Den här filmen har två publiker: En kommer in med laddade gevär, eftersom det är en amerikansk remake på Hemligheten i deras ögon, den omhuldade argentinska thrillern som fick en Oscar för bästa utländska film det året. Den andra publiken vet inte detta – och är gissningsvis mindre intresserad av film och mer intresserad av att beta av en schysst deckare.
Men jag tror att även om man inte sett originalet så känner man att något är ”off” i Secret in Their Eyes. Den är inte usel, men dess bitar verkar inte helt bilda en helhet som känns vettig. Berättelsen är, under den snåriga mysterieintrigen, full av svärta och mörker och tragik – det är inte lätt att lyckas blanda genreelementet med allvaret; jag vet inte ens om jag tyckte att originalfilmen var överdrivet lyckad som något mer än en över medel-thriller. Det var en stilig film, men den var så medveten om sin snygghet att den tappade bort substansen; ibland verkade den skylta med sitt mörker, som om det var ”coolt” snarare än tungt, och de filosofiska idéer man kunde vaska fram här och var (till exempel i det överraskande slutet) kändes lite otillräckliga.
Men Hemligheten i deras ögon var filmen Hemligheten i deras ögon var. Den hade sin berättelse, den hade valt sin stil, skådespelarna var på hugget och allt hängde ihop. Secret in Their Eyes följer originalfilmen tätt, på det stora hela, men något händer då som egentligen är fascinerande: Samma sak sker inte en gång till. Inte mycket alls händer faktiskt. Filmen har en malplacerad känsla, som när en vikarie försöker göra jobbet som någon annan lagt fram, och som alla andra kollegor egentligen skulle kunna göra bättre. Den gör det tappert, men det är dödsdömt.
Det är inte så att det är omöjligt att göra en bra, eller åtminstone helt okej, amerikansk remake på en europeisk film (även om många gärna vill tycka det). Secret in Their Eyes har vett nog att inte klistra på en Hollywood-kontext – det finns varken meningslöst effektsökeri eller messiatisk symbolik här, utan regissören Billy Ray försöka göra dramat så seriöst som möjligt.
Problemet är att han – vikarien – är så upptagen med att göra ett rättvist jobb att jobbet i sig inte blir gjort. Filmen har en stålgrå, trist visuell look – inte nödvändigtvis fel, men inte heller rätt; det tar bort pretentionerna samtidigt som det tar bort ambitionerna. Trots det tilltänkta allvaret växer ingen enhetlig ton ur filmen – karaktärerna sitter fast i ett limbo mellan melodramatiskt överspel och naturalistisk realism, utan att någonsin riktigt framstå som riktiga personer.
Filmen är alltså en ambitiös deckare, i grunden, som cirkulerar kring ett ouppklarat våldtäktsmord och de tre huvudpersonerna (varav en är offrets förälder) som försöker lösa det. Storyn hoppar mellan två olika tidsperioder – dels berättelsen om den första mordutredningen, som sedermera lades ner, och dels berättelsen som utspelar sig många år senare då en av kriminalarna hittat ett nytt spår och öppnat fallet.
I originalet, som utspelade sig i Buenos Aires, var det 70-talet som stod i kontrast med nutiden 25 år senare och den hittade ett effektivt sätt att bolla mellan då och nu, både tidsmässigt (indirekt var det en skildring av korruptionen i Argentinas regering) och i karaktärerna, som påverkats både i karriären och i själ och hjärta av fallet.
Istället för att låta remaken handla om liknande korruption – varför inte, egentligen? – så försöker den hitta en ny typ av tyngd genom att låta mordet ske år 2002, varpå utredningen hindras av 9/11 och en situation där allt polisarbete förskjutits till George W. Bushs krig mot terrorism.
Det är en idé som låter smart, om man läser detta utan att ha sett originalfilmen. Den politiska delen av originalfilmen var nämligen bara en intelligent sidospår, som på ett mycket enkelt och effektivt skapade känslor genom orättvisan i att girighet förhindrar brott – men 9/11 har ju ingenting att göra med en mördad ung kvinna, och tematiken glappar. I grund och botten fungerade originalet dessutom på grund av sina skådespelare, som förstod precis vad de höll på med i sina roller och spelade dem med en hunger som regissören Juan José Campanella verkade dela.
Det är däremot oklart hur man tänkt här, och det märks i skådespeleriet. Liksom i alla andra avseenden går Ray mot mitten, för att skapa en enda grå och monoton massa till film; skådespelarna är utjämnade så att de tittar på varandra med samma gråtmilda blick, och pratar med varandra med samma gråtmilda röster. Dialogerna är realistiska, men Ray har missat att regissera skådespelarna på samma sätt – Chiwetel Ejiofor spelar kriminalaren som återupptar fallet, Nicole Kidman spelar den inblandade åklagaren som han haft ihop det med, och FBI-utredaren (vars dotter är den mördade flickan) spelas av Julia Roberts. Dessa är stora talanger men Ray, som inte gjort mycket innan detta, föredrar att hela tiden ta några steg tillbaka och inte ge dem något att göra. De går därför alltför ofta på autopilot, vilket i en amerikansk kontext betyder att de i grunden spelar rollerna sentimentalt och melodramatiskt – och det krockar i sin tur med dialogerna, där karaktärer pratar om liv och död och ett fall som förändrat dem i grunden, och som de bara måste lösa för att kunna sova om nätterna i resten av sina liv.
Julia Roberts karaktär var i originalfilmen en man, och bytet av kön är ett till exempel på hur den här filmen har tänkt rätt tanke men av fel orsak – vad nu orsaken egentligen varit. Hon är inte dålig i rollen som sörjande moder/effektiv snut, men liksom Kidman och Ejiofor står hon i ett vakuum; ingenting kopplar riktigt, bitarna är där men de svävar i varsin film. Det är extra beklämmande när berättelsen i grunden är så traumatisk – redan i början, när hon är på brottsplatsen och inser att det är hennes dotter som mördats, känns det som att scenen är mer hemsk i teorin än i praktiken. Det blir skrik och gråt och fasa – men inte spänning och inte mening.
Ett ännu enklare sätt att förklara hur oangelägen filmen känns: Jag såg den kring premiären för några veckor sedan, men har inte ens orkat recensera den förrän nu. Jag blev överraskad över att den fortfarande går på bio (annars hade jag kanske väntat tills den digitala releasen) och att jag överhuvudtaget lyckats skriva så här pass mycket om den, med tanke på att den inte direkt stannar kvar länge i minnet.
Det må vara den mest förutsägbara av reaktioner, men ingen behöver se den här filmen om man inte sett originalet. Den var vad den var – och den var det bra. Nyinspelningen försöker så gott den kan att vara bra och intressant, men det känns inte som att någon inblandad egentligen tror att det kommer att lyckas.
FREDRIK FYHR
SECRET IN THEIR EYES
Originaltitel; land: Secret in Their Eyes; USA.
Urpremiär: 12 november 2015 (Italien).
Svensk premiär: 18 mars 2016.
Speltid: 111 min. (1.51).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/D-Cinema/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Nicole Kidman, Julia Roberts, Dean Norris, Alfred Molina, Joe Cole, Michael Kelly, Zoe Graham, Patric Davis, Eileen Fogarty, Lyndon Smith, Kim Yarbrough, Amir Malaklou, Niko Nicotera, Don Harvey, Ross Partridge, Carlos Zapata.
Regi: Billy Ray.
ManusProducent: Matt Jackson, Mark Johnson.
Foto: Daniel Moder.
Klippning: Jim Page.
Musik: Emilio Kauderer.
Scenografi: Nelson Coates.
Kostym: Shay Cunliffe.
Produktionsbolag: Gran Via Productions, IM Global, Ingenious Media, Route One Films, SITE Productions, Union Investment Partners, Willie’s Movies.
Svensk distributör: Scanbox.
Betyg och omdöme: Medel – tonmässigt oklar och tematiskt kraftlös thriller med en intrig som misslyckas med att gripa tag på grund av svag regi och ett godtyckligt manus. Jämförelser med filmen den är baserad på hjälper inte heller.