Det vita folket

Regi: Lisa Aschan

En ung kvinna skiljs från sitt barn och hamnar i en bunker där hon, tillsammans med andra ”inneboende”, ska vänta på att deporteras till ”sitt” land.

David Bordwell – kanske den mest inflytelserika filmvetaren någonsin och världens just nu mest läsvärda filmskribent – sa en gång att ”ju mer komplex din makrostruktur är desto enklare bör din mikrostruktur vara”. Det är ett av många krux i Det vita folket, en film som bär på lika mycket entusiasm för sitt uppdrag som ovilja att genomföra det.

Två långa och krångliga meningar, men just de som den här filmen förtjänar. Enkelt uttryckt menar Bordwell att en film måste hålla ihop. Om idén är komplicerad – som låt säga Terminator (1984), som har en story som innefattar parallella dimensioner och tidsresor – så måste innehållet vara så enkelt som möjligt; killen, tjejen, roboten, de jagar varandra, the end. Det fina är att publiken fortfarande fattar den stora idén. Om man gör allt stort och komplicerat, på alla nivåer, då får man ogenomträngliga röror som Jupiter Ascending.

Något liknande kan hända när man överskattar sin egen begåvning, ”går på känslan” och tror att nyckfullhet är samma sak som kreativitet. Intuition är en viktig del i all konst, men intuition kan inte ensamt skapa något; bara hantverk, och genomtänkta idéer, kan göra det. Att skriva en bok, göra en film, spela in en låt, dessa saker kan emellanåt vara otroligt påfrestande och långtråkiga saker. Åtminstone om man vill göra något som man vet att man tycker är bra.

En bra film är en komplicerad sak. Oftast är en bra film en utmaning – en originell idé eller ett oprövat koncept – som genomförts på ett lyckat sätt. Jag betonar ordet ”lyckat”. Vem som helst kan ta sig an en utmaning, men det är mycket svårare att klara av den. Som filmskapare handlar det om att hitta en balans och ett samspel mellan olika saker, bara genom att gå på magkänsla och omdöme. Det ena ger det andra och pusslet måste gå ihop. Gör du en film om Förintelsen blir det inte en komedi. Vill du göra en komedi får den inte handla om Förintelsen. Gör du en ändå så, hey, it’s up to you. Lycka till.

Lisa Aschan slog igenom med den kyliga indiefilmen Apflickorna, som vann Guldbagge för bästa film och vars framgångar på alla sätt och vis var en seger för svensk independentfilm med konstnärliga aspekter. Jag själv tyckte filmen var ett riktigt gränsfall, men Aschan hade ett oväntat och originellt temperament, ett personligt uttryck som kändes ovanligt och spännande.

Det har hon fortfarande, och det är en positiv aspekt av Det vita folket. Den är onekligen präglad av en regissörs vision och jag uppskattar att den inte riktigt liknar något annat. Eller, om det nu säger någon någonting så skulle jag kunna säga att filmen är en korsning mellan Brechts episka teater, George A. Romeros Day of the Dead (1985) och en gammal hederlig rym-från-fängelset-film. Ytterligare jämförelser har gjorts till Kubricks The Shining, vilket jag inte alls förstår – det finns ett par scener där en steadicam rullar fram längs korridorer, men knappt ens det har filmerna gemensamt.

Kubricks filmer var genomtänkta till minsta detalj. Det vita folket är plottrig och sporadisk, abstrakt och kryptisk men samtidigt nog formulerad för att inte vara abstrakt och kryptisk; ibland känns som en inställd film, som om åtminstone 30 minuter inte hunnit spelas in. Det är en strategi man återfinner hos de som inte har något att säga men som hemskt gärna skulle vilja ha det, de som försöker prata bort frågan – ”Vad sa du?” – ”Jo deaäseuöurhmmvare… så japp, just det”.

Det är ingen komedi om Förintelsen men den börjar med texten ”SVERIGE 2015” och fortsätter därefter handla om en avlägsen bunker där flyktingar lever i väntan på att deporteras. Det är inte bara det att ämnet är högaktuellt i våra dagar, det är att Aschan vänder blicken direkt till just det ämnet. Samtidigt är filmen ingen realistisk skildring av ”Sverige 2015” utan detta är någon slags symbol. Det vita folket har istället en (väldigt vag) science fiction-form. Och… ja, som sagt, lycka till.

Huvudpersonen Alex (Vera Vitali) har skiljts från sin familj för att skickas tillbaka till landet hon nu har någon slags koppling till. Hon är medelklass, blond, pratar rikssvenska och matchar inte den stereotypa bilden man har av en ”invandrare” – vilket förstås är en idé med filmen. På samma sätt är alla som bor i bunkern, i väntan på deportering, av lite olika härkomst och de heter lite olika saker (det mest otippade namnet är helt klart Gorky). Vi är alltså inte alls i ”Sverige 2015” utan snarare på en väldigt hypotetisk teaterscen där vi får oss tankeställare som pågår i något slags intellektuellt vakuum.

Pernilla August spelar Viktoria, en av föreståndarna i bunkern. Hon visar upp ett strängt, känslokallt beteende och har en scen som verkar matcha Louise Fletchers klassiska ”nu tar du medicinen”-nuna i Gökboet (1975). För att vi alla ska förstå så säger hon: ”Inga känslor!”

Filmen är snygg – inspelad på 35 mm, rentav – och det finns ett par lustiga scener där Aschan leker med symbolik, men det självupptagna allvaret rimmar illa med hur förutsägbar och självklar satiren ofta är. Det blir inte bättre av att filmen, som om den inte kan bestämma sig för vad den vill vara, också har en paradoxalt realistisk jargong. Bunkern är till exempel en steril och östtyskt död arbetsmiljö för de som jobbar där, men alla håller minen ungefär som på vilken arbetsplats som helst. Det visar sig att Viktoria bär på en hemlighet, något som ska visa att hon inte alls är någon kall eller känslolös varelse. Att också hon, som utövar makten mot de maktlösa, försöker komma undan sina egna maktöverhavare och att hon, liksom Alex, är en av jordens miljarder mödrar. Vad betyder det?

Just när vi börjar undra vad – utöver det uppenbara – så kopplar Aschan istället ihop torftiga genretrådar och filmen rinner ut i sanden ungefär kring upptrappningen, det vill säga när Alex ska försöka fly från fängelset. Hjälpen ska förhoppningsvis komma från den snälla arbetaren Josef (Issaka Sawadogo) som en gång själv varit ”fånge”. Ska Alex nyvunna vän Vanessa (Aliette Opheim) skvallra på henne, frustrerad över relationen till Ivan (Bahador Foladi). Eller blir det bunkerns småäcklige KBT-terapeut Franz (Emil Almén) som skvallrar först? Svensk films tendens att närma sig TV-såpan gör sig påtaglig också i Det vita folket, bara det att Aschans stil är åtstramad och pretentiös, som om intrigerna inte alls vore helt generiska.

Alex plan är inte speciellt smart, händelseförloppet antiklimatiskt och överhuvudtaget är det svårt att hitta motivationen till filmen. För att vara en film om makt, sociala roller och ”Sverige 2015” – en film som inspirerats av ett och ett halvt års research på Migrationsverkets förvar i Märsta (som tidigare i år blev en uppmärksammad dokumentärfilm kallad just Förvaret) – så saknas helt en smärtpunkt, en känsla av angelägenhet och engagemang. Man får känslan av att Aschan gjort en film om ett lämpligt ämne – inte för att hon velat, inte för att hon måste, utan för att det varit lämpligt. Jag kan förstås inte avgöra om filmen kostat något att göra – alltså rent själsligt – men det är svårt att tro när man ser den. Filmen sysslar med att hänvisa till saker den sedan trollar bort, men liksom skeptiska barn förstår vi att allt bara är ett trick av något slag. Däremot förstår vi inte varför det framförs.

FREDRIK FYHR

*

Det vita folket recenserades tidigare på sidan från Stockholms Filmfestival, av Robert Warrebäck.

*

DET VITA FOLKET

Originaltitel, land: Det vita folket, Sverige.
Urpremiär: 11 november 2015 (Stockholm International Film Festival).
Svensk premiär: 27 november 2015.
Speltid: 84 min. (1.24)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Vera Vitali, Pernilla August, Isaaka Sawadogo, Aliette Opheim, Emil Almén, Bahador Foladi, Linnea Wikman, Elfa Sól Heimisdóttir Stanicki, Anna Bjelkerud, Kevin Vega, Ville Virtanen.
Regi: Lisa Aschan.
Manus: Lisa Aschan.
Producent: Anna-Maria Kantarius.
Foto: Linda Wassberg.
Klippning: Åsa Mossberg, Rasmus Nyholm-Schmidt.
Musik: Jon Ekstrand.
Scenografi: Catharina Nyqvist Ehrnrooth.
Kostym: Lisa Holmqvist, Hege R. Hådell.
Produktionsbolag: Garagefilm International AB. samprod. Film i Väst, SVT, SF, Yellow Film & TV. partner. DR, YLE. stöd. SFI, Det Danske Filminstitut, Finska Filmfonden, Nordisk Film- & TV-fond.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment.