Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Kort möte (1945)

mästerverkfontkort möte 1945

4starrating

<- Det sjunde inseglet.
-> Andarnas natt.

Regi: David Lean

Två vanliga medelklassmänniskor, båda lyckligt gifta på varsitt håll, träffas av en slump på tågstationen och lockas in i en vacker men farlig relation.

David Leans Kort möte är känd som snyftarnas snyftare, och alla romantiska filmers moder – Idag har den, likt David Lean själv, blivit lite bortglömd. Det är tragiskt men kanske oundvikligt, jag vet inte. Den skildrar en tid som inte finns kvar längre – på gott och ont – och den handlar om människor som har problem vi inte riktigt kan ha idag – skildrat med gamla filmers rytm, ett oskuldsfullt, censurerat filmspråk där en kyss innebar all tänkbar sexuell aktivitet mellan man och kvinna.

Men den är fortfarande – kanske därför – extremt romantisk och hjärtskärande realistisk. Mellan dagens publik och denna film finns sjuttio år, och de flesta i filmen – både framför och bakom kameran – har lämnat oss. Men känslorna består, de känslor som gör oss till människor, och det här med kärlek och tvåsamhet har aldrig varit någon picknick. Det visste man 1945 och det vet vi i dag.

Det är bland annat det som är det tidlösa i Kort möte: Det är en fundamentalt mänsklig film. Den handlar om vanliga människor i det moderna samhället som råkar mötas, råkar känna ”fel” känslor, och så uppleva en stor, psykologisk identitetskris – När det vi känner och begär krockar med vår ansvarskänsla, vad vi upplever vara vår plikt mot våra närmaste och våra egna normer.

Det är en enkel film, som rymmer stor visdom. Enkelt gjord är den också, men just därför öppnar sig fler dimensioner ju fler gånger man ser den. Kontrasterna är oförglömliga. Det vansinnigt vackra, svartvita fotot ramar in dunkla, romantiska miljöer av tågperronger där röken ligger som en dimma längsmed de mötande spåren – och det är här Laura (Celia Johnson) träffar Alec (Trevor Howard); ett förbipasserande tåg virvlar upp damm och grus och hon får något i ögat. Han är där med sin näsduk – bara en främling i mängden – och hjälper henne. Hon tackar för hjälpen och ingen av dem förväntar sig att någonsin ses igen.

Men vi lever ju i ett samhälle, och när vi dagligen passerar samma områden passerar vi också varandra om och om igen. Alec och Laura är inte längre främlingar. Dag efter dag stöter de på varandra, och de börjar säga fler och fler ord till varandra och snart – utan att de själva tycks kunna styra det – går de på bio tillsammans. Hon är en blyg men intelligent kvinna som har humor och tycker om att gå på bio. Han är en läkare – vänlig och godhjärtad men kanske något omogen (han är ett stort fan av Kalle Anka).

Ingen av dem har egentligen utmärkande drag – de är normala, oansenliga. Men de skrattar när de är med varandra. De slappnar av och tycks falla in i en kravlöshet, som en semester mitt i den stela efterkrigstillvaron och deras småborgerliga liv, och de upplever lycka. De vet inte varifrån den kommer, men den växer sig starkare och starkare. ”Jag trodde aldrig att så våldsamma saker hände vanliga människor” säger Laura till sig själv. ”Du vet vad som håller på att hända” säger Alec till slut, ”det händer redan”.

Det är makalöst fint skildrat, med psykologi att matcha Dostojevskij. Kärleken skildras här precis som den kommer i verkligheten – Den smyger sig in i tillvaron. Först i en obetydlig plantering, därefter i en diffus aning. Ett möte uppstår, och glädjen i mötet växer sig starkare och starkare. En dag försöker du stänga dörren men kärleken har klämt in sin fot och dörren går inte igen.

Det sker för Laura och Alec efter att de spenderat sin första eftermiddag ihop. De skiljs de åt vid tågstationen, och Laura undrar om Alec kommer att gå hem till sin fru och säga: ”Jag träffade en så trevlig kvinna idag och vi gick på bio tillsammans.” Och vi hör henne följa sin tanke:

Then suddenly I knew he wouldn’t. I knew beyond the shadow of a doubt that he wouldn’t say a word, and at that moment the first awful feeling of danger swept over me.

Orden är Lauras, för det är hennes berättarröst som ackompanjerar berättelsen.

 

brief1

Inramningen är genial: Vi börjar i slutet, på tågstationens café, där Laura och Alec är ett anonymt par i mängden. Vi har först ingen aning om att vi ser deras sista stund tillsammans. En lös bekant till Laura, en oavbrutet babblande kvinna, slår sig ner och avbryter dem bryskt; Alec har bara några minuter innan han måste gå till sitt tåg och vi förstår någonstans att en oändligt stor emotionell scen just brakar lös framför våra ögon – men Alec och Laura beter sig som om ingenting hänt, medan den intet ont anande bekantskapen babblar på och klagar på att det är för mycket mjölk i hennes te. Laura blir inte av med henne, utan de tvingas dela samma tåg, varpå vi får filmens inledande, klassiska monolog:

Laura återvänder hem till sin make – en snäll man som tycker om att sitta vid den öppna elden och lösa korsord – och sitter lakoniskt mitt emot honom medan vi hör henne berätta historien om henne och Alec. Det är en bekännelse, men hon vågar inte dra den för honom – Hon berättar istället i sitt inre, för oss, och hon ser denna korta romans som en film. Det är, också, den filmen vi får se.

Varje scen tycks lika fulländad som fjäderlätt; steg för steg binder intrigen sitt nät och går mot en komplett helhet. Kort möte är filmberättande så fullständigt perfekt att man kan få svårt att andas. I synnerhet eftersom det hela tiden är en emotionell berättelse, och det har tagit flera år för mig att förstå lite mer varför filmen når så djupt i mig. Jag vet inte om det är en av de bästa filmer som någonsin gjorts – kanske – men det är en av mina personliga favoritfilmer.

brief0

När jag har återkommit till filmen har jag bara sett fler saker att beundra. David Lean låter kärlekshistorien ta plats i en stadsmiljö vars detaljer är fångade på ett fantastiskt sätt. Lika mycket som det är en personlig kärleksberättelse – obarmhärtig i sin psykologiska kännbarhet – är det också en skildring av urbanitet; perspektivet är anonymt, som om vi själva också är invånare i staden. Sättet vi introduceras för Laura och Alec är ett bra exempel – där de sitter vid ett bord i ett café – och likaså är problemet de får att undvika bekanta på stan; ibland lyckas de, ibland inte. Laura har bekanta. Alec har bekanta. Deras relation sker inkognito, under ytan, de är skyddade av stadens vimmel – eller är de? Är ens Lauras man lika intet ont anande som han ger sken av?

Citybilden innefattar också butiker, restauranger, biografer; i de flesta scener vandrar Laura och Alec omkring bland folk och när de åker ut på landet blir kontrasten bara tydligare. Lean stannar kvar vid medium-närbilder på arbetare och främlingar som betraktar dem när de går förbi, och målar upp bilden av en levande urbanitet: Mannen som hyr ut båtar i parken. Musikanten som spelar för pengar. Den manhaftiga damen som spelar våldsamt på cello eller orgel, och tycks dyka upp överallt där Alec och Laura går.

Lean ramar in sina melankoliska turturduvor i ett organiskt samhälle, genom dessa detaljer. I en film som av vissa anses föråldrad är det denna aspekt av filmen jag tycker är mest nostalgisk. Vi ser här en autentisk bild av samhället som man såg på det då: Ett kollektiv, sammanbundet av mänsklig syn, vilja och handling.

brief2

I synnerhet pareras Laura och Alec av Myrtle (Joyce Carey) bartendern i stationscaféet som har en flinga med stationens biljettkontrollant och ordningsvakt Albert (Stanley Holloway). Medan den övre medelklassens Laura och Alec sitter fast i sin obekväma sociala fälla är denna arbetarklass något mer frejdig och jordnära – även om det inte blir några barn gjorda för Albert och Myrtle heller; under filmens lopp används de som comic relief, men också som en kontrast och en central, bidragande faktor till känslan av liv och rörelse i den värld som filmen utspelar sig i.

Jag kan förstås inte argumentera mot de som menar att Kort möte är ”daterad”. På många sätt är det en berättelse som inte skulle kunna göras idag, när vi är mycket mer benägna att byta partners eller helt enkelt dumpa den vi är med om den varit otrogen. Men jag tycker att det är just det som är så romantiskt med Kort möte. Det är en film av sin tid och den försöker inte propagera för en reaktionär syn på förhållanden – då skulle den behöva vara minst tjugo år äldre. Det är en ärlig och uppriktig, bitterljuv och vuxen skildring av tvåsamhet och komplikationerna som uppstår i ett riktigt förhållande, såsom man kunde uppfatta det 1945. Och eftersom Lean så skickligt och trovärdigt fångar två vanliga människor i det moderna samhället så förenar den sig också med en modern publik, eftersom vi fortfarande lever i samma värld och även om vi gör saker på annorlunda sätt idag så kan ingen säga att kärlek och tvåsamhet blivit lättare. Vi har inte utplånat hjärtesorg, och inte heller lever vi obehindrade från ansvar, redo att följa vilka begär vi än känner. Det är detta som är i centrat av Kort möte och det är därför den fortfarande känns som en förvånansvärt modern film.

Andra tillgångar är skådespeleriet, som är uniformt lysande på det gammaldags brittiska sättet. Den ljuse och fagre Trevor Howard – känd från flera brittiska storproduktioner och klassiker, kanske mest Den tredje mannen (1949) – har en charmig värme blandat med en oansenlig och aningen träig framtoning som gör honom en filmhistorisk doppelganger till Leslie Howard (Ashley Wilkes i Borta med vinden); till och med ner till namnet (de var inte släkt). Han är professionell nog i rollen som Alec, men det är Celia Johnson som är den stora stjärnan i filmen. Celia Johnson var med i flera av Leans filmer, och ett par andra, innan hon pensionerade filmkarriären till förmån för teatern. Hon är så fruktansvärt bra – inte bara här utan i allt hon varit med i – att hon hade kunnat bli en lika stor brittisk filmikon som Maggie Smith, hade hon inte slutat göra film (hon dog vid 73 års ålder, 1982, av följderna av en stroke).

Johnson är i min bok en av filmhistoriens stora osjungna hjältar. Hon kom från medelklassen och började göra film för att hon tyckte att det var det enda hon var bra på – och för att hon ”thought it might be rather wicked”. Kort möte är och förblir den roll hon går till historien med. Att förklara exakt hur skickligt hon fångar karaktären är svårt: Det är en ”vanlig människa” men en vanlig människa i turbulens; en turbulens hon döljer för omvärlden. Sättet hon pendlar i beslutsångest – från att ena stunden tycka att hela situationen med Alec är ett barnsligt skämt, till att med skräck stirra en dödsallvarlig situation i ögonen – är otrolig, och sättet hon gör Laura till en fullständigt trovärdig och autentisk individ – i årtiondet där andra vågens femininster blott föddes – kan göra vem som helst stolt och gråtmild.

brief3

Det är också därför mycket av det som anklagas för att vara föråldrat i filmen inte riktigt känns så skevt – åtminstone inte för mig. Första gången jag såg Kort möte ogillade jag slutet – rent spontant – och jag tyckte Lauras nästan konstanta berättarröst var onödig. Men jag har återkommit till filmen flera gånger de senaste åren, och jag tycker mig nu se hur väldigt känslig och sårbar berättelsen är – och i synnerhet hur mörk den blir, för Laura och Alec, ju närmare det kroppsliga mötet de kommer; första gången jag såg filmen tänkte jag inte alltför mycket på en scen mot slutet, när de är ensamma i en lägenhet, men när jag har ser om filmen ser jag en gastkramande sekvens där det kittlande löftet om romantik förvandlas till något fult, förvridet, skamligt och äcklande.

Det vi ser är Lauras bekännelse. Moderna ögon vill kanske se kärlek gro, okrossbart blomstra och ta sig förbi alla hinder, som i en film som Dagboken (2004). Detta är en realistisk berättelse om sann passion, men därför också om skuld, och skräcken som fanns då – och som trots allt är berättigad – när man talade om otrohet och skilsmässor. (Filmen blev när det begav sig ganska uppmärksammad, och förbjuden i Irland på grund av ”osedlighet”). Där vi ofta pratar om självförverkligande idag, talar Laura om ”självrespekt” och ”hederlighet” och skammen när hon går emot dessa saker. Det är på det stora hela föråldrat, kanske, men inte svårt att relatera till på individnivå.

Sist men inte minst är Kort möte en ohyggligt vacker film. Stämningsfull som bara svartvita tågperronger täckta av dimman från spåren kan vara. En gång i tiden nämnde man David Leans namn i samma andetag som rymde frågan om världens bästa regissörer. Lean var en filmskapare som gjorde skäl av sitt namn: En gamla skolans hantverkare som snickrade ihop oerhört välfungerande filmer, visuellt och narrativt genomtänkta till varje bildruta: Perfektion utan krusiduller. Han kom att bli berömd för sina Oscarsvinnande mastodontproduktioner i Hollywood – främst Bron över floden Kwai (1957), Lawrence av Arabien (1962) och Doktor Zjivago (1965) som han gjorde efter varandra (!) – men på 1940-talet gjorde han många bra filmer hemma i England i betydligt mindre skala, flera i samarbete med pjäsförfattaren Neal Coward (som ofta krediterades över Lean, så även här). Inte minst gjorde han filmhistoriens två bästa Dickens-filmatiseringar – mästerverken Lysande utsikter (1946) och Oliver Twist (1948) – på raken.

Kort möte var hans första mästerverk. Idag är det urtypen för den gamla skolans kärleksfilm – den satte Sergej Rachmaninovs pianokonsert nummer 2 på radiolistorna och gjorde den för evigt förknippad med smäktande romantik. Köttets lustar är täckta av tidens kodade tecken och signaler (om du har sett Casablanca vet du vad jag menar) men det är fortfarande en tidlös film, och tveklöst en av de stora mästerverken om sorgsna hjärtan som bultar sönder sina sinnens fulla bruk.

FREDRIK FYHR

 

*

brief encounter

KORT MÖTE

Originaltitel, land: Brief Encounter, Storbritannien.
Urpremiär: 26 november 1945 (Storbritannien).
Svensk premiär: 3 september 1946.
Speltid: 86 min. (1.26).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (när det begav sig, harmlös idag).
Teknisk process & print/bildformat: 35 mm svartvit film/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Celia Johnson, Trevor Howard, Stanley Holloway, Joyce Carey, Cyril Raymond, Everley Gregg, Marjorie Mars, Margaret Barton.
Regi: David Lean.
Manus: Noel Coward, byggd på hans pjäs Still Life.
Producent: Noel Coward, Anthony Havelock-Allan (okred), Ronald Neame (okred).
Foto: Robert Krasker.
Klippning: Jack Harris.
Scenografi: Lawrence P. Williams.
Produktionsbolag: Cineguild.
Svensk distributör: Film AB Eagle-Lion Stockholm (35 mm, 1946), Folkuniversitetets Förlag (35 mm, 1947), SF Home Entertainment (DVD, 2004), Atlantic (DVD, 2005).

8 svar på ”Kort möte (1945)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *