I ”Myten om Sisyfos” finns ett parti där Albert Camus beskriver tankens gränstrakter, ett ökenlandskap där ”envishet och skarpsinne betraktar ett omänskligt spektakel där hopp, död och det absurda för sin dialog”. Det är gränsen vid vilken människan inte längre kan vara rationell och objektiv, eftersom ingen kan vara ”logisk till det bittra slutet” – någonstans, om man är mänsklig, kan man inte längre vara en analyserande kritiker; den platsen är platsen där man väljer att vara vid liv, inte sträva efter död.
När jag strövar genom filmens värld upplever jag själv att jag kommer dit ibland. Vissa filmer, som jementinska Nojoom, gör att jag måste ställa frågan: Vad spelar mest roll? Att någon viss film är bra, eller att just en särskild film är? Nojoom handlar om en tioårig flicka som i Jemens landsbygd, där livet levs enligt lagvidriga klantraditioner, mot sin vilja blir bortgift till en man som slår och våldtar henne. Det går att föra argumentet att det inte är en särskilt bra film, men även om jag tycker det så klingar det konstigt nog falskt. Det går nämligen också att föra argumentet att det är en viktig film, av uppenbara orsaker, och att den kan vara värd att se. Jag vet inte om det går att föra båda argumenten samtidigt, men jag ska försöka.
Filmen är byggd på verkliga händelser. Nojoom, som flickan heter, fanns i verkligheten – hon var åtta år. Rättegångsfallet där hon blev den yngsta brud i världen att skilja sig blev gigantisk i arabvärlden, varför originaltiteln Nojoom – 10 år och skild inte gör en hemlighet av utgången. Filmen grundar sig i denna rättegång, och börjar med att Nojoom flyr sin far och sin man, tar sig till rådhuset, träffar en domare och berättar sin historia i en flashback vars konturer till en början är lite otydliga (ytterligare en flashback, berättad ur Nojooms fars perspektiv, ska belysa omständigheterna senare). Vissa detaljer är svåra att missa – som att Nojooms far envisas med att kalla henne Nojood (Nojoom betyder ”stjärnorna” medan Nojood betyder ”skyddad av gud”). Andra saker ser vi utan att förstå innebörderna av – Nojoom blir vittne till hur hennes storasyster blir våldtagen av en ung man, en händelse som ska stöpa hennes framtid utan att hon har någon aning om det där och då, som oskyldig femåring.
Nojoom blir också vittne till en till synes vackrare ceremoni – ett festligt bröllop, där en ung kvinna i en traditionell, vit brudklänning blir uppvaktad av de traditionella bröllopsdansarna och publikens applåder (medan männen festar på gatorna, sjungandes sånger om att kvinnor inte är ”föremål att sälja” eftersom ”priset stiger som dollarn”). Nojoom hinner få en del romantiska idéer om kärlek och bröllop innan hon själv blir bortgift till en fullvuxen man som, förutom att rutinmässigt våldta henne, tvingar henne att slava i hans hus tillsammans med hans gamla mamma som inte förstår varför ”kvinnan” är så oförskämd och sur.
De här sakerna är fruktansvärda och tragiska, och de sker. Men de är också så fruktansvärda och tragiska att jag inte kan låta bli att önska mig en bättre film om dem. Nojoom är en film som brinner av sin egen angelägenhet, det är sant, men på samma sätt som många oprövade filmskapare varit det förut så är manusförfattaren och regissören Khadija Al-Salami (som tidigare mest gjort dokumentärer) oviss eller obekymrad över sakerna filmen inte förmedlar. Filmen är fundamentalt ojämn – vissa scener fungerar, andra inte, och det är svårt att hitta en enhetligt skäl till varför. Vissa av sekvenserna där Nojoom far illa är effektivt otäcka – ett och annat dramatiskt montage råkar pareras med en och annan vacker landskapsvy. Då kommer det nästan som en lindring att barnet Reham Mohammed, som spelar Nojoom, oundvikligen inte kan axla huvudrollen – hon är ett barn, utrustad med vissa uttryck som fångats i enskilda tagningar som sedan klippts ihop för att simulera en rollprestation som egentligen inte är där.
Om filmen verkligen hade varit en realistisk och avskalad skildring av brutaliteterna, från början till slut, hade den varit nästan outhärdlig – nu finner jag mig själv nästan glad över att filmen har ett fasligt melodramatiskt soundtrack, till exempel, som lägger arkaisk kliché-dramatisk musik över scener som borde utspela sig i kall tystnad. Ytterst få av skådespelarna, flertalet verkar vara amatörer, lyckas leverera alla sina dialoger på ett särskilt trovärdigt sätt. Ibland syns fusk och nödlösningar så tydligt att det tar en rakt ut ur filmen. Också det känns som någon slags nåd, som att själva produktionen är full av hål som gör att man som åskådare kan andas.
Jag menar det alltså inte helt som något negativt. Nojoom är, trots eller på grund av sina brister, en film med personlighet och en viss rå stolthet – det gav mig rentav samma känsla som Ingmar Bergmans tidiga filmer gett mig, eller Kubricks debut Fear and Desire, filmer med mer själ, vilja och hjärta än övertygande hantverk – men jag måste ju också vara uppriktig. Manuset är inte speciellt graciöst, med ett baktungt intrigbygge som placerar de nämnda tillbakablickarna mot slutet, så att filmen tycks börja om från början när en upptrappning vore mer lämplig (istället för att bara berätta hela historien från början till slut, vilket hade gjort hela förståelsen för filmen starkare); karaktärerna är också strikt symboliska – Nojoom är det okränkbara barnet, fadern den förvirrade patriarken och maken det oförsvarliga bondemonstret, medan kvinnorna är förpassade till bakgrunden; symboliken är fyrkantig som en låda och övertydlig som en skylt. Här ska det presenteras budskap mer än filmkonst. Den som vill hitta en film som förklarar patriarkala mönster kommer finna en här – annat vore ju otänkbart – men detsamma gäller för den som letar efter roten av all ondska i islam; jag vet inte vad jag ska säga om feel-good-sången i slutet som basunerar ut budskapet ”vi säger nej till att gifta bort barn”. Det är fascinerande, på sitt sätt, eftersom det inbjuder en västerländsk publik att förstå något som i vår del av världen ter sig som självklart. Och vad är det egentligen vi ska förstå när fadern och maken försvarar sig i rätten, talar om sin ”heder” och ”vi är bara bönder, vi vet inte bättre”?
Men jag har naturligtvis ett samvete, och det säger mig att Nojoom förtjänar en publik – en publik som ändå säkert har allt intresse i världen av att se den. Filmen är förlängingen av en händelse som manar till engagemang. Filmens existens är symbiotisk med faktumet att det inte är olagligt med barnäktenskap i Jemen, att Nojooms rättegång blev internationellt uppmärksammad (via såväl Hilary Clinton som Condolezza Rice), och gick som en löpeld genom arabvärlden och påverkade andra barnäktenskap i Jemen; att filmen bygger på Nojooms egen självbiografi, men att intäkterna av den framgångsrika boken gick till hennes far (som köpte två fruar för pengarna och arrangerade ett äktenskap åt sin andra dotter); att filmen gjordes av landets första kvinnliga filmskapare alldeles innan inbördeskriget i landet bröt ut, att hon själv blev bortgift som elvaåring, att myndigheterna drog in hennes pass efter filmens popularitet.
Det är med allt det i åtanke som jag säger att filmen är rå och oslipad, och att den vill så mycket mer än den verkar kunna. Men den har också en anledning att vilja. Det är en film med en röst, en film som kanske vill bli hörd mer än sedd.
FREDRIK FYHR
NOJOOM
Originaltitel; land: Ana Nojoom bent alasherah wamotalagah; Jemen, Förenade Arabemiraten, Frankrike.
Urpremiär: 11 december 2014 (Dubai International Film Festival).
Svensk premiär: 16 mars 2016 (BUFF), 20 maj 2016.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ? (digital codex)/DCP/16:9 (?).
Huvudsakliga skådespelare: Reham Mohammed, Ibrahim Alashmori, Husam Alsanabi, Sawadi Alkinai, Naziha Alansi, Rana Mohammed.
Regi: Khadija Al-Salami.
Manus: Khadija Al-Salami.
Producent: Sheikha Prohaska Alatas, Khadija Al-Salami.
Foto: Victor Credi.
Klippning: Alexis Lardilleux.
Musik: Thierry David.
Produktionsbolag: Hoopoe Film, samprod. Benji films, Metska, Enjaaz, Corniche Pictures, delt. Fonds Sud Cinéma Ministère de la Culture et de la Communication, CNC, Sanad, Sundance Institute, Feature Film Program, SFI (Svenska Filminstitutet), stöd. La Fondation pour les Femmes du Cinéma, Dubai Film Connection Film Clinic, samarb. Rawi Screenwriters.
Svensk distributör: ACIS.
Betyg och omdöme: Över medel – ojämn och grovhuggen skildring av en uppmärksammad rättegång, en fundamentalt patriarkal kultur och en berättelse om nattsvarta övergrepp, med lika många starka effekter som övertydliga, och lika många starka scener som genomskinliga; saknar en enhetlig vision i berättandet men är samtidigt driven av passion, angelägenhet och kontextuell kraft.