Regi: Joe Wright
Ännu en filmatisering av Tolstojs klassiker om 1800-talets Ryssland där Anna Karenina (Keira Knightley) riskerar sin position i samhället genom en affär med den unge Vronskij (Aaron Taylor-Johnson) bakom ryggen på hennes snälla make Karenin (Jude Law). Alla hatar henne och hon blir mer olycklig för varje dag som går.
Inte alltid, men ibland, när vi filmsnobbar säger att en film är ”intressant” så betyder det i verkligheten att den är ganska tråkig. I synnerhet om ”intressant” är det enda positiva man egentligen kan säga om den. Denna nya version av Anna Karenina är en sådan, ”intressant” film. Den är väldigt fiffig, rent tekniskt, och knappast oambitiös. Den har enskilda sekvenser som ser väldigt bra ut och visuella effekter som emellanåt gör en överraskad. Man kan säga att den är skicklig, välgjord, den innehåller intressanta bilder. Men berör bilderna? Är intrigen gripande? Leder all fiffighet till något givande?
Inte direkt, i det här fallet. Anna Karenina är så fixerad vid sin egna stil, sin genomtänkta scenografi, och sitt traditionella och proffsiga skådespeleri att det kanske är därför den aldrig riktigt lyfter. Det är som att filmen är så upptagen med varje bildruta att den inte får något syre.
Filmen använder sig av teaterns, och ibland operans, logik. Skådespelarna rör sig igenom vad som verkar vara teater-scenografi och ibland befinner dom sig till och med bokstavligt talat på en teaterscen. Ibland skiftar ljus och mörker på sätt som föreslår strålkastare. Ibland stannar statister upp, till exempel då Anna Karenina och hennes blivande älskare Vronskij (Aaron Taylor-Johnson) dansar sin första dans tillsammans. Sekvenser som inte utspelar sig i dessa miljöer annonserar sig själva genom att vara påfallande drömska och montage-liknande.
Allt det där är ganska grannt. Det kanske låter självklart men det är verkligen en film att betrakta. Mellan raderna händer inte så mycket, och åskådaren förblir alltid utanför filmen, alltid på ett visst avstånd, det är filmad teater på den mest ambitiösa nivån men filmad teater lik förbannat.
Filmen kanske fungerat bättre om den visat mindre respekt för den vedertagna ”finkulturen”, Tolstoj med stort T liksom, och det 1800-tal som så ofta blir romantiserat utan anledning. Det är som om vördnad ska visas med hjälp av fyrkantighet, och även om det görs på ett kreativt sätt så är allt ändå i grunden för livlöst och utan den själ och det hjärta man förväntar sig från en roman som kallat världshistoriens bästa.
Anna Karenina som roll är förstås enligt samma logik en sådan där kronjuvel för en Hollywood-diva att få framföra. Hon har spelats av Greta Garbo, Vivien Leigh, Sophie Marceau och ryska legendaren Tajana Samojlova. Nu spelas hon av Keira Knightley… Utan att vara elak kan man väl säga att hon inte direkt är placerad i en drömliga. Och för att vara rättvis så tror jag att Knightley i den här filmen försöker göra Anna Karenina till en manisk, självcentrerad och relativt osympatisk figur och det lyckas hon med.
Tyvärr hamnar man i en situation som åskådare då man inte har några karaktärer att vare sig tycka om, tycka illa om, eller egentligen till någon högre grad förstå sig på. Skådespeleriet är överlag väldigt välmanerat och teatralt. Det gör att vi aldrig ser igenom skådespelarna, och vi tror alltid att de är riktiga karaktärer. Men det exakta och liksom ”skolade” framträdandet fungerar sällan på film på samma sätt det gör på en teaterscen. När till exempel Jude Law i rollen som maken framför varje replik utan att blinka, och levererar sina tal med en slags exakt och perfekt rytm och röstläge, så försvinner själva karaktären och hamnar i skuggan av framförandet. Vi känner liksom inte vad han pratar om. Och när Knightley blundar och drömmer sig bort och vi bjuds på svepande bilder av kuttrasju på en filt på en grön äng så blir det för schablonmässigt för att man ska koppla till det på någon seriöst mänsklig nivå.
Detsamma gäller för de andra skådespelarna. De är alla proffsiga och bra – här finns Matthew Macfadyen, Kelly Macdonald, Olivia Williams, Emily Watson och Alicia Vikander – men de blir aldrig mer än ansikten som pratar utan att orden når fram. En annan brist är filmens enda fel-castning: Aaron Taylor-Johnson som är en alltför svajig skådespelare för att gestalta Vronskij. Som om han inte vågar agera ut tillräckligt mycket håller han sig oavbrutet stram och stel, vilket bara leder till att man blir frustrerad.
Som den beläste vet så innefattar Anna Karenina också en annan kärleksintrig, den mellan den unga, idealisitska markägaren Levin (Domnhall Gleeson) och hans kärleksobjekt Kitty (Vikander) som i sin tur är betuttad i Vronskij. De ska agera en hoppfull motpol till Anna Karenina och Vronskij, vars relation slutar mer tragiskt, men den sidointrigen lider av samma problem – man känner helt enkelt inte vad dom känner – och den bidrar bara till att fylla ut speltiden till lite över två timmar.
Vilket för oss till filmens sista tredjedel, när man ska känna sympati för Anna Karenina, som blivit utstött av samhället på grund av sin kärlek till Vronskij och sitt uppbrott från sin godhjärtade men aggressivt sårade make (alltså spelad av Jude Law, och inte heller hans bristfälliga karaktär får de dimensioner man önskar). Filmen övertygar inte riktigt en åskådare om att det är speciellt synd om henne, eller åtminstone känns hon inte som en riktig människa utan mer som en redan förinställd bomb. Förfallet är vedertaget, och saknar helt närvaron som fanns i till exempel Scorseses mycket underskattade kostymdrama Oskuldens tid (1993), där Michelle Pfeiffer befann sig i en liknande situation. Där förstod man varför hon blivit socialt utstött och man förstod även hur hon själv såg på situationen. Man mötte en mänsklig karaktär, med närvaro. Knightley blir liksom alldeles för hispig och galen, komplett med den ständigt rynkande näsan och det där Daniel Radcliffe-besläktade leendet, för att hon ska framstå som något annat än dömd på förhand. Kanske är det meningen – Anna Karenina som karaktär är i så fall motsvarigheten till fartyget i Titanic. Något man redan i början vet kommer sjunka. Men det gör inte saken bättre, i det här fallet.
Man vet inte riktigt vad man ska tycka om den här filmen. Den kommer inte direkt någonstans. Den leder en inte till vare sig några tankar eller känslor. Den känns mer besläktad med Moulin Rouge än med Tolstoj, även om Moulin Rouge var väldigt underhållande där den här är ganska stel. Filmen kan rekommenderas till den som är sugen på att svepas in i fina bilder, utan att för den sakens skull bli riktigt berörd. Den är fullsmockad med visuell information, men den lämnar allt annat att önska.
Ett svar på ”Anna Karenina”