Regi: Jackie Chan
Äventyraren JC (gissa-vem) och hans ”team” åker runt jorden för att hitta huvuden till kinesiska statyer. Han vet inte att han jobbar för en skurk (eller något sånt). Andra skurkar dyker upp och vill åt samma statyer. CGI-action, osv.
När Jackie Chan gjorde PR för Chinese Zodiac i Cannes för två år sedan meddelade han att han gick i semi-pension; han skulle inte längre göra actionfilmer.
Detta är en vis man. Han har själv sett Chinese Zodiac och han vet att det är över. Jag är inte mer elak som poängterar det än vad han är som också ser det. Det är förstås ledsamt när saker går i graven. Men ålder är en verklighet. Se på Steven Seagal, den överviktige ”actionhjälten” vars ”karriär” nu går runt på cinematiska aborter gjorda direkt på video. Vill vi verkligen att Jackie Chan går hans öde till mötes?
Chinese Zodiac är tillräckligt nära en modern Seagal-film för att det ska vara skrämmande. Det är, typ, en uppföljare på två filmer han gjorde i en serie som tydligen kallas Armor of God; det rörde sig om en typisk tvärkorsning mellan James Bond och Indiana Jones, fast med Jackie i huvudrollen. Det var 1986 och 1991. På den tiden när Jackie var glad och rynklös, och verkade kunna ta sig från ena änden av Golden Gate-bron till den andra genom sina händer och knän – medan han jonglerade handgranater och undvek kastknivar. Alltid med ett leende på läpparna i slutändan.
Chinese Zodiac börjar med att han befinner sig inuti någon slags gudsförgäten rymddräkt á la Kenny Starfighter. Han jagas av säkerhetsvakter och genom klippningens underbara magi fastnar han på en och annan lastbil genom sina sågbladsarmar och sedan rullar han nerför vägen med dräktens inbyggda kundvagnshjul. Vi tittar på Robot-Jackie, i en dräkt gjord i äkta plast. Det är väldigt lamt.
Hela poängen med Jackie Chan-filmer var att se honom hoppa runt och se fånig ut, medan han gjorde fantastiska saker. Så länge han gjorde det kunde – och borde – storyn vara tramsig. Skådespelarna fick vara dåliga och Jackies egen regi (som är dålig) störde inte heller. Så länge han gjorde sina kullerbyttor kunde man inte gå fel. Hans stora body of work (detta är hans 101:a film!) är därmed en sällsynt idiotsäker källa till trygghet. Plocka ut vilken titel som helst – Who Am I; Rumble in the Bronx; Supercop; Thunderbolt – och man vet vad man får.
Men ack. Åldern har kommit, såsom den kommer för alla som lever, till Jackie och plötsligt blir alla de där sakerna jag nämnde (dålig story, dåliga skådespelare, dålig regi) alltför distraherande och uppenbara. ”När ska Jackie göra något roligt” tänker man, medan en trög, långtråkig, billig resa runt jorden får en att undra om det inte finns något mer spännande man kan göra: Tvätt finns att sortera. Kanske man behöver dammsuga vardagsrummet. Dags kanske att testa det nya rengöringsmedlet och skura toaletten rentav.
Skådespeleriet i Chinese Zodiac är extremt dåligt. Jönspellarna som springer runt och gapar i den här filmen har inte fått någon som helst regi av Jackie och de backas upp av vedervärdig, public domain-liknande ”rolig” musik man vanligen bara hittar i Lilla Jönssonligan-filmer. Skurkar finns det gott om. En har en spyfärgad Hawaii-skjorta och Dodgson-hatt och säger med Tommy Wiseau-brytning: ”Dån’th moof! Diz gann haz bolljets!”
Han avbröts, vill jag minnas, av ett gäng kinesiska ”pirater” i stråhattar med lila rosetter. ”Do jo think aj look stopid” frågade en av dem. Jackie verkade – tillsammans med sitt ”team” – leverera många repliker unisont för om alla säger replikerna samtidigt är det nog roligare. Tempot hysteriskt. Allt är riktat åt barn, men allt är så dåligt gjort att filmen är dömd att förvirra även dem. Som om inte det var nog skiftar dialogen mellan engelska, kinesiska och franska tills hjärnan bara vill stänga av.
Storyn är bara en rutinmässig McGuffin-jakt, startad av Oliver Platt som verkar spela exakt samma roll som i 2012. Det är ovärderliga kinesiska statyhuvuden, bla-bla. Resa runt jorden, snark-snark. Alla är uppenbart i en studio när de ska vara i djungeln; det ser lika uppenbart ut som i den gamla Daim-reklamen från 90-talet. (Faktum är att jag tror det är samma scenografi).
En timme hade passerat av skrikande och stojande och desperat överspel av det slag man hittar på barnteater, när jag insåg att ännu en timme var kvar. Efter det, ska jag erkänna, förlorade jag intresset för den här filmen och jag kan bara säga vad jag minns. Karaktärerna pratade på en båt. Några scener utan action. Någon tjej hävde ut sig mängder av klichéer om någon gammal legend och ganska mycket lät som kinesisk statspropaganda (”Vi ska inte lägga oss i vad polisen gör” minns jag att någon säger någonstans). Plötsligt hoppade Jackie överbord och tog ett dopp eller något.
Sen var de på något slags museum. Sen hamnade de hos skurkarna. Jackie hade till slut en knapp minut av akrobatik i en ”fight” med ful skurk i lila hatt (skurkarna har fåniga hattar i den här filmen). Diverse mindre intressanta fighter med andra karaktärer urartade. Oliver Platt dök upp igen för en till scen. Sen kom en fallskärmshoppningsscen som jag inte förstod vad den gjorde där. Det var en slags final. Jag vet inte. Jag antar att jag hade hängt med mer om jag inte somnat till där någon gång när våra hjältar, via ful greenscreen, åkte på en stock uppenbart gjord i plast genom en djungel som bara var billig CGI medan musiken spydde ur sig extrema Pirates of the Caribbean-plagiat. Dam dam dara-daram. Jag är numera programerad att somna när jag hör den musiken, för den är ju så vansinnigt tråkig.
FREDRIK FYHR
*
CHINESE ZODIAC
Originaltitel, land: Sap ji sang ciu, Hong Kong/Kina.
Urpremiär: 12 december 2012 (Hong Kong International Film Festival).
Svensk premiär: 11 juni 2014 (DVD).
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process och bildformat: 35 mm;D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jackie Chan, Oliver Platt, Qi Shu, Daniel Wu, Caitlin Dechelle, Laura Weissbecker, Sung-jo Yoo, Stephen Chang, Xingtong Yao, Sang-woo KWon, Paul Philip Clark.
Regi: Jackie Chan.
Manus: Frankie Chan, Jackie Chan, Edward Tang, Stanley Tong.
Producent: Esmond Ren, Barbie Tung, Zhonglei Wang, Albert Yeung, Dajun Zhang.
Foto: Jackie Chan, Man-Ching Ng, Ben Nott, Horace Wong.
Klippning: Chi Wai Yau.
Musik: Gary Chase, Nathan Wang.
Scenografi: Jackie Chan (art direction).
Produktionsbolag: Emperor Motion Pictures, Jackie & JJ Productions.
Svensk distributör: Universal.