Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Jackie

Jackie är lite grann som en dålig talare på en begravning, en sådan där person som ska tala fint om den döde men som faktiskt hela tiden pratar om sig själv. Om Jacqueline Kennedy finns det säkert mycket att säga – mycket mer än vad man hittar i Jackie, dock. Den här filmen handlar nämligen inte om henne.

Nej, filmen handlar om att Natalie Portman spelar Jacqueline Kennedy i den. Eller rättare sagt: Natalie Portman spelar Natalie Portman som spelar Jackie Kennedy i den länge efterlängtade filmversionen av Natalie Portman Som Jackie Kennedy. Vem bryr sig om Jacqueline Kennedy när vi har Natalie Portman?

Visst är Portman en filmstjärna, och hon ger ett filmstjärneframträdande – varje ansiktsmuskel får röra på sig, hon kan gråta på kommando, få till varje replik… sådär exakt… som, som, som en som vill ha en Oscar… och, och jag vet inte vad mer jag ska säga *tårar i ögonen*, *vifta med händerna*. Men nu! Nu, pekar jag med hela handen och säger att du, du, det här är minsann en viktig replik, och jag säger något med schvung! *Stolt med gråten i halsen*

Jag har ingenting emot stjärnskådespeleri – film är illusion och en skådespelare har bara i uppgift att fejka på rätt sätt, och i en pompös film fungerar ett pompöst porträtt fint; det är därför Portmans ofta mekaniska och hela tiden för inövade skådespeleri fungerar bra i filmer som är mer eller mindre syntetiska – Leon, Star Wars, V för Vendetta, till och med Thor. Natalie Portman är som gjord för strikt fiktion.

Det här är kanske bara en smaksak, men jag finner det omöjligt att acceptera sådan här skådespelargympa när den appliceras på något som ska vara realistiskt eller autentiskt. Jag tycker, rent ut sagt, att Portman är fruktansvärd i rollen. Ja, jag får liksom skratta lite generat, ducka och höja på händerna. Att detta av så många kallats för stort skådespeleri är… fascinerande, för mig åtminstone, eftersom jag inte kunde ta en sekund av det på allvar.

Som sagt, Portman får gärna spela intergalaktiska prinsessor och frihetskämpar i fantasy-diktaturer. Men som Jackie Kennedy ser det ut som att Portman stått framför spegeln en miljon gånger och övat in en dialekten och att kameran nu är allt hon har i huvudet.

Därför blir hon oavbrutet så himla inte Jacqueline Kennedy, utan en väldigt tydlig Natalie Portman, bara utklädd och redo för sin close-up, och i full färd med att komma ihåg varenda replik, i en mekanisk imitation där varje ord hon yttrar är så accentuerat att det liknar en halvdan konstskridskoåkare vars största bedrift är att hon inte ramlar och slår rumpan i isen. Visst är det otroligt att hon kan alla rörelserna utantill, men det blir ingen medalj för det.

Jag hade varit mindre benägen att dissa Portman om inte hela filmen var byggd runt henne, i dyrkansvärd försiktighet. Regissören Pablo Larraín (NoEl Club) verkar tassa omkring henne med kameran, som pseudodokumentärt (filmen är gjord i 16mm) följer henne medan hon går omkring i diverse rum; det är som om han är så glad i tanken att filma Natalie Portman att det inte gör honom något att filmen inte handlar om något annat än att Portman ska filmas – med rätt kläder såklart, i de korrekta och tidstrogna miljöerna naturligtvis, men främst bara att vi iscensätter det här, att vi fetischerar Portman, allt på bekostnad av en person vars namn filmen bär som en klisterlapp, en popkonst-slogan. Jackie. Tres chic.

Det är ett annat problem. Filmen har oresonligt svårt att göra Jaqueline Kennedy till en rollfigur. Vi får inte veta någonting om henne, som om vi förväntas veta allt om henne på förhand fastän det är just hennes åsidosatta ställning jämte sin make som ger filmen en anledning att existera. Man skulle ju kunna tänka sig att filmen här har en utmärkt chans att ”ge oss människan”, som det brukar heta. Men Jackie handlar istället om Kennedymordet, vad annars.

Så en bättre titel kanske hade varit Änkan eftersom det enda filmen verkar ha i åtanke är att skildra Jacquelines tillvaro kring mordet. Filmen grundar sig i en intervju hon gör en vecka efteråt, med en journalist spelad av Billy Crudup, men vi får ändå inte se tillbakablickarna eller intervjun (eller intervjuerna, eventuellt är de fler än en) i kronologisk ordning. Larraín hoppar mellan skeendena – ibland är vi innan mordet, ibland efter, ibland planerar hon begravningen, ibland har begravningen varit – som om någon slags enhetlighet då ska manifestera sig. Sorg är kaotiskt? Ja, men den kommer fortfarande i kronologisk ordning.

Den här hoppigheten fungerar bara för att manuset (Noah Oppenheim) är en mästerlig uppvisning i vattentrampande. Det händer helt enkelt inte speciellt mycket i filmen – ibland gnäller Jackie på sina medarbetare (eller på Bobby, spelad av Peter Sarsgaard), ibland är hon på väg att förklara för sina barn vad som hänt (vi får aldrig riktigt se det), vid ett tillfälle vill hon träffa Oswald (vi får inte se hennes reaktion på varför det inte går), i ett par scener blir hon tröstad av sekreteraren Nancy Tuckerman (Greta Gerwig), vilket inte säger oss speciellt mycket, och vid ett par tillfällen får vi se hennes samtal med en präst (John Hurt) som kommer med budskapet att guds vägar är outgrundliga och att det inte finns några svar på några frågor man kan ha i livet.

Där någonstans anar jag Larraíns egen inställning till filmen. Både No och El Club var filmer som på olika sätt diskuterade värdebegrepp, och mot slutet av filmen liknar Jackie sig själv till en mytologisk figur som kommer att leva vidare som en fiktion mer än som en verklig person. Det är kanske den profetian vi sitter och tittar på. En noggrant iscensatt och duktigt repeterad hyllning till den luft som drar genom det tomrum som är en plats för idoldyrkan. En meningslös film om en meningslös händelse i en meningslös värld. Alla dessa oändliga närbilder på en moloken Natalie Portman kanske bara ska vara en skildring av sorg. Goddag yxskaft, kan man säga.

Manuset är egentligen rikare än så, åtminstone vad gäller dialogerna. Jackie är, på papperet, olika personer när hon är i chock, när hon sörjer och när hon motvilligt reciterar händelsen för journalisten; i alla lägen syns den självupptagenhet och bitterhet som stor sorg medför. Jag har noterat att många upplever att Portman går in i rollen på djupet. Jag upplevde snarare total yta, och att hon uppvisar samma förutsägbara, ogenuina överspel i varje scen.

Det hade inte heller skadat om filmen erbjöd något annat än just Portman. Vad som ska vara ett personporträtt har nämligen ingen person, det som ska vara en studie i sorg blir bara en kylig, diffus yta och berättelsen om kvinnan som stod i skuggan av sin mördade make kommer aldrig. Hon står kvar där, antar jag.

FREDRIK FYHR


JACKIE

Originaltitel; land: Jackie; Chile, Frankrike, USA.
Urpremiär: 7 september (Venedig)
Svensk premiär: 28 januari 2017 (GIFF), 3 februari 2017 .
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 16mm, DI 2K/35mm, D-Cinema/1.66:1 (delv. 1.33:1).
Huvudsakliga skådespelare: Natalie Portman, Peter Sarsgaard, Greta Gerwig, Billy Crudup, John Hurt, Richard E. Grant, Caspar Phillipson, Beth Grant, John Carroll Lynch, Max Casella, Sara Verhagen, Hélène Kuhn, Deborah Findlay, Corey Johnson, Aidan O’Hare, Ralph Brown, David Caves, Penny Downie, Georgie Glen, Julie Judd, Peter Hudson, John Paval, Bill Dunn, Vivienne Vernes, Yann Beam, Ken Starcevic, Craig Sechler, Rebecca Compton.
Regi: Pablo Larraín.
Manus: Noah Oppenheim.
Producent: Darren Aronofsky, Pascal Caucheteux, Scott Franklin, Ari Handel, Juan de Dios Larraín, Mickey Liddell.
Foto: Stéphane Fontaine.
Klippning: Sebastián Sepúlveda.
Musik: Mica Levi.
Scenografi: Jean Rabasse.
Kostym: Madeline Fontaine
Produktionsbolag: Why Not Productions, ass. Wild Bunch, Fabula, LD Entertainment, Protozoa Pictures, Bliss Media, (Jackie Productions).
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Mindre produktionsbolag, i samarbete med övriga film- och mediebolag; drama, verklighetsbaserat, samtidshistoria.


rsz_2starrating-300x75
Betyg och omdöme: Medel – visuellt attraktiv story som har stora problem med att hitta en anledning att existera, eller ett motiv att få fram ur ”berättelsen”; riktar istället all uppmärksamhet på ett överspänt och överspelande framträdande, som om filmen bara handlar om att föra fram skådespelarens framträdande och inte innehållet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *