Jag har praktiskt taget aldrig varit på ett kasino – jag kan bara minnas att jag en gång, när jag var tonåring, fann mig ståendes i lobbyn till ett kasino i ett annat land. Jag var på väg någon annanstans, och jag tror jag väntade på någon eller något. En passage med små glödlampor längs väggarna ledde in till maskinerna och barbåsen; mörka gångar, heltäckningsmattor, det låga taket, det glädjelösa sorlet och de vaksamma vakterna. Jag tyckte att det såg märkligt oglamoröst ut, och jag kunde inte förstå vad som lockade männen som gick in – de såg inte ut som Robert De Niro eller Ray Liotta direkt; de såg inte ens ut som Joe Pesci.
De såg ut som Gerry och Curtis. Män du inte skulle lägga märke till om du passerade dem vid bardisken. Män vars missbruk och destruktivitet inte syns i ansiktet; män vars demoner kommer till tals först efter några öl.
Deras liv präglas av en melankoli, en känsla som Mississippi Grind fångar. Om det varit en ännu bättre film hade den kunnat göra något med den känslan också – men den liksom fastnar i väggarna, försvinner i luften; liksom de självdestruktiva männen hittar den alltid små ursäkter och lösningar att fly; fly från ansvaret, fly från de viktiga frågorna, fly från sanningen att de är förlorade.
Gerry är i synnerhet ett desperat fall. Han spelas av Ben Mendelsohn, en fin skådespelare som måste ha en dragning till low-lifes och oglamorösa outsiders, med tanke på hur många han spelat. Han har för det mesta förpassats till biroller, och gärna mindre sympatiska sådana, men Mississippi Grind ger honom en riktig roll; Gerry finns i verkligheten. Hopplös och ynklig, älskvärd och mänsklig. Han är den typen av person som själv, utan skam, skulle kalla sig själv för en trevlig, väluppfostrad loser. Han går till kasinot för att förlora, och han gör det med en prestigelös min på ansiktet, som om han bara är där för att bara ha trevligt.
Men ingen är ju i ens i Las Vegas för att ”ha trevligt”. Under ytan har Gerry solkiga begär och de börjar komma till ytan när han träffar Curtis (Ryan Reynolds), en sådan där kille som utan att göra väsen av sig entrar ett rum och tar över hela samtalet genom att bara vara sig själv. Han är inte direkt sympatisk, men han verkar tro på sig själv – vilket gör honom till en idol för Gerry, som inte ens kommit på tanken att tro på sig själv. Han kan inte låta bli att beundra honom.
Ryan Reynolds är idealt vald i den här rollen – han är den typen av klädsamt osympatisk barnman som många snubbar verkar dras till; jag har aldrig förstått charmen, Reynolds har i mina ögon inte utvecklats som skådis sedan han han var tonårsskurk i”Resa i det okända” på 90-talet (hans panna och ögonbryn förblir hans enda skådespelarverktyg), men jag tror på teorin att vem som helst kan spela rätt roll i rätt film. Reynolds är helt rätt person för den här rollen och han förkroppsligar Curtis perfekt – han har något tyngdlöst över sig, och när han pratar låter det som att han redan sett in i framtiden. Singlas en slant kan han, som Alexander Lukas, gissa krona eller klave och alltid ha rätt.
Mississippi Grind utvecklar sig, som ni kanske förstår, till en bromance – Gerry och Curtis ger sig på en roadtrip genom söderns kasinolandskap; Gerry sitter i en sits som innebär att han måste hosta upp pengar, och rör han sig tillräckligt långt söderut hamnar han i Mexico. Curtis hänger på av ingen annan anledning än att Gerry beundrar honom, som en schysst storebror, eller som när kändisar går med på att umgås med ett fan som vunnit en tävling.
Samtidigt är de intressanta karaktärer med levande psyken – under resans gång blir Curtis allt mindre övernaturlig och Gerry allt mindre sympatisk; de pratar oavbrutet i termer av hypoteser och sannolikhet och det finns alltid någon slags vadslagning i dialogerna; de trissar upp varandra och jagar upp sina dåliga sidor. I synnerhet börjar Gerry visa upp missbrukarens symtom – han kan bara inte sluta förlora när han väl börjat.
Men filmen vill även att Gerry och Curtis får ut något positivt av sin vänskap – deras upptrissade läge gör ju trots allt att de vågar göra saker de aldrig hade vågat göra annars… och det är häromkring, mot sista tredjedelen, som filmen börjar spela ett för högt spel, och försöker finta bort oss med ett subtilt men likväl svårt dubbelspel.
På en rent emotionell nivå saktar filmen ner tills den stämningsfulla melankolin övergår till en jämgrå tråkighet – Gerrys hemligheter är en besvikelse och Curtis visar sig ha kvinnoproblem som också är symptomatiskt ytliga; deras bromance ser ut att åka på en törn, och filmen ser ut att landa i den självklara slutsatsen att de är två bristfälliga män som driver på en våg av illusioner och brustna drömmar, och att banken alltid vinner.
Men liksom en torr alkoholist stirrar på glaset framför sig, och till slut sveper det, glider också Mississippi Grind ur händerna på den åskådare som lyhört känt in den och tagit den på allvar – Gerry och Curtis är så bra på att jaga hopplösa vita valar att det är synd att filmen ger dem ett slut som, utan att vara guld och gröna skogar, fortfarande är lyckligare än de förtjänar om man tittar på karmakontot.
Filmen är skiven och regisserad av duon Anna Boden och Ryan Fleck. Kanske de tycker om sina karaktärer så mycket att de inte haft hjärta att skriva den där scenen där baren måste stänga och lamporna slockna. Det finns något med sättet de inte vill formulera karaktärernas problem på som känns drivet av en kompulsivitet de verkar dela med karaktärerna, en ovilja att se sanningen i ögonen och istället försöka hitta den gyllene kompromissen, som den där killen som inte kan betala sina skulder till den lokala maffiabossen.
Det är deras val, en fråga om ansvar, och i mina ögon har de solkat sin fina film. Mississippi Grind har stämningen och känslan av en vemodig film om losers som aldrig kan bli winners och inget annat hellre vill; Mendelsohn gör ett fantastiskt porträtt av en missbrukare, en genomlevd person vars blick vittnar om ett liv förstört av begär han inte kunnat kontrollera. Men i slutändan svarar inte filmen honom, och Mendelsohn är mycket mer djärv och uppriktig i sitt porträtt än vad resten av filmen är. Alla dras åt samma ljus i tunneln. Ingen vill ta ansvar. Jag trodde inte på slutet, kort sagt. Det må vara finstämt, men det är också en bluff som det är viktigt att man synar.
FREDRIK FYHR
MISSISSIPPI GRIND
Originaltitel; land: Mississippi Grind; USA.
Urpremiär: 24 januari 2015 (Sundance).
Svensk premiär: 11 april 2016 (DVD/Blu-Ray/VOD).
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm/35mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Ben Mendelsohn, Ryan Reynolds, Sienna Miller, Analeigh Tipton, Alfre Woodard, James Toback, Robin Weigert.
Regi: Anna Boden, Ryan Fleck.
Manus: Anna Boden, Ryan Fleck.
Producent: Ben Nearn, Jamie Patricof, Tom Rice, Lynette Howell Taylor.
Foto: Andrij Parekh.
Klippning: Anna Boden.
Musik: Scott Bomar.
Scenografi: Jade Healy.
Kostym:Abby O’Sullivan.
Produktionsbolag: Sycamore Pictures, Electric City Entertainment, ass. Gowanus Projections, Story Ink.
Svensk distributör: Scanbox.
Betyg och omdöme: Över medel – stämningsfull skildring av spelare, välspelad med bra dialoger, men i slutändan är storyn och karaktärerna för tunna för att bära upp hela filmen.
Ett svar på ”Mississippi Grind”