Monica Z

Regi: Per Fly.

Biopic om Monica Zetterlunds liv, framgångar, motgångar, kärleksaffärer och svårigheter att uppfostra den lilla dottern Eva-Lena.

Monica Z är en väldigt snygg film, och den har ett bra flyt. Det är en jazzig, glassig piopic och med tanke på att den handlar om Monica Zetterlund är det bland det bästa den har på sin sida. Den är åskådarvänlig, liksom väldigt ”sebar” och lätt att gilla. Musiken är fantastisk, bilderna fina och ryktet stämmer: Edda Magnason är klockren i huvudrollen. Med säkra steg går hon på en svår balansgång mellan den där biopic-maskeraden (typ Jamie Foxx i Ray, där man ständigt vet att man ser Jamie Foxx utklädd till Ray Charles) och det motsatta, mer personliga biopic-skådespeleriet (tänk Anthony Hopkins i Nixon; inte ett dugg lik Nixon, men bra på sitt sätt).

Magnason ser ut, låter och sjunger som Monica Zetterlund, men det distraherar aldrig. Det är bra. Samtidigt beror det på det säkra manuset,av Peter Birro, och danska Per Flys rätt konventionella utformning och det är vad som hindrar filmen från att nå högre höjder.

Filmen är kort sagt ganska ytlig. Den faller in i samma fällor som nästan alla biopics gör; man lär sig inget om huvudpersonen man inte redan vet och man lär för den delen inte känna huvudpersonen speciellt bra. Scenerna avlöper varandra med mekanisk precision – Monica åker till New York, montage, Monica träffar Beppe Wolgers och Vilgot Sjöman, Monica börjar sjunga på svenska, montage, Monica är med i Eurovision, montage, Monica börjar dricka mer, etc – men det blir aldrig psykologiskt eller realistiskt; det blir liksom bara bilder. Fina bilder, men bilder.

Tarantino har verkligen en poäng när han sagt att biopics ”bara” går ut på att ge utrymme för en skådespelare, gärna för att denna ska få Oscars (läs Guldbaggar). Monica Z är inte mycket till biografi över Monica Zetterlund men det är verkligen Edda Magnasons film och hon förtjänar allt beröm hon får nu. Inte bara lyckas hon imitera Zetterlunds sångröst samtidigt som hon gör sin egen grej; Magnason är en riktig artist, och detta är inget Sikta mot stjärnorna-performance. Hon är dessutom en högfunktionell skådespelare som ständigt levererar varje replik med närvaro och alltid bär upp scenerna hon är med i.

Emellanåt får hon jobba rätt hårt. Filmen kryllar av haltande biroller som fick mig att minnas en bra Johan Croneman-krönika om varför man i svensk film alltid har dåligt skådespeleri i dåligt skrivna biroller och tror att det inte ska märkas. Det är svårt att förstå även i Monica Z varför Magnason är en sådan fläckfri Monica Zetterlund medan Johannes Wanselow (som Beppe Wolgers), Oskar Thunberg (som Vilgot Sjöman) och Jörgen Thorsson (som Tage Danielsson) inte är ett dugg lika sina förlagor, annat än i kostymen. Det skaver betänkligt, och det kryddas dessutom av en omöjlig David Hellenius som skivbolagschef (han är ingen skådespelare) och en uddlös Sverrir Gudnason som Sture Åkerberg, basisten som filmen igenom agerar som hennes otackade kärleksbeundrare.

Vi vet inte riktigt varför Sture är så kär i Monica, vi får anta att det är för att hon är så snygg och stajlig. Att hon själv är en diva som växlar mellan att vara begåvad, älskvärd och narcissistisk får man liksom utgå ifrån. Ja men hon är väl ett konstnärsgeni. Ibland är hon ledsen, ibland är hon glad. Men vi får inte veta varför. Uppväxten i Hagfors – hålan hon förstås vill fly ifrån för högre höjder – får vi inte se. Varför hon bestämmer sig för att bli stjärna vet vi inte. Vi vet inte ens vem pappan är till hennes barn Eva-Lena (Nadja Christiansson) är. Det är fint av Birro att ta upp hennes alkoholproblem men varför hon skärper sig efter ett självmordsförsök, och tycks spola kröken som om hon lärt sig en läxa, blir inte självklart. Visst, man kan ju ”förstå” det. Men att bara tvingas utgå ifrån något är inte samma sak som att läsa mellan raderna.

De här problemen ligger dock i berättelsens form och de finns i nästan alla biopics. Det är svårt att få fram något autentiskt och meningsfullt när man har att göra med verkliga händelser och verkliga människor. Det blir i sämsta fall passiv, småtråkig maskerad. I de bättre fallen blir det som Monica Z – kanske är filmen passiv, kanske är det till viss del en stor maskerad, men det är aldrig tråkigt.

Anledningen är Magnason, som livar upp det i övrigt mer lagom-habila utförandet. Vid de scener i andra halvan av filmen som erbjuder lite mer karaktär, lite mer psykologi är hon i synnerhet minnesvärd. En scen där hon springer efter en bil, mer ska jag inte säga, är verkligen hjärtskärande och en annan, där hon börjar gapa på en fest efter för mycket alkohol och plötsligt sårat självförtroende, är på riktigt stark. Man märker att Birro tycks ha skrivit in sina egna tankar i de manliga karaktärerna; i synnerhet Vilgot Sjöman, som levererar en harrang mot Monica om allt som är fel med henne, som är väldigt vältalig för att vara sådär tagen ur luften. Men det förtar inte Magnasons glans. Liksom för karaktären hon spelar är hedern det sista som dör.

Kjell Bergqvist spelar hennes pappa, en Jante-gubbe kvar i Hagfors som inte ger henne någon cred och som mest surar över att hon gett sig av. Jag vet inte senast jag såg Bergqvist i en roll som inte bara var ”Kjelle” (Den bästa sommaren?) men det är oerhört skönt att få se honom leverera en riktig roll igen. Jag hoppas han inte ramlar bort i Guldbaggesammanhang, vad det nu än är värt, för han gestaltar verkligen en riktig människa här och han hjälper Magnason att lyfta filmen på sina axlar, då de i övrigt är omringade av jokrar som ständigt hotar att sätta käppar i hjulet.

På det stora hela är dock Monica Z en lyckad film. Den når fram emotionellt där den ska, eftersom Magnason är så lätt att tycka om; vi förstår hennes situation och vem hon är, vi tycker synd om hennes dotter och vi ömkar lite för de stackars karlar som kommer i hennes väg. Den hade dock kunnat vara storartad, mer än en snyggt gjord melodramatisk bagatell, men det känns som om alla biopics skulle kunna vara det. Monica Z ger istället lite bra vibrationer och det är ju fint. Främst sätter den Magnason på kartan. Där hör hon hemma.

FREDRIK FYHR