Regi: Olivier Assayas
Berömd kvinnlig skådespelare i medelåldern överväger att tacka ja till rollen som den gamla kvinnan i pjäsen hon för 20 år sedan blev berömd i – då hon spelade pjäsens unga kvinna.
Det här kommer att bli en ganska konstig recension. Jag är nämligen högst kluven till den här filmen. Det finns filmer som är lika bra som de är irriterande – på samma sätt som det finns sångerskor som är bra men irriterande (som Carola) eller konst som är bra men irriterande (som Andy Warhol).
En sådan film är Moln över Sils Maria, en film som vill vara en arthouse-film men som påminner lite för mycket om ett filmiskt coffee-table, torr som ett glas vitt vin och puttrande som en ack så sublim gräsklippare.
Den bra regissören, Olivier Assayas, är irriterande när han slösar sin talang på obskyra och mestadels meningslösa detaljer utan att lägga fokus på den stora bilden. Skådespelarna är fantastiska, men irriterande när man tänker på hur platt filmen skulle vara utan dem. Filmen är bra, men irriterande eftersom den inte är lika bra som Assayas vill att vi ska få för oss. Liksom en korrupt telefonförsäljare försöker han ge oss ledtrådar som ska skapa en större film i vårt huvud än den som faktiskt pågår framför våra ögon.
En högst oväntad känsla av deja-vu kom över mig när jag såg den här filmen – den påminde mig mer än något annat om Birdman, som delar både denna films idéer (blanda verklighet med fiktion och gör en kommentar om konst kontra popkultur) och strategi – Klä upp din något-men-ändå-inte-helt-insiktsfulla film i en snygg cinematisk dress. Jag gillar helt klart stilen som Moln över Sils Maria kör på mer; det är som en snygg kostym kontra Birdmans mardi gras-outfit.
Filmen handlar (inte) om (så mycket mer än) Maria, en lätt åldrad kvinnlig skådespelare (spelad av Juliette Binoche) som överväger att spela den gamla kvinnan i pjäsen hon tjugo år tidigare slog igenom med – då när hon spelade pjäsens unga kvinnliga karaktär; nu ska den senare spelas av en skandalomsusad, självupptagen och ganska dum aktris (Chloë Grace Moretz) – och större delen av filmen spenderar vi med Maria när hon ältar med sin unga assistent Valentine (Kristen Stewart) om allt ifrån storheten eller löjligheten i superhjältefilmer till pjäsen i fråga.
Assayes skildrar berättelsen i episoder åtskilda av ibland oklara mängder tid och han plockar bort information ibland för att skapa (antar jag) mystiska ledtrådar till vad som händer; ibland är dessa ganska intelligenta, och kräver en lyhörd publik. Jag var i synnerhet fängslad av den här filmen i början, då jag fortfarande trodde att den skulle mynna ut i något mer intressant. Det är mycket som Assayes lämnar över till vår slutledningsförmåga och pussel-entusiasten i mig blev mycket glad.
De flesta ambitionerna blir dock detaljer i skuggan av filmens främsta gimmick: Att Maria och Valentine läser ur manuset till den pjäs Maria ska vara med i; replikerna speglar deras relation och ibland vet vi inte vilka karaktärer de pratar som. I en twist planteras en sak i pjäsmanuset för att plockas upp i själva filmens manus; ett försvinnande omnämns, diskuteras och senare försvinner en karaktär ur filmen.
Sådana här lagom smarta saker brukade geniet Luis Buñuel göra komedier av, men Assayes verkar tro att det finns något djupt eller meningsfullt i det – eller så hoppas han åtminstone att vi ska göra tänkandet åt honom. Det verkar inte slå honom att det inte blir mer än det blir, och att meta ibland bara blir meta – och att meta i grund och botten är ett skämt som inte går att bygga hur stor konst på som helst.
Men desto viktigare så stör det filmens tilltänkta emotionella kärna. I grund och botten ska Moln över Sils Maria vara en film om den urgamla kampen mellan skådespelares stolthet kontra stoltheten och sanningen i konsten – och ska Maria förstå att hon varit för upptagen med det förstnämnda?
Här blir aldrig filmen speciellt berörande alls, eftersom Maria förblir en för priviligerad och sval karaktär som står i skuggan av allt ifrån Bette Davis i Allt om Eva (1950) till Gena Rowland i John Cassavetes mästerliga Opening Night (1974) via varenda Almodóvar-film med Marisa Paredes.
Men samtidigt är Binoche såklart bra – och det är skönt att se henne i en så här pass bra film (det känns som att det var längesedan). I en film om skådespeleri är hungriga skådespelare allt och det är här filmen fungerar. Tillsammans med Kristen Stewart, Chloë Grace Moretz och fotografen Yorick Le Saux korsar de gränsen mellan fantasi och realism och skapar en emellanåt väldigt fängslande atmosfär, en känsla av närvaro; filmen har en spännande rytm och takt och en genuin känsla av att man är där, med karaktärerna, och att vi delar samma verklighet. Den hoppiga, episodiska strukturen skapar märkligt nog en mer realistisk stämning än, säg den i Birdman till exempel där den självmedvetna stilen gjorde fantasi av verkligheten. De separerade ögonblicken i Moln över Sils Maria skapar snarare känslan av enstaka minnen ihågkomna från ett huvud.
Filmens starkaste scener är de enklaste – Som när karaktärerna är fulla (till synes på riktigt) och pratar gamla minnen, diskuterar karriärsval och ifrågasätter olika typer av skådespelarstilar på sätt som känns praktiskt taget självbiografiska och autentiska; att vi inte har någon koppling till pjäsen Maria och Valentine jobbar med blir aldrig ett problem, vilket i sig är en ganska stor komplimang. Det talar för min gamla tes om att så länge karaktärerna i filmen vet vad de håller på med så kommer vi gilla att se dem göra det.
I filmens mer klonkiga effekter används både klipp ur en gammal stumfilm och tilltänkta YouTube-klipp samt scener ur en superhjältefilm där Moretz karaktär har huvudrollen – de här sakerna fungerar illa eftersom nämnda superhjältefilm ser riktigt billig ut, YouTube-klippen är uppenbart fejk och stumfilmen är bara gammalt arkivmaterial utan det värde Assayas försöker tillskriva bilderna – och det hjälper oss inte att gå med på dessa i grunden väldigt hypotetiska karaktärer.
Men paradoxalt nog kan inte bra skådespelare ljuga. Filmen vaggar i en konstig balans mellan blygsamt men likväl pretentiöst prestigefilmande och ett tveklöst fascinerande stycke konstnärsliv. Filmen fungerar så länge man inte tänker för mycket på den och jag tyckte om att se på den – i synnerhet första halvan, då jag ännu inte blivit besviken på den andra. Främst av allt rekommenderar jag den eftersom dessa skådespelare förtjänar en publik.
FREDRIK FYHR
*
MOLN ÖVER SILS MARIA
Originaltitel, land: Clouds of Sils Maria, Frankrike/Schweiz/Tyskland/USA/Belgien.
Urpremiär: 23 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 30 januari 2015 (Göteborg International Film Festival), 6 februari 2015.
Speltid: 124 min. (2.04).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Juliette Binoche, Kristen Stewart, Chloë Grace Moretz, Lars Eidinger, Johnny Flynn, Angela Winkler, Hanns Zischler, Nora von Waldstätten, Brady Corbet, Aljoscha Stadelmann, Claire Tran, Peter Farkas.
Regi: Olivier Assayas.
Manus: Olivier Assayas.
Producent: Charles Gillibert.
Foto: Yorick Le Saux.
Klippning: Marion Monnier.
Scenografi: François-Renaud Labarthe.
Produktionsbolag: CG Cinéma, Pallas Film, CAB, Vortex, arte France Cinéma, ZDF, Orange Studio, RTS, SRG SSR. ass. Ezekiel Film. support. Eurimages, CNC, Arte France, Ciné+, Canal+, DFFF, MDM, Medienboard Berlin-Brandenburg, FFA, Office Féderal de la Culture, Media Programme of the European Community
Svensk distributör: TriArt.