar att det finns en slags humor i det här. När jag säger porr så menar jag porr. Storyn är inte mer – den är rentav mindre – beständig än i 70-talsporrisar som Debbie Does Dallas eller Beyond the Green Door. Den här pinsamt pretentiösa filmen om fresterskan Cecile som – förstås – bara har ångest över sin döda pappa… är… väldigt, väldigt dålig. Och även totalt pornografisk. Jag tror jag kanske mer än den idiotiska regissören till filmen beskyller filmens distributörer. Hur fan tänkte ni när ni distribuerade den här filmen för en svensk marknad? Jag menar, seriöst? Den är…. helt jävla värdelös. Den här usla filmen är så dålig att jag till och med har svårt att föreställa mig att jag sett någon sämre film i år. Men det är klart att jag har gjort det.

devörstmoviever

1. The Devil Inside.

O ja. Av alla filmer jag sett i år är det denna, The Devil Inside, som åtminstone gjort mig mest upprörd. Visst är det lätt att ta found-footage-genren och göra något dåligt. Visst är det lätt att ta en gammal subgerne som exoricst-skräckgenren och göra något alla redan sett. Visst är det lätt att ta usla skådespelare och få dom att framstå som totalt ointressanta. Visst är det lätt att göra en värdelös film. The Devil Inside – som borde varit en någorlunda okej found footage-knockoff – var en osannolikt, säger osannolikt dålig film där allting var fel redan från början och sedan fortsatte den, varpå den fortsatte, tills den fortsatte, innan – ah! ja just det! – den bara tog slut… på tal om ingenting. De som betalade pengar för den här filmen gav dom till folk som sket fullständigt i om dom sett en bra film eller inte (dom såg nämligen en usel) och det – om inget annat – gör The Devil Inside till årets mest vämjeliga film. Jag antar att jag inte har ord nog att beskriva hur mycket jag avskydde den här genomruttna filmen. Eftersom jag redan skrivit en recension där jag analytiskt förklarar mina problem återstår bara hat. Om The Devil Inside kan man således säga att jag bara har följande att säga: Wöösschhlööömbaaamamamamwawawawaschlamathafakaaaaaaaa. Typ. Ja, det har varit ett jobbigt år.

4 svar på ”De sämsta filmerna 2012

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *