Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Kvinnan i guld

kvinnan i guld

2starrating

Regi: Simon Curtis

Den verkliga berättelsen om Maria Altmann (Helen Mirren) som med sin unga advokat (Ryan Reynolds) stämde Österrike för att de i sin ägo hade en berömd Gustav Klimt-målning som föreställde hennes moster.

En bra berättelse gör ingen bra film. Filmen måste göra berättelsen också. Kvinnan i guld är en besinningslöst medioker film som seglar på sitt fina budskap, sin slentrianmässigt utmärkta Helen Mirren och en berättelse som är intressant.

Den är rentav så intressant att det redan finns en dokumentär om den vid namn Stealing Klimt (2007) och det är den filmen som Kvinnan i guld officiellt bygger på. Jag antar att den är mycket bättre eftersom berättelsen är det enda som egentligen är bra.

Helen Mirren är förstås en formidabel skådespelare – och Ryan Reynolds, som hon spelar mot här, är för den delen också skaplig – men vad spelar det för roll när hon latar sig och han är helt felcastad.

Vi kan ta tjuren vid hornen på en gång: Helen Mirren är inte bra bara för att hon är Helen Mirren. Alla skådespelare behöver en regissör. Denna films regissör, Simon Curtis, verkar sakna auktoritet, att döma av den nästan lika svaga Marilyn Monroe-filmen My Week with Marilyn han gjorde för några år sedan.

Här har han sagt action, fotat Helen Mirren – som förstås är ett proffs som kan sina repliker utan och innan – och så har han tillåtit henne att ”bara göra Helen Mirren”. Det är begåvat per automatik; men det är förutsägbart, ointressant, nästan mekaniskt, ytligt; hon får en onödigt självbelåten ton, som om man ska applådera på samma automatik, och det händer tyvärr ofta i mindre filmer med ohälsosamt hyllade brittiska skådespelare (som mitt favoritexempel Ben Kingsley, som nästan aldrig gör något annat på film än att spela apa på ett snyggt sätt).

Lika präktig som Mirren är historien, som utnyttjar angelägenheter både tidlösa och förbisedda; å ena sidan Nazi-Tyskland och Förintelsen, och å andra sidan faktumet att Nazisterna stal och förintade över 100 000 konstverk under andra världskriget. (Den monumentalt tråkiga The Monuments Men försökte ge sig på det här ämnet förra året och nu befarar jag att ingen kommer våga försöka igen).

Hon spelar Maria Altmann, den amerikanska judinnan och flyktingen från Österrike som kom till USA under andra världskriget och i gamla dagar stämde landet i en utdragen rättsprocess eftersom hon ville ha Gustav Klimts ”Porträtt av Adele Bloch-Bauer”, en av den legendariske konstnärens mest kända guld-”klimtar”. Anledningen? Tavlan var stöldgods från Nazi-eran och i verkligheten tillhörde tavlan Maria eftersom Adele själv var Marias moster.

Här har vi förstås många konnotationer, begravda hundar, politiskt känsliga ämnen och  i grund och botten en stark mänsklig historia – men Kvinnan i guld gör nästan allt för att vara så strömlinjeformad, karaktärslös, långtråkig och medioker som möjligt.

Det syns inte så mycket i början – då man fortfarande kan sväva i ovisshet och hoppas att filmen åtminstone ska likna Philomena lite, som visade vad bra skådespelare och en stark regissör kan göra med en ”human interest story”. Filmen börjar 1998 och scenografin och detaljerna är rätt fina, Ryan Reynolds nykläckta advokat (som blir den som Maria anlitar, eftersom hon ”bara litar på släkten”) jobbar på World Trade Center och beta-googlar på Altavista, och även om hans första klient är en Helen Mirren som väl ska vara ”ärke-judisk” när hon bjuder på strudel (”I made it just for you!”) så ville åtminstone jag tänka bort mina mest fisförnäma farhågor.

Men filmen blir inte bättre än sina inledande minuter av hoppfull charm. Istället startar vår gamle ovän manus-maskinen: En långtråkig, totalt artificiell och historielös serie berättarkonventioner kopplar samman instrumentella dialoger där Reynolds har pliktskyldigt relationsprat med sin fru (en deprimerande mesig Katie Holmes) när inte Helen Mirren ska få chansen att säga något ”tant-lustigt”, stirra med näsan lite i vädret och emellanåt få en flashback – då vi får se hennes liv som ung kvinna i ett Österrike där nazisternas press på judarna ökade till det barbariska; och det finns något beklämmande i sättet bilderna är så bekanta och liksom bara ska försvinna i näsduken, även om skådespeleriet i dessa passager (Tatiana Maslany spelar den unga Maria) är mycket mer angeläget än i resten av filmen.

Det hela mynnar förstås ut i en utdragen rättsprocess – både i USA och i Österrike – där Daniel Brühl återigen slösas bort i en menlös biroll som journalist och medarbetare till vår kära duo i huvudrollen (han från Rush ni vet, Håkan Hellström-lookaliken från Inglourious Basterds). Han hade lika gärna kunnat vara frånvarande, för ingenting står egentligen på spel. Får Maria verkligen frid i själen om hon får äga en tavla som föreställer hennes moster? Spelar det någon roll om den hänger i Österrike eller inte? (Filmen utgår från det, men visar aldrig varför). Har inte Gustav Klimts släktingar något att säga? Jag har helt klart sett mer informativa avsnitt av Antikrundan än den här filmen, som liksom förutsätter att vi ska intressera oss för berättelsen utan att någonsin skapa den rent filmiskt.

Filmen börjar verkligen knaka i fogarna när Ryan Reynolds advokat ska börja ”förändras” och känna vikten av faktumet att hans farföräldrar dödades av nazisterna. Det framgår inte varför han – som avfärdas av Maria som en historielös ”ung man” fastän han är fullvuxen och utbildad advokat –  inte varit upprörd över detta förut och ”omvandlingen” till moralisk klarhet är knepig eftersom han inte är osympatisk i början utan tvärtom räcker som han är (han har däremot en klyschigt samvetslös chef spelad av Charles Dance, i en av hur många bortslösade Dance-biroller som helst på senare år).

Det blir mest krokodiltårar och kameramedvetenhet. (I slutet går man så långt att man hutlöst plagierar slutet i Titanic (1997) vilket ger en slags slutgiltig dödsstöt och hela filmen kantrar i ojämnhet). Reynolds blir blödig och pompös medan Mirren ger ifrån sig sina whiffs och whoffs och det känns hela tiden som uppenbart skådespeleri framför kameror och aldrig som två människor i någon slags verklighet. En enda scen känns realistisk på ett kul sätt och det är när vattnet går på Katie Holmes höggravida fru och hon bara i förbifarten nämner det när hon letar efter något att ha på sig i garderoben. ”We gotta go, my water broke” säger hon helt på tal om ingenting, och jag undrade varför filmen inte kunde handla om henne istället. Det lilla Holmes gör fungerar åtminstone, vilket är mer än vad man kan säga om de andra i denna mekaniska snyftare som tungfotat släpar sig mot den där texten som förklarar vad som hände sedan och hur det gick för alla inblandade.

FREDRIK FYHR

*

kig

KVINNAN I GULD

Originaltitel, land: Woman in Gold, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 9 februari 2015 (Berlin International Film Festival).
Svensk premiär: 
31 juli 2015.
Speltid: 109 min. (1.49)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Helen Mirren, Ryan Reynolds, Daniel Brühl, Katie Holmes, Tatiana Maslany, Max Irons, Charles Dance, Antje Traue, Elizabeth McGovern, Jonathan Pryce, Frances Fisher, Moritz Bleibtreu, Tom Schilling, Allan Corduner, Henry Goodman, Nina Kunzendorf, Alma Hasun, Nellie Schilling, Justus von Dohnányi, Olivia Silhavy, Ludger Pistor, Ben Miles, Christian Dolezal, Rolf Saxon, Harry Ditson, Stephen Greif, John Moraitis.
Regi: Simon Curtis.
Manus: Alei Kaye Campbell.
Producent: David M. Thompson, Kris Thykier.
Foto: Ross Emery.
Klippning: Peter Lambert.
Musik: Martin Phipps, Hans Zimmer.
Scenografi
: Jim Clay.
Kostym: Tom Macdonald, Peter Paul.
Produktionsbolag: BBC Films, Origin Pictures.
Svensk distributör: Scanbox.

2 svar på ”Kvinnan i guld

  1. Väl sagt! Instämmer helt. Såg filmen i Paris nyligen och blev så besviken, trots märkligt tagen av själva historien. En fantastisk sådan – som filmmakarna lyckas förvandla till en enda lång, förutsägbar transportsträcka, därtill extremt orytmisk och spretig.

    Var är manus, dialog och regi? Och vilken typ av film ville man skapa? Än är det gullig ”Lavenderflickorna”, än spännande ”da Vincikoden” och dessutom vill man få till djupsinnig mänsklig utveckling som i ”Will Hunting”. Resultatet blir ett konstigt osammanhängande, inställsamt hopkok.

    Obegripligt att de flesta andra kritiker inte genomskådat detta, men det är såklart lätt att bli förförd av den storslagna historien – i kombination med Helen Miren – och förväxla dessa med själva filmen. Synd på sådant oslagbart grundmaterial.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *