Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

The Huntsman: Winter’s War

huntsman2

Den här filmen heter i original The Snow White Chronicles: The Huntsman – Winter’s War. Detta bara någon vecka efter  Batman v. Superman: Dawn of Justice som jag trodde hade årets sämsta titel. Det går fort i Hollywood. När bolagen inte kan konkurrera i innehåll får de göra det i stavelser istället – med sina tolv stavelser slår The Huntsman onekligen Batman v. Supermans magra tio.

Likheterna tar inte slut där. De båda filmerna lider i grunden av samma problem – de är tomma tunnor, resultat av bolag som försöker skapa ett Marvel-inspirerat världsbygge av sina varumärken, helt utan att förstå att det inte bara görs utan vidare – men till sitt försvar kan Batman v. Superman åtminstone säga att Batman mötte Superman och att den introducerade DC:s X-Men, Justice League. Titeln var som Mephisto i Goethes ”Faust” – den lurades, men ljög inte tekniskt sett.

Men The Snow White Chronicles: The Huntsman – Winter’s War hade lika gärna kunnat heta The Snow War of The Huntsman – Winter Chronicles eller The Huntsman Chronicles: White Winter Snow War. Eller varför inte The So What Chronicles – The Whoman? The What War?

Det är en fullständig slakt av föregångaren Snow White and the Huntsman, vars problem den fint anammar medan den skapar ett par nya. Den filmen handlade om Snövit (Kristen Stewart) och hennes kamp mot drottning Ravenna (Charlize Theron) och hennes rättmätiga återtagande av tronen. Chris Hemsworth spelade ”The Huntsman” – en robust figur som är tämligen utbytbar mot de flesta roller Hemsworth någonsin spelat – som hjälpte henne medan han sörjde sin döda fru.

Huntsman

Uppföljaren heter alltså The Huntsman, men den handlar inte speciellt mycket om The Huntsman. Den heter också The Snow White Chronicles men Snövit är inte med. Det är sant att det är vinter i filmen… eller åtminstone mycket is och snö (jag vet inte hur årstiderna fungerar i den här världen). Och folk slåss i den, så jag antar att det kan kallas för ett krig eller så.

För att förvirra oss ytterligare kostar filmen på sig tre inledningar till priset av en – vi börjar innan den första filmen, i en alltför hastigt berättad prolog som förklarar hur Ravenna dödar en kung över ett parti schack, får makt över spegel-spegel-spegeln (som är mycket viktig… Därför Att) och sedan spelar ännu ett parti schack, nu med sin syster Freja (Emily Blunt) som får barn med en man vi bara ser i två scener innan han tas av daga – vi får inte se en sekund av själva havandeskapet, men plötsligt är barnvaggan bränd till grunden och mannen har tydligen… bränt upp barnet som vi aldrig fått se (allt är förstås Ravennas fel, men vad det spelar för roll är oklart). Freja, som har en magisk gåva av okänd art, förvandlas till en snösprutande isgudinna skamlöst plagierad från den lukrativa Frost, anser nu tydligen att kärlekslöshet är det viktigaste i världen och i ett nytt kungarike, ”i norr”, avlar hon en armé av barn som växer upp och blir hennes ”huntsmen”… Huntsmen hade förresten inte varit en dålig titel på den här filmen, om den hade velat vara bra till att börja med.

Anyhoo, Scooby Doo. Detta leder till inledning nummer två där Hemsworth – som förvirrande nog fortfarande kallas The Huntsman – blir kär i huntsmaninnan (?) Sara (Jessica Chastain) i en kärlek som borde vara förbjuden, eftersom Freja bestraffar kärlek, men vi har inte tid med mer fördjupning nu för vi måste komma igång med intrigen, antar jag. Freja upptäcker kärleken som de inte direkt hymlar med – varpå saker går dåligt för dem, såklart. Men ”kärleken övervinner allt”, ett vykortsbilligt mantra som den här filmen hamrar in i huvudet på publiken tills den praktiskt taget är hjärndöd (vilket passar filmens producenter fint).

Hej hopp sju år framåt i tiden för inledning nummer tre. Nu har vi passerat den förra filmen och befinner oss i Snövits rike, där The Huntsman får i uppdrag av en hertig att leta rätt på den magiska spegel-spegel-spegeln, som bär på mystiska, onda krafter och nu tydligen försvunnit. Den mycket frånvarande drottningen Snövit är sjuk, förklarar hertigen, men menar egentligen att Kristen Stewart är sjukt trött på att vara med i sådana här filmer, och inte kommer att hoppa på den här ”krönikan” förrän hennes gage utgör halva budgeten.

Och här, någonstans, börjar filmen… typ. Det blir en farlig resa för The Huntsman – han jagas ju av Frejas huntsmen! – men som tur är har han ett par dvärgar som håller honom sällskap. Ah, jomenvisst. När vi nu lånar PR från Frost kan vi ju lika gärna försöka sno publiken från Hobbit-filmerna också. Huntsmans färd mot spegel-spegel-spegeln leder honom till att plocka upp fyra dvärgar (två av varje kön, så vi ska få skojigt ihopparade och nid-brittiska comic reliefs). De säger aldrig, aldrig, en enda rolig eller ens roande sak. De är lika festliga som öronvax.

Filmen använder en plågsamt generisk mall för sin äventyrsintrig – Huntsman, och hans dvärgar, rör sig in i en skog för att besegra ett troll eller annat, hitta spegeln, få hjälp av alver och jag vet inte vad. Huntsman återförenas med Sara, vilket man skulle kunna tro är en chock för honom eftersom han trott att hon varit död i sju år, men hon är butter och tvär och han går omkring och tramsar sig som om hon bara är en brutta han plockat upp i den lokala tavernan. Borde inte det här vara viktigt för honom?

Den som vill ha opera kan dock spana in Emily Blunt och Charlize Theron, vars talanger den här filmen slösar bort på ett förargelseväckande komplett sätt. Vid det laget systrarna har en batalj om vem som egentligen ska styra över vems kungarike och varför, så har man redan checkat ut för längesedan eftersom konflikten är helt meningslös och oengagerande. Att kalla Vad Den Här Filmen Nu Heter Och Vem Vet Varför för dåligt underbyggd är en underdrift. Vi har ingen känsla för Frejas tilltänkta sorg. Vi vet inte varför Ravenna lever fast hon är död. Vi vet inte varför The Huntsman inte bryr sig mer om sin före detta döda, nu levande, fru, eller varför hon blivit så sur medan hon varit borta – det påstås att saker hänt, eller att karaktärer känner ditt eller datt, men vi får aldrig någon förståelse för det för den här filmen varken hinner, eller verkar vilja, berätta en riktig berättelse om riktiga karaktärer. En Hollywood-kommitté har istället beslutat att specialeffekter, idéer från andra filmer och värdelösa dvärgskämt varit viktigare.

FREDRIK FYHR


the huntsman videosöndag

THE HUNTSMAN: WINTER’S WAR

Originaltitel; land: The Snow White Chronicles – The Huntsman: Winter’s War; USA.
Urpremiär: 4 april 2016 (Storbritannien).
Svensk premiär:
8 april 2016.
Speltid:
114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW (ALEXA 65)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jessica Chastain, Chris Hemsworth, Sam Claflin, Emily Blunt, Charlize Theron, Sophie Cookson, Sheridan Smith, Colin Morgan, Ralph Ineson, Nick Frost, Alexandra Roach, Jadey Duffield, Rob Brydon, Sam Hazeldine, Jonathan Buckhouse, Mark Haldor, Sarah Sharman, Kara Lily Hayworth, Robert Portal, Karl Farrer, Lynne Wilmot, Sope Dirisu, Zoe McLane, Madeleine Worrall, Amelia Crouch, Conrad Khan, Shalini Peiris, Yusuf Hofri, Annabelle Dowler, David Mumeni, Niamh Walter, Sam Coulson. .
Regi: Cedric Nicolas-Troyan.
Manus: Evan Spilitotopoulos, Craig Mazin.
Producent: Joe Roth.
Foto: Phedon Papamichael.
Klippning: Conrad Buff IV.
Musik: James Newton Howard.
Scenografi: Dominic Watkins.
KostymColleen Atwood.
Produktionsbolag: Universal Pictures, Roth Films.
Svensk distributör: UIP/Universal.


rsz_15starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Under medel – påkostade effekter och bra skådespelare slösas bort i en underbyggd story och en generisk intrig, slarvigt och ojämnt berättat, fullt upptaget med att plagiera andra succéer i hopp om att tjäna pengar istället för att berätta berättelsen.

Ett svar på ”The Huntsman: Winter’s War

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *