Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Independence Day: Återkomsten

i

En vis man sa en gång: Om du inte vet vart du är på väg så kommer varje väg att ta dig ingenstans.

Det är ett bra citat att sammanfatta den här filmen med. Jag måste vara försiktig, så att jag inte pratar för mycket om intrigen (vilket skulle vara ungefär som att trassla in sig i ett buskage med giftiga brännässlor tills man kvävs till döds, kväkande på sina egna ord). Enklast sammanfattas den med högerpilen på tangentbordet – den som man, till exempel, kan använda om man vill hoppa fram fem sekunder i en videofil. Independence Day: Återkomsten är en film som känns berät, me, funkt, en, och jag tro, int, om, du vi-, kan- och Wi- Cha- kan du se tus- andr- dess- ed- oldblum.

Vad, gick det för fort?

Det är en av de sämsta filmer jag någonsin sett – och förmodligen den sämsta film jag någonsin sett på bio – och i det avseendet är den minnesvärd, antar jag. Samtidigt står jag inför utmaningen att försöka förklara hur bottenlöst meningslös, tråkig och förglömlig filmen är. Den får varje film som schlockmeister Roland Emmerich gjort – utom möjligen 10,000 BC (2008) – att framstå som vackra konstverk av outsägligt djup.

Tekniskt kan man kalla storyn för ett klibbigt spindelnät av nonsens – eller ännu mer tekniskt en sci fi-fantasy-film korsat med en andra världskrigetfilm korsat med ensemble-katastroffilm korsat med en Marvel-film korsat med en japansk Kaiju-film korsat med en TV-serie korsat med diverse fakta (antar jag) som finns i den virala meta-kampanj som föregått filmen och som mig veterligen ingen är intresserad av. Filmen handlar om det, nej det, nej det, nej förresten det där, och så har vi de här figurerna, och den här idén, och så finns detta, och det, och det där, och så PLÖTSLIGT HÄNDER DET HÄR och därefter var det där andra det första och det tredje blir det fjärde innan man önskar att någon bara kunde whoopa ett E.T-ass med en zinger á la ”Hope you got airbags!” och kalla det för en dag.

Den konceptuella katastrofen grundar sig i den där virala kampanjen, och faktumet att Återkomsten utspelar sig på ett fiktivt jordklot där händelserna från den första filmen lett till en multikulturell utopi (åtminstone för den som tolkade Starship Troopers, eller ”Fahrenheit 451”, utan filter). Genom att besegra utomjordingar har jorden förenats och vi lever alla under samma tak i en högteknologisk värld någonstans mellan Star Trek och Demolition Man.

Innan sin första u-sväng, av fyrtioelva, verkar filmen därför förrädiskt originell. När den presenterar sina första fem-sex karaktärer, av hundratio, och sin första intrig, av åtminstone fyra. Någon av manusförfattarna har velat berätta en historia om en spekulativ sci fi-värld där människan är enad, bättre än idag, vilket ger utrymme för stora idéer och möjligheter. Med en noggrann penna och ett skarpt intellekt skulle man kunna göra en fin sci fi-film av den idén.

Men då talar vi bara om vad en av manusförfattarna velat. Sammanlagt är de fem; lägg på krav från producenterna, studiocheferna, stjärnorna och licensavtalen (arrgghh!) och vi har en film lika ogenomtränglig som en febermardröm.

Så okej. Några karaktärer: Liam Hemsworth spelar en hotshot-pilot vid namn Jake – han har en obligatorisk partner och en obligatorisk frenemy, den sistnämnde (Jessie T. Usher) är son till Will Smiths karaktär i den första filmen (som nu dött… dvs. Will Smith spelar hellre golf på Gotland med Joel Kinnaman än att vara med i den här filmen). Jake är dessutom förlovad med Patricia (Maika Monroe) som är dotter till den före detta president Whitmore (Bill Pullman), som från att ha räddat dagen i förra filmen hamnat i ett aldrig definierat sjukdomstillstånd – han har mardrömmar om utomjordingarna, tror att de när som helst ska attackera igen, och fastän han behöver sjukhushjälp finns ingen förklaring till vad som är fel på honom, förutom att han har skägg (aldrig ett bra tecken) och är allmänt skröplig.

På andra sidan jorden, i ett i alla lägen helt obegripligt uppdrag, hänger Jeff Goldblum omkring med Charlotte Gainsbourg (!) hos en afrikansk krigsherre; den nya presidenten letar efter honom, på grund av nya signaler från utomjordingarna, men han är redan vid ett av skeppen (varför har jag redan glömt) och trycker på en knapp som sätter igång någonting, vad det nu var, innan något händer… ja, vilken av de där svängarna det nu tog.

id

Plötsligt, från ingenstans, anländer ett utomjordiskt Pokémon-klot till jordens atmosfär. Det blir nedskjutet så fort att man tror att man tittar på en uppföljare till Mars Attacks, snarare än Independence Day. Man skulle kunna tolka det som en pacifistisk kommentar (senare vill Emmerich att vi ska göra det) men det är omöjligt att göra med tanke på hur mycket filmen älskar krig och gång på gång visar oss dreglande krigshetseri och glada, oironiska repliker som ”Kill them all!”

Sedan ska vi strunta i det där Pokémon-klotet. Istället återvänder utomjordingarna från förra filmen, hur och varför har jag ingen aning om. Hur hjältarna bekämpar dem vet jag inte heller. Alla verkar befinna sig överallt, och hela tiden gör de något. Som om vi skulle hinna förankra något slags emotionellt intresse i något som händer så fläskar Emmerich på med emotionella broilers i varje kant och hörn av filmen, men själva farmen är omöjlig att bli klok på.

Vi har presidenten (Sela Ward), generalen (William Fichtner), krigsherren (Deobia Oparei), ytterligare soldater och byråkrater, en numera obligatorisk kinesisk pilot (Angelababy) med en obligatorisk kinesisk general (Chin Han) samt ett halvt dussin barn i en skolbuss driven av Davids pappa från förra filmen (Judd Hirsch) i en sidointrig som är lika anti-logisk som onödig, plus mindre inhopp från figurer i den andra filmen (Vivica A . Fox och Robert Loggia har aldrig särbehandlats mer skamligt) medan en central, mycket irriterande biroll kommer från Dr. Okun (Brent Spiner) som vaknar upp efter ett tjugo år långt koma för att få dra skämt som i bästa fall handlar om rumpor.

Vad som följer är en orgie av fullständigt obegriplig rymdaction och stendöda intrigutvecklingar som är så många, går så fort, och är så obegripliga att man till slut måste börja skratta som en galning i en madrasserad cell. Man kan notera att trådarna inte hänger ihop, men då måste man först hitta själva trådarna, och sortera det kaotiska trasselsudd som pågår framför ens alltmer dimmiga ögon. Det är ett jobb jag inte önskar någon. Roland Emmerich har gjort många dåliga filmer, men det här är första gången han kastat upp en ofärdig film, en anti-film, ett trasigt TV-spel, en svindyr Sharknado-ripoff som gör ont att titta på. Den som lyckas somna framför filmen, trots det konstanta oljudet, har en bättre upplevelse än den som orkar fortsätta titta.

FREDRIK FYHR


is2

INDEPENDENCE DAY: ÅTERKOMSTEN

Originaltitel; land: Independence Day: Resurgence; USA.
Urpremiär: 20 juni 2016 (Los Angeles).
Svensk premiär: 29 juni 2016.
Speltid: 120 min. (2.00).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW/D-Cinema (äv 3D)/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Liam Hemsworth, Jeff Goldblum, Jessie T. Usher, Bill Pullman, Maika Monroe, Sela Ward, William Fichtner, Judd Hirsch, Brent Spiner, Patrick St. Espirit, Vivica A. Fox, Angelababy, Charlotte Gainsbourg, Deobia Oparei, Nicolas Wright, Travis Tope, Chin Han, Gbenga Akinnagbe, Robert Loggia, John Storey, Joey King, Jenna Purdy, Garrett Wareing, Hays Wellford, Mckenna Grace, James A. Woods, Robert Neary, Joshua mikel, Joel Virgel, Arturo del Puerto.
Regi: Roland Emmerich.
Manus: Nicolas Wright, James A. Woods, Dean Devlin, Roland Emmerich, James Vanderbilt.
Producent: Dean Devlin, Roland Emmerich, Harald Kloser.
Foto: Markus Förderer.
Klippning: Adam Wolfe.
Musik: Harald Kloser, Thomas Wanker.
Scenografi: Barry Chusid.
Kostym:Lisy Christl.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox.
Svensk distributör: 20th Century Fox (Sweden).


rsz_051
Betyg och omdöme: Mycket dålig film – en dyr, effektfull röra av intriger med för många karaktärer, alla dåligt underbyggda, i en story som inte förklaras tillräckligt tydligt men som ändå knyts ihop via långsökta nödlösningar; allt bygger i sin tur på ett diffust världbygge; hela filmen är en kollaps.

5 svar på ”Independence Day: Återkomsten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *