Detour är en film som låtsas att den har ett twist-slut. Egentligen har den bara glömt att visa oss en scen i början. Den har en story som börjar med B, fortsätter med C och avslutar med A. Så, det är ABC ändå. Inte speciellt komplicerat. Eller minnesvärt heller, för den delen.
Få se nu. Vi har Johnny (Emory Cohen). En sådan Johnny som man måste förklara heter ”Djani” egentligen. Han har dimmiga ögon, flottig hy och ett vokabulär av fula ord med få bokstäver, han kör en gammal rock n roll-bil och är din typiska redneck-psykopat.
Vi har Harper (Tye Sheridan) som är en snäll kille, egentligen, men som det bara gått lite snett för. Harper är juridikelev, så vi vet att han har hjärna – och den här odefinierade egenskapen är en ursäkt för allt han gör i filmen – så när han träffar Johnny på en ruffig bar så har det bara att göra med en tillfällig dejt med hans ständiga on-and-off-flickvän spriten.
Den typ av macho-relaterade destruktivitet som alltid präglar sådana här filmer, ja den är liksom självsagd, gör så att Harper och Johnny börjar språka på fyllan. Harper deppar över att hans mamma ligger i koma och han erkänner samtidigt att han verkligen hatar sin styvfar (Stephen Moyer) som vi förmodar skickat henne dit. Johnny, som Harper kanske borde misstänka är ett ännu större våldsbenäget svin än styvpappan (som gömmer sig bakom en medelklassfasad), säger med psykots grandiosa självsäkerhet att de borde döda honom. Man ska göra vad man menar, du är väl man nog för att stå för vad du vill, etc.
Så dagen efter, när Harper är bakis och förvirrad, tvingar Johnny (återigen med filmpsykopatens påträngande argument) iväg honom på en roadmovie-tur till Las Vegas; styvfarsan ska ta ett flyg därifrån, för att möta sin flickvän, och Johnny är minst lika klar i huvudet som kvällen innan. De ska ha ihjäl honom, för varför inte liksom.
Diverse obligatoriska saker sker på vägen, som går i en Mustang snodd av styvfarsan (det hade inte varit lika coolt med en mer realistisk Opel, antar jag). För det första har Johnny förstås en shotgun-tjej, den tystlåtna Cherry (Bel Powley), som vi tycker synd om eftersom hon är förtryckt och slagen av Johnny men som vi samtidigt ska attraheras av eftersom hon är en sexig bad girl som är allmänt åtråvärd.
För det andra är saker inte vad de verkar vara – men jag har redan förklarat att manuset inte har några inneboende finesser, utan helt enkelt låter bli att avslöja vissa saker för att ta dem senare istället. Jag antar att det här kan uppfattas som spoiler, men egentligen avslöjar jag bara ett billigt trick som säljs för mer än det är värt. Att luras är inte samma sak som att överraska.
Därutöver har vi scenen med polisen som stannar dem på vägen, scenen när någon är i bagageluckan, scenen där vi inte vet om Johnny vet det vi inte vill att han ska veta, scenen där vi gör ett stopp hos ett ännu större psykfall än Johnny, en sådan där nazi-luktande ökenkung som bor i ett sådant där gigantiskt plåtskjul (spelad av John Lynch); de här scenerna följer varandra ungefär i den här ordningen, och det spelar ingen roll om slutet är lyckligt eller inte eftersom vi bara tittar på en ritual, en serie noir-klyschor som existerar bara för att de redan existerar i filmer gjorda innan denna.
I bästa fall kan Detour ses som just en sådan film, en kärleksfull hyllning på samma nivå som ett lokalt coverband som står och spelar ABBA-låtar via förprogrammerad synt. Regissören Christopher Smith (Get Santa) är duglig, och påminner oss om detsamma genom att klippa in sekvenser från den mer kända filmen Detour från 1945 (”Farlig omväg” hette den i Sverige när det begav sig). Det skadar heller inte att filmen har skådespelare som alla är bevisligen bra, i så pass ambitiösa filmer som The Tree of Life (2011) och Mud (Sheridan), Brooklyn (Cohen) och Diary of a Teenage Girl (Powley).
Men deras potential gör snarare medelmåttigheten tydligare. Detour är en duglig ”Småstjärnorna”-film som har listat ut ett par poser och trick som den tycker passar en film av det slag den försöker vara. Men den försöker inte tillräckligt mycket, och det hade inte skadat om vi fick en enda sak att minnas den för efteråt.
FREDRIK FYHR
DETOUR
Originaltitel; land: Detour; Storbritannien, Sydafrika.
Urpremiär: 16 april 2016 (Tribeca)
Svensk premiär: 30 januari 2017 (VOD).
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15
Teknisk process/print/bildformat: codex (DI)/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emory Cohen, Tye Sheridan, Jared Abrahamson, Bel Powley, Stephen Moyer, John Lynch, Sibongile Mlambo, Jenna Saras, Gbenga Akinnagbe, Reine Swart, Sarah Lea, Nick Boraine.
Regi: Christopher Smith.
Manus: Christopher Smith.
Producent: Julie Baines, Phil Hunt, Stephen Kelliher, Jason Newmark, Compton Ross.
Foto: Christopher Ross.
Klippning: Kristina Hetherington.
Musik: Pablo Clements, James Griffith, Toydrum.
Scenografi: Sharon Lomofsky.
Kostym: Tracey Berg, Ros Berkeley-Hill.
Produktionsbolag: Head Gear Films, Bankside Films, Kreo Films FZ, Dan Films, Newscope Films, Metrol Technology.
Svensk distributör: VOD.
Finans; kategorier: Mindre bolag i samarbete; crime, thriller, noir, roadmovie
Betyg och omdöme: Medel – generisk crime-noir med roadmovie-struktur, utan överraskningar och byggd på klyschor, men OK vad gäller regi och skådespeleri.
Ett svar på ”Detour”