Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Hitchcock/Truffaut

Francois Truffaut and Alfred Hitchcock

Boken ”Hitchcock/Truffaut”, resultatet av flera samtal mellan Alfred Hitchcock och François Truffaut, är förmodligen den mest klassiska filmboken som någonsin gjorts. Det är en stapelvara, nästan en helig ko, i den filmlitterära sektorn. Man skulle kunna tro att en film om den boken (eller någon slags filmatisering av den?) skulle innebära en tämligen stor utmaning. Som Godard sa – vill du kritisera en film, gör en film! Men om du vill svara en filmbok? Ska du göra en film då också? Sicken svår medial balansgång, om en sådan här film skulle kunna göras rättvisa!

Men i vår tid är dokumentärer är en minst sagt överexponerad genre. Dokumentärfilmer görs när de kan göras, och de görs på samma sätt. Stiliga stillbilder. Talking heads. En berättarröst. Vi sveps från den ena händelsen till den andra. Hitchcock började sin karriär i stumfilmer och han ansåg att folk i allmänhet pratade för mycket i film när ljudfilmen kom. Filmen Hitchcock/Truffaut vågar bara citera delar av resonemanget. Kanske den inte vill vara som en spegel mot sig själv – så länge den svävar på ytan så kan den skapa en cool look och en hygglig ingång till boken (om man nu inte känner till den). Det blir ju så meckigt om vi faktiskt ska börja resonera om saker.

Nej, boken ”Hitchcock/Truffaut” är verkligen ingen ”coffee table book” men jag tror att filmen Hitchcock/Truffaut bäst kan beskrivas som en ”coffee table movie”. Den innehåller absolut ingenting som ingen insatt inte redan vet, och till och med det är ett något generöst påstående. Det ältas Vertigo (1958) och Psycho (1960) med ”the usual suspects” – Peter Bogdanovich, Martin Scorsese, Paul Schrader; säg den dokumentär om film som inte innehåller någon av dem. Vi får David Fincher, Wes Anderson, Richard Linklater. Celebra auteurer som alla har påståenden ur ”grundkursen i Hitchcock” att komma med: Han visste hur man tänkte visuellt, påstås det. Han öppnade dörren för det psykologiska tolkningen. Hans filmer var djupt personliga och drömska, byggde på besattheter…

Är inte det sant? Jo, det kan man nog lugnt påstå. Det är vad man påstått i femtio år nu. Problemet med Hitchcock/Truffaut är att de här självuppfyllande profetiorna, dessa citat huggna i sten, inte längre verkar behöva något slags argument. Varför var de personliga? Hur öppnade han dörren för den psykologiska filmen? På vilket sätt tänkte han visuellt? Han gjorde det väl inte helt själv? Och vad betyder det att man ”öppnar en dörr”, förresten?

Jag vet inte vad regissören Kent Jones avsikt är – tidigare har han gjort Elia Kazan-dokumentären A Letter to Elia – men filmen har påfallande klen cinematisk märg. Det är svårt att tänka sig en film på det här ämnet som inte andas total cinefili, men Hitchcock/Truffaut känns gjord av en medietränad journalist, noga med att tillverka en ”åskådarvänlig” (som det brukar heta) produkt men på det stora hela taget ointresserad av film. Jones går aldrig in, knappt en millimeter faktiskt, på de resonemang som Truffaut och Hitchcock faktiskt intresserade sig för.

Istället är det märkligt slumpartade saker som de olika herrarna (enbart) säger – en anekdot om den skådis här, en tanke om visuella inramningar där, något om Fåglarna (1963), något om Fel Man (1956). Filmen är som en lampa som hela tiden blinkar HITCHCOCK (sällan Truffaut, konstigt nog) men… vadå Hitchcock? Hur, varför? Jag, som trodde att den här filmen faktiskt skulle handla om boken, ville hela tiden stänga av det plottriga beundrarpratet för att återgå till berättelsen om boken.

Som egentligen aldrig kommer. Vi hade kunnat ha samma intervjuer, och reproduktionen av samma gamla Hitchcock-citat, och låta resten av filmen handla om en grapefrukt och en ananas. Det hade kopplat ungefär lika bra som vad som helst, och rent visuellt hade bilderna säkert haft samma lyster.

En tanke kan förstås vara att filmen ska fungera som en ingång för de halvintresserade eller oinitierade. Men det känns som en tunn idé. Att Truffaut gjorde Hitchcock mer respektabel för världen, i och med sin berömda bok, det är så enkelt att konstatera att det inte kräver en hel film full av hyllande klichéer och nötta floskler.

Det är för all del enkelt att se Hitchcock/Truffaut – det är en proffsig och slickad dokumentär av det slag som vi brukar få idag, en lämplig form för alla möjliga ämnen eftersom den i grund och botten inte tillåter så mycket information, nya påståenden, eller annat som faktiskt skulle kräva lite tankearbete. Mot slutet ska det förstås bli en ”personlig historia” av alltihopa, och det påstås med viss tveksamhet att de två auteurerna utvecklade en stor vänskap efter att boken kom ut… Jaha. Man kan undra varför. Det finns faktiskt så mycket som den här filmen hade kunnat handla om att det är synd hur den får en att ifrågasätta om boken ens var så himla viktig. Har Kent Jones ens läst den?

FREDRIK FYHR

Ett svar på ”Hitchcock/Truffaut

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *