Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Mud

mud bra

35starrating

Regi: Jeff Nichols

Två pojkar ute i söderns träskmarker hittar en mystisk, ruffig man vid namn Mud (Matthew McConaughey) som bor på en ö i en båt i ett träd. De sluter en pakt ihop, som går ut på att återförena honom med sin stora kärlek Juniper (Reese Whiterspoon) och se till att han inte åker fast av polis eller yrkesmördare. Han är efterlyst, och det är möjligt att få kommer sakna honom om han dör.

Jag minns Mud från min barndom. Elva, tolv, tretton, den åldern. Han var en sunkig kuf och han hade precis samma leende som Matthew McConaughey ger honom i den här filmen. Cigaretten hängandes i läppen medan han står där och fiskar. ”Tjena grabbar” kanske han sa. Och man undrade vem han var. Han var ju vuxen, uppenbarligen. Lika uppenbart var det att han var en utböling. Men det var något som inte stämde. Om det nu var sant, det där som man alltid fick lära sig, att fattiga människor har det svårt, att det är viktigt att vara duktig i skolan och att man aldrig fick börja röka, varför står då Mud där och ler så lugnt och självsäkert?

Jag är nästan säker på att det är vad de fjortonåriga pojkarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland) tänker när de närmar sig honom. Ellis är mer nyfiken än Neckbone. Kallas man Neckbone är man ju mer desillusionerad. ”He’s full of shit” konstaterar han. Men Ellis tvekar. De har tagit sig till en liten ö längsmed floden de bor på, och där har de funnit en båt i ett träd. Den måste ha fastnat där vid förra översvämningen, enligt Neckbones farbror (Michael Shannon), som bor i en husvagn och spelar elgitarr om dagarna. Fascinerade av båten, och tanken att få ner den och göra den till sin, har de nu istället funnit Mud, med fiskespöt, vid vattnet. Det är hans båt, menar han. Men om de gör en grej för honom så kan de få den.

Så börjar intrigen i Mud, en uppväxtskildring med svärta och en sagoliknande typ av magi insnärjd i en samtidigt väldigt realistisk berättelse. Den är regisserad av Jeff Nichols, som gjorde den lysande Take Shelter, och det är ytterligare ett exempel på storartat filmberättande. Liksom den filmen är Mud svår att definiera i genrer. Den har den övergripande känslan av en thriller, och det är överlag en mycket spännande film, men inuti thrillern finns ett drama som handlar om människorna i filmen. Ur spänningen i filmens thriller-element stiger något verkligt gripande och finkänsligt.

Nichols är mer intresserad av sina karaktärer än intrigen de är med i; och känslorna de har hittar han sätt att förklara i ord på sätt som är svåra att sätta i ord. Nichols har en kärlek till dessa arbetarklasskaraktärer – deras sätt att leva, prata och vara – och han låter dem ta plats i centrum av filmen på ett sätt som gör att Mud går att jämföra med The Place Beyond the Pines (också recenserad denna vecka). Mud är inte ett lika stort mästerverk, åtminstone inte i min bok, men det är fortfarande en mycket, mycket bra film.

Efter en radikal vändning mot det subversiva och djärva i filmer som Bernie, Killer Joe, The Paperboy och senare i år Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, har Matthew McConaughey förvandlats till en storartad skådespelare. McConaughey, en gång i tiden generisk smilfink för romkom-publiken, har kladdat ner sig med svett, blod och tårar. Idag spelar han bristfälliga, eller rent omoraliska, män som kompromisslöst rör sig framåt i sina känslor, sin expressivitet och ibland våldsamma tendenser. Som den unga rebellen fullvuxen, en smutsig outcast utan något att vare sig vinna eller förlora. Beroende på vad det är för film är han närmare hjälte än skurk. I Mud är han, visar det sig, en innerst inne fin kille som hamnat i klister på grund av sitt dåliga omdöme, sin vilja att hjälpa andra och sin narcissistiska ovilja att inse det. Mud, som han spelar, försöker till exempel förklara sin situation för pojkarna i början av filmen genom att förklara att han inte är en lodis, han är bara hemlös.

Man ska inte bli kallad lodis. Det är en sån där replik han har i början av filmen som imponerar på pojkar. Man ska inte bli kallad lodis, kan de säga till varandra sedan. Det låter sant, det låter bra, det kommer från en vuxen. Han måste veta vad han pratar om. När Mud sedan hukar sig ett ögonblick och de ser att han har en pistol nerkörd kring stjärtskåran eller så, då vet de att de måste lära känna Mud mer.

Det visar sig att han har saker inne i stan han vill att de ska göra för honom. Först vet varken de eller vi varför. Spänningen ligger i att Mud kan vara en bad guy. Han kan utnyttja pojkarna. Men kanske inte. Kanske Mud bara är omogen och barnslig. Bli sedd i stan vill han inte i alla fall.

Exakt hur allt hänger ihop vore trist att gå in mer på, eftersom Mud är en film vars intrig mår bäst av sina överraskningar. Man kan nämna att de har att göra med kvinnan i Muds liv – Juniper, spelad av en Reese Whiterspoon fantastisk nedsminkad till halvful, nyligen avdankad high schol prom-queen – som älskar honom men… ja, han är svår att ha att göra med. Storyn har även att göra med Tom (Sam Shepard), som bor på en båt och tagit hand om Mud hela hans liv. Han har faderskänslor för Mud, men det är samma sak där. Han är svår att ha att göra med. Shepard har en fantastisk look för sådana här roller, bunden vid sin veranda, skeptiskt spanandes ut över sakerna som händer i filmen. Slutligen har det även att göra med King (Joe Don Baker), en korrupt figur som kommer till den lilla staden allt utspelar sig i tillsammans med ett par män som viftar med foton för folk och har gevär i bagageluckorna.

Men det är karaktärerna filmen handlar om. Intrigen behövs för att ge dem något att göra, och för att vi ska ha en final på liv och död som gör att vi vill se dem överleva (och det är inte någon självklarhet). Men intrigen är inte poängen. Kärnan i filmen ligger i en sådan sak som att Ellis blir kär i en flera år äldre tjej som går på high school. Hon tar honom inte på allvar och han, som tror han fått en flickvän, är dömd att få hjärtat krossat för första gången. Inget blir bättre av att hans egen mamma beslutat sig från att lämna hans pappa. Detta sker på landet. Hon måste till storstan nån gång. Hon har sin enda chans i livet att göra något för sig själv. Ellis pappa är en gamla skolans man. Han försöker inte förstå det han inte förstår. Han dricker whiskey på verandan när det går dåligt. Bara om Ellis väl börjar prata med honom så häver han ur sig kvädande cynismer om hur man inte kan lita på kärlek, hur kvinnor alltid gör så att man arbetar för dem, och mummel mummel, mutter mutter.

Det är sant att alla kvinnor i filmen behandlar sina män dåligt. Men de gör det inte med flit. Det är på sätt och vis en film om en primitiv civilisations undergång; husen byggda längs floden, där karaktärerna bor, ska rivas. Och det alla männen i filmen blir varse är att de inte kan ta något för givet. I synnerhet inte det som varit deras ”fundament”; deras hus, deras hem, deras kvinnor. Under avdelningen ”manlighetens kris” handlar Mud om de problem den hegemoniska manligheten möter när strukturerna börjar demokratiseras. Kort sagt: John Wayne har vänt sig i graven hundra gånger vid det här laget. Det är bara männen i den här filmen, som bott halvt isolerade längs en flod, som inte förstått det än.

Stämningen i filmen är så tät att den går att ta på. De enkla panoreringarna över floden – som tycks rinna igenom hela filmen – skapar en oerhörd känsla, en rytm som verkar matcha karaktärernas hjärtslag. Perspektivet är som taget ur modernistisk litteratur, inte minst eftersom vi följer filmen genom Ellis’ perspektiv. Det går att jämföra med alltifrån Huckleberry Finn till To Kill a Mockingbird; Mud är en fullvuxen människa, som det redan gått snett för, och Ellis är en pojke som knappt fått fjun mellan munnen och näsan. När vi som åskådare hamnar hos Ellis vet vi lika lite som han – även om vi vet mer än honom om livet, och därför kan känna att han inte alltid vet vad han ger sig in på, när han hjälper Mud.

Den poetiska fixeringen vid floden i Mud gör att filmen lägger sig i samma mysticistiska filmtradition som filmer som Coppolas Apocalypse Now och Herzogs Aguirre; men här är vi inte på väg någonstans, som i de filmerna, utan här stannar vi i området där floden börjar. Eller slutar, beroende på hur man ser på saken. Det är inte säkert att karaktärerna i filmen har mycket till framtid. Men man vill gärna önska dem lycka på färden. Förr eller senare ger dom sig ut på floden. Det klargör filmen, om inte annat i ett öppet slut som anländer lika självklart som rytmiskt perfekt.

Det vackra med filmen är hur den vinner ens förtroende. Man kan jämföra karaktären Mud i början och slutan och med rätta bli imponerad över hur Nichols lyckats få oss att lära känna honom. I början tycks han mystisk och fascinerande, i slutet naken och älskvärd. Framför allt litar vi på honom, vilket vi inte alls gör i början. Mud är en sådan film som, via de där bilderna på floden, slingrar sig in i medvetandet och fyller åskådaren med en suggestiv känsla som verkligen stannar kvar i kroppen. Jag tror det har att göra med att filmen faktiskt i grunden handlar om kärlek och välvilja. Den typ av elementära godhet som binder människor och kulturer emellan. Tolerans, förståelse, insikter om när det är dags att ge upp och när det är dags att fortsätta kämpa för något. Kärlek, till exempel, eller sin egen frihet. Det är en karg och besk film ja, den skimrar i ett förföriskt oljemörker, men i hjärtat är det en feel-good. Det är en av årets bästa filmer.

 

FREDRIK FYHR

10 svar på ”Mud

  1. Pingback: Joe | Videosöndag

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *