Outlet-Onsdag: Son of a Gun, The Atticus Institute, Everly, Toxin

outlet onsdag

Varje vecka går nya storfilmer upp på bio – men varje vecka släpps även anonyma titlar direkt på DVD och BluRay. Vi vet alla att de släntrar in där av en anledning – de har inte fått några medaljer i de stora tävlingarna, kritikerna har likgiltigt stirrat på dem och få har köpt biljetter när de gått sina mindre biorundor; regissörerna har gått under jord och syntes sist nyttjandes drinkbiljetter på småstädernas genrefilmsfestivaler. Det är en hård värld.

Men man ska ju inte ha fördomar, och ibland händer det ju att det ligger några guldkorn där i outlet-backen (där dessa titlar snart hamnar). Bara för att vara demokratisk ska jag ta på mig fiskarrocken och gå ut i de grumligare vattnen för att testa fiskelyckan. Denna vecka har fyra titlar nappat på kroken.

 

son of a gun videosöndag

Son of a Gun

mini2star

Australiensisk gangsterfilm där newbien Brenton Thwaites spelar en ung, strulig kille som efter ett sex månaders fängelsestraff hjälper livstidaren Ewan McGregor att fly finkan – det som börjar som en stereotyp fängelsefilm (med rivaliserande gäng och så vidare) blir alltså en stereotyp rymma-undan-polisen-film. Därefter blir det en stereotyp heist-film, för Ewans gamla mafioso-kompis vill att han ska genomföra ett högriskjobb. Naturligtvis finns ess i diverse rockärmar och bossen har en tjej (Alicia Vikander) som Thwaites förstås vill ”run away” med.

Pojkar, pojkar. Muckler och pitoler. Son of a Gun är en brungrå, bedövande förutsägbar och tråkig film. McGregor verkar vara den enda inblandade med någon slags vuxen sensibilitet – han verkar förstå att hans karaktär är en klassisk psykopat som utnyttjar alla runtomkring sig och han vankar rastlöst av och an i alla rum driven av Murphys lag. Hans liv går ut på rädsla och försvar. Det är skickligt fångat.

Tyvärr har filmen en irriterande tendens att romantisera den här djupt osympatiska figuren och mellan Thwaites och Vikander händer inte mycket i en såsig, mjäk-romantisk sidointrig – här har vi en svenska i behov av ny agent, då rollen hon spelar är helt ”throwaway” (vem som helst kan spela den, ingen behöver) medan vi aldrig riktigt förstår Thwaites pojkspoling, som har vaga och helt otillräckliga ”daddy issues” som på något sätt ska förklara allt han gör. Dumma metaforer finns överallt; killen kan inte simma, för hans pappa lärde honom aldrig (kunde han inte lära sig själv?) och vid något tillfälle har Ewan en lång harrang om att han måste välja ”vilken sorts apa” han vill vara här i världen.

Rekommenderas bara till den som vill se en film lika underhållande som en tråkig fotbollsmatch eller ett habilt coverband på den lokala puben.

 

atticus institute videosöndag

The Atticus Institute

mini2star

Man kan ju ha en förkärlek för vissa saker, å andra sidan. Jag är svag som för smörkola när det gäller övernaturligheter och skräpig spök-TV. Jag har inte ens gett upp hoppet på Found Footage-filmer (om jag ska vara helt ärlig) och så länge det inte rör sig om lata filmer som försöker blåsa oss så tenderar jag att ha kul med nästan vilken ”paranormal” skräckfilm som helst.

Detta ska alltså läsas som stora nypor salt, och ses som en tungt vägande orsak till varför jag finner viss behållning i en film som The Atticus Institute: Det är en sådan där fejk-dokumentär som föreslår att den handlar om ett laboratorium där forskare undersökte övernaturliga fenomen på 1970-talet (med förvånansvärt bra och hållbar videoteknik!) och råkade på en kvinna som helt klart var besatt av en demon. Efter ett tag tar militären över projektet och de försöker (såklart) se hur de kan göra henne till ett vapen.

Mycket finns här som stjälper. Found Footage-klyschor, lek med ljus och mörker (för att filmen har så låg budget), en del mindre bra skådespelare (och ett par riktigt dåliga) som gör att det aldrig blir trovärdigt – överhuvudtaget är filmen bara samma gamla övernaturliga tugg, om jag ska vara ärlig.

Den är varken läskig, nyskapande, oförutsägbar eller trovärdig. Den är det gamla vanliga. Ändå fann jag, medan jag såg filmen, att jag kände en viss beundran för den. Här har vi en film som anstränger sig för att berätta en historia via (fejkade) intervjuer, så kallade ”rekonstruktioner” av verkliga händelseförlopp och iscensättningar av (fejkad) verklighet i olika visuella stilar och kameravinklar; det har åtminstone krävt ett visst engagemang att knåpa ihop alla de här sakerna. Det är inget som rimligen kan göras på en kafferast. Jag förstår inte varför man inte velat göra något vi inte sett förut – men ändå. Det finns så mycket lata och slött gjorda filmer att vi måste vara noga med att se när någon faktiskt anstränger sig.

Det är samma sak med manuset, som har en vetenskaplig jargong som ibland låter lite övertygande för en lekman. Kvinnan med demonen i sig sysslar inte med ”lucky guesses” eller ”positive negatives”, hon bryter verkligen ”the third law of thermodynamic physics”. Man ba okej. Så The Atticus Institute är inte bra, men inte förargelseväckande dålig för att vara nybörjarfilm.

 

 

everly videosöndag

Everly

mini2star

Mer iögonfallande amatörmässig är Everly, med Salma Hayek – den volymösa tjejen-för-grabbarna-drottningen som förväxlat kvinnlig självständighet med mjukporr sedan 1995 då hon första gången smekte Antonio Banderas hölster i Desperado. 

Och 90-tal är vad Everly känns som. Sent 90-tal. Jag tänker direkt på video-VHS anno 1999. Jag minns själv tidningen svenska Total Film, som fanns då, och en rad där någonstans i någon recension av någon film: ”Tarantino-varning utfärdas i hela landet!”

Den unge, kokain-flinande Quentin Tarnatino var verkligen ”the shit” då, likaså Rodriguez och Hayek, och allt skulle liksom ha sin beskärda del av åtminstone Tarantinoismer och kanske lite Rodriguez-stänk om man behagade.

Det är som om tiden stått still när man betraktar Everly, där Hayek spelar prostituerad som inifrån en lägenhet måste slåss med diverse folk som vill ha ihjäl henne – alla lejda av hennes hallick och ”pojkvän” som förstås blir ”sista bossen” i sista fighten. På vägen dit: Ett flåshurtigt blodbad, en och annan bisarr sadomasochistisk figur som spänner fast folk i Saw-liknande dödsfällor och tvingar folk att dricka frätande syra; en blödande, melankolisk japan, några kinky i mansblöjor samt ett par andra mordiska ”hookers” som vill döda Salma för paychecken. En återkommande replik som ska vara ett running gag: ”That’s a lot of dead whores”.

Nu ska det här förstås vara väldigt lattjo, antar jag, men det blir väldigt muggigt i längden – i synnerhet eftersom filmen bara på sin höjd är labilt rent tekniskt, med en och annan sympatisk visuell inramning eller längre tagning. Det blir monotont och långtråkigt, i synnerhet när Salma ska ha en sidointrig med (gissa vad) en liten dotter som hon måste skydda och vara en ”role model” åt. (Och, mindre betydelsefullt, en tjatig mamma).

Filmen går att se, antar jag, men den lever på andras idéer. För mig är det en principsak. Det är okej att använda klyschor ur regelboken, men den som gör filmer och ersätter egna idéer med andras egna idéer bör inte få göra film, jag bryr mig inte om vem det är. Att Everly apar efter filmer gjorda efter 90-talet – Kill Bill, The Raidfilmerna och Dredd – talar bara ännu mer för att den är en trött gammal rip-off-sunkrulle för vår tid. Och som vanligt verkar Salma Hayek dra åt sig någon slags extra finnig male gaze; regissören Joe Lynch, manusförfattaren Yale Hannon och fotografen Steve Gainer är som oskulder på college som betraktar en kvinna som någonting väldigt hypotetiskt när de halvhjärtat försöker koppla ihop Salmas urringning med moderskänslor och en uzi. Huvudsaken är att kroppar finns att skjuta var femte minut. Dessa gossar har mycket i sig som vill ut.

 

toxin videosöndag

Toxin

mini05starrating

Jag finner det besynnerligt att jag gett alla dessa tre filmer två stjärnor. Det talar för det futila och hopplösa i att ge betyg, oavsett hur precisa de kan tänkas vara. Egentligen kanske Everly är värd mindre. Son of a Gun kanske är den bästa av de tre, men jag gillade The Atticus Institute lite mer.

Hursomhelst, låt oss nu kasta oss rakt ner i avgrunden och ge några ord till Toxin.

En film som redan på titeln föreslår: Håll er borta!

Ändå kanske någon någonstans får för sig att se den, eftersom Vinnie Jones och Danny Glover (otroligt nog) faktiskt är med i filmen. Deras fysiska kroppar är avspeglade i den digitala video-linsen. De har repliker i den här filmen, även om filmen inte har mixat ljudet ordentligt så man hör inte alltid vad de säger. Att de är med i den här hemmagjorda produktionen är makalöst och förvirrande.

Jag såg Toxin från början till slut. Om du börjar titta på den kommer du finna det påståendet helt otroligt, men det är sant. Jag orkade. Frestelsen att stoppa filmen och aldrig mer tänka på den var nästan omänsklig – för man lever ju bara en gång och minuterna räknas – men jag orkade.

Det är egentligen över min värdighet att prata om vad den handlar om men okej: Filmen är en slentrianmässig B-story om ett dödligt gift i någon gles ödemark och ungdomar (samt en farmor) som går ett Evil Dead-öde till möte på grund av viruset – samt elaka vetenskapsmannen Danny Glover och Vinnie Jones som en slags ond agent som jobbar åt honom. I filmen tar de reda på varandras existens och saker blir spännande – på tvärtom-språket (Dannys chef är för övrigt en ond företagsman – eller den digitala renderingen av ett lakoniskt pratande huvud på en egentligen svart datorskärm). I en hysteriskt rolig scen brottas Vinnie ner med ett nackgrepp av en fjunig tjugonånting-kille som inte ser ut att ha en muskel i armen att matcha Vinnies.

Ingen talang existerar i filmen. Du får bättre skådespeleri från spädbarn på BB. Filmen är fult fotad i digital video och filmen har ”specialeffekter” som påminner om Den magiska biografen. Allt är svintråkigt, livlöst, uselt gjort och omöjligt att bry sig om. Tyvärr är den bara så dålig att den är rolig vid enstaka tillfällen. Man kan ha ett drinkspel byggt på alla gånger man ser en mikrofon, kameraskugga eller hör repliker där ljudet är ojämnt fördelat mellan skådespelarna.

Faktum är att i vår tids uppsjö av fejk-dåliga filmer som Dyke Hard och Sharknado har det blivit allt svårare för filmer att vara så dåliga att de är bra. Toxin har förstås ett par skratt – vi får ju trots allt höra Danny Glover säga repliken ”We found an enormously potent species growing in your grandmother’s basement” – men det är ju inte värsta festen direkt.

 

Veckans stämningsbild:

fiskelycka

Ingen fiskelycka. Väntar tålmodigt.

 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *