Pacific Rim

pacific rim bra

3starrating

Regi: Guillermo del Toro

 

I framtiden har stora så kallade kaiju-monster attackerat vår planet och ödelagt stora delar av den – Vi har svarat med att bygga stora så kallade jäger-robotar, motion capture-styrda av specialutbildade ”piloter” som kan slåss mot kaiju-monstren (gärna till havs). Men monstren lär sig våra tekniker och blir hela tiden bättre. Såvida vi inte kan droppa en atombomb ner i deras näste, via ett hål på havets botten, är det ute med oss. En annan sammanfattning av intrigen: Två timmar grandiost välgjort buller och bång i otroligt imponerande 3D och allt Transformers borde varit.

 

Jag tvekade länge innan jag bestämde mig för att gå på premiären av den här filmen – jag gör ju inte det här gratis – men efteråt är jag glad över att ha gjort det. Pacific Rim är, under sina omständigheter, en nästan pinsamt underhållande film och en helt fantastisk 3D-upplevelse. Man kan säga att filmen handlar om sina specialeffekter och den har bara på agendan att vara en berg- och dalbaneliknande wow-upplevelse. Hade jag väntat tills den kom på video vet jag inte vad jag skulle tycka. Kanske jag skulle se en medioker sci fi-krigsfilm med en dum, fjantig intrig, men det skulle i så fall vara på en platt, relativt liten skärm. Nedsjunken i en biofåtölj, så pass långt fram att man har duken lite ovanför sig, är Pacific Rim däremot vad den ska vara: En mäktig upplevelse. Dum, fjantig, ja, men mäktig. Eller som jag hörde någon säga på vägen ut: ”Ja, den vinner ju inga Oscars, men jag hade jävligt kul när jag såg den!”

En sådan enkel och sann iakttagelse. Filmens trailers är mer avskräckande, och det är ingen slump att den inte blivit en omedelbar hit i USA; den främsta anledningen är synbar för blotta ögat. På marknadsföringsnivå ser Pacific Rim bara ut som en spinoff på Transformers och vid det här laget tror jag folk med rätta är mätta på skramligt skrot utan innehåll. Jag själv är, för den delen, den sista som jag förväntat mig att så helhjärtat äta upp den.

På väg hem märkte jag att det var svårt att sätta ord på skillnaden mellan Pacific Rim och Michael Bays själlösa skrot-blockbusters. De är ju tekniskt sett samma typer av storproduktioner uppbackade av storföretag intresserade av vinst. Och i kärnan handlar de båda om stora robotar som slåss. Men ju fler små skillnader jag kom på desto tydligare blev mönstret. Den här filmen handlar inte om robotar som slåss mot robotar utan om människostyrda robotar som slåss mot riktiga, organiska monster. Den här filmen har hjältar som känns heroiska på riktigt (även om det är en fånig idolaffisch-heroism, men det har sin charm). Skådespelarna är tillräckligt bra för att ge liv åt karaktärerna, som i sin tur får tillräckligt med backstory för att man ska veta vilka de är. Visuellt är filmen snyggare – med olika miljöer och många läckert blixtrande neonfärger mot svart – och regin har hela tiden åskådarens orienteringsförmå med i beräkningen. Här hänger vi utför avgrunder och ser hur långt ner det är till marken. Här tittar vi upp på de enorma robotarna och får själva nästan ont i nacken. Här ser vi dessutom vad som händer under monstermatcherna. Vi ser när det enorma, noshörningsliknande bladet från ett kaiju-monster krossar skölden på en jäger, och vi förstår vad det innebär. Bladet går rakt in i våra hjältars ”cockpit”, där de är oskyddade. Stål och metall krossas och mals, eld och gnistor flyger och far; samtidigt måste de hålla besten på håll. Överallt storm, piskande regn. Oddsen försvagas raskt, datorerna blippar och bloppar, kaiju-monstret vrålar. Detta är en riktig, organisk värld med någon slags kännbar fysik, och åskådaren är mitt i smeten. Man säger ”oh shit, det här är inte bra” och håller i sig.

Kort sagt kan man säga att skillnaden helt enkelt är den att Guillermo del Toro gjort den här filmen, inte Michael Bay, och det har lett till att den här något som är lika abstrakt som självklart: Känsla, stämning, själ. Del Toro måste verkligen älska katastrof- och monsterfilmer för Pacific Rim är så kärleksfullt genomtänkt – alltifrån filmens övergripande värld till karaktärernas problem och de flesta logikluckor – att man aldrig har tid att ifrågasätta den. Han har till och med hunnit få tid över att krydda den med små snitsiga referenser till alla sina favoritfilmer: Här finns ett Hong Kong som på pricken liknar Blade Runners LA, en karaktär som vill bli kallad Newt (jfr Aliens), mumbo jumbo-lösningar som känns mer Star Trek än J.J. Abrams, ett bomb-meddelande direkt lånat från Independence Day och en plan att förinta monstrens håla där man får lov att säga ”Good luck, you’re gonna need it” (en av karaktärerna har förresten redan sagt ”Don’t get cocky, kid”).

Men mest av allt känns naturligtvis Pacific Rim som en enda stor förlängning av de japanska monsterfilmerna från 50-talet fram till idag. Till och med musiken, med vagt primitiva trummor och en marscherande orkester, känns nostalgiskt japansk. Jag kan se framför mig hur Ishiro Honda – pappa till Godzilla – ser ner från sin himmel och suckar: ”Om vi ändå haft denna budget”. Pacific Rim är inte långt ifrån en Godzilla vs. MechaGodzilla (tre filmer där Godzilla slåss mot en robot-Godzilla) eller Godzilla: Final Wars (2004) där japanska bolaget Tohos alla monster slåss över jordklotet, river ner hus och sprutar radioaktiv galla, samtidigt som vältrimmade, kung fu-kickande mutanter flyger omkring och slåss mot… ja, typ, sådana filmer.

De flesta av de japanska monsterfilmer som åtminstone jag sett har, trots sin charm, fallerat antingen på en för knaper budget eller alltför fjantiga intriger (eller både och). Pacific Rim är som en monsterfilmernas Rolls Royce. Specialeffekterna är bland de snyggaste jag någonsin sett i någon film överhuvudtaget och 3D:n är, som sagt, utomordentlig. Jag säger er, monstren och robotarna i den här filmen är verkligen GIGANTISKA. Man känner deras tyngd, tryckvågorna när de rör sig, deras huvuden är långt där uppe ovanför deras enorma kroppar; när de rör sig genom städer ryggar man nästan undan inför förödelsen och när de rör sig till havs känner man deras tyngd som om de vore verkliga varelser och maskiner.

Än så länge har jag bara pratat om robotarna och monstren och inte om karaktärerna. Mmhm. Låt oss fortsätta prata om robotarna och monstren!

Filmens fighter är otroliga. Inte bara är effekterna så övertygande att de får en märklig, barbarisk skönhet – en laserstråle som laddas upp och flyger iväg som norrsken genom natten, det är ju rena rama poesin – men om man hänger med på vad som händer så belönas man även som åskådare. Monstren i filmen lär sig från kamp till kamp och hittar på nya trick som överraskar oss lika mycket som det överraskar hjältarna inuti robotarna. De måste improvisera fram nya tekniker, och tiden är alltid knapp. De har tusentals liv att försvara och de måste vara på topp, redo att dö, redo att ge järnet, redo att ta tag i metallen och ropa die monster die!

Det är hela attraktionen med filmen, och det är därför intrigen och karaktärerna bör nämnas i andrahand. Det finns ingen anledning för någon som verkar helt ointresserad av det här att se Pacific Rim – men har du minsta tendens till att vilja ha kul på bio så är Pacific Rim sommarens stycke bedövande tvåtimmarsunderhållning. På video tror jag filmens effekt kommer utebli.

Så intrigen och karaktärerna är sekundära, visst. Det betyder dock inte, som i fallet Bay, att de är helt innehållslösa eller publikföraktande. Ta överstebefälhavare Stacker Pentecost till exempel, spelad av Idris Elba. Han har ett hjärta som bultar hårt i bröstkorgen men han döljer det bakom en stoisk militarism. Vi vet detta eftersom han förklarar det själv, för vår hjälte Raleigh Becket (Charlie Hunnam). Samtidigt säger han att Beckets upproriska attityd inte lämpar sig under detta krisläge; han måste respektera sitt befäl eftersom det är hans uppgift, som han förklarar, att vara allas nav. Elba har samma funktion i filmen. Så fort han dyker upp känner man att det finns en möjlighet för mänskligheten att överleva dessa monster, som naturligtvis har på kartan att ta över vår planet pö om pö.

Hjältarna är formaliska. Becket har förlorat sin bror och varit i exil i fem år; han blir återinkallad. Han bondar med rookien Mako Mori (Rinko Kikuchi, denna pojkrumsfantasis enda kvinnliga karaktär) som har en dotterrelation till Pentecost. En slags antagonist finns i dryga australiensaren Chuck Hansen (Robert Kazinsky) som muckar gräl med Becket från dag ett och föraktfullt kallar honom Rääläiii (som i Raleigh). Allt detta är välbekanta grejer, och detsamma gäller för intrigen som pågår enligt standarden ”Inledande raffel – exposition – uppgång och fall – första riktiga segern – omedelbar motgång – upptrappning mot final – final – eftertexter”.

Men Del Toro lägger upp det hela på ett sätt som gör att filmen fungerar, liksom en maskin, därför han vet att han bara behöver ge allt tillräckligt med kött och blod för att huvudattraktionen – dessa fantastiska monstermatcher – ska kännas som något man bryr sig om, och något man kan imponeras av utan att skämmas. Till skillnad från i fallet Bay har Del Toro bara två comic relief-figurer – två käbblande doktorer spelade av Charlie Day och Burn Gorman – och han låter även dem få en betydande roll. Under tiden kriget mot monstrena pågår sysslar de med att ta reda på ett sätt att lista ut hur monstrena fungerar, vilket leder till en nästan deckaraktig intrig som innefattar en infiltration av Hong Kongs svarta handel av monsterdelar (jo, för en sådan måste ju finnas också) och en pimpig langare spelad av Ron Perlman (mött av jubel i biosalongen). Jag menar, vad finns inte att gilla? Del Toro har tänkt på allt.

Vanligtvis brukar jag vända mig mot fantasy-krigsfilmer med militärisk tematik – allt i Pacific Rim använde till exempel Paul Verhoeven som ironisk fascist-propaganda i Starship Troopers (1997) – men det är svårt att göra när det finns så mycket kärlek och så mycket äkta liv i produktionen. Det är naturligtvis inte en film för den som ogillar tanken på att bli underhållen av barnsliga saker som stora monster och robotar. Samtidigt känns det inte helt rätt att kalla det för strikt pojkrumsfantasi, för det finns inga cyniska, sexuella anspelningar i den; Pacific Rim är kysk som en Spielberg-film. Mindre sentimental, dock, och mer pang på rödbetan. Jag råder den som känner sig manad att se den medan sommaren ännu inte regnat bort – det är ett billigare nöje än att åka Balder på Liseberg femtio gånger i rad. Men minst lika tillfredsställande.

 

FREDRIK FYHR 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *