Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Biosommaren 1997: Vecka 23-24

Vecka 23-24 1997 (helgen  7-8 och 14-15 maj)

Amerikanska premiärer

BLISS

Man kan väl inte säga att Sheryl Lee hade en vidare bra karriär efter ”Twin Peaks”. Det var något slags Malcolm McDowell-komplex att bli känd som en sexuellt aktiv, mördad prom queen (det fanns redan en Sharon Stone, och ingen kunde ta kål på henne) – därutöver kan hennes skådespelarbegåvning diskuteras.

En intressant och lite trist bortglömd film hon är med i är dock Bliss, där hon spelar (vad om inte) en bekymrad ung kvinna, som gifter sig med en man (Craig Sheffer) varpå äktenskapet snart börjar knaka. Efter sex månader erkänner hon att hon fejkar orgasmer och att deras sexliv egentligen är sopigt – detta leder dem till att experimentera tillsammans med mysko doktor (Terence Stamp) som använder både Freud och österländsk sexfilosofi för att hjälpa dem släppa lös sina inre bestar – vilket leder till en del oväntade psykodynamiska effekter.

Som höres en tämligen udda film , men uppfriskande frispråkig, i synnerhet för att vara en amerikansk film om sex, och på sitt eget sätt intelligent, även om den leker med väldigt mycket hobbypsykologiskt mumbo jumbo. Camp-faktorn att ha Terence Stamp som sexdoktor blir på något sätt heller aldrig för hög.

 

BUDDY

Rene Russo spelar kvinna som lever, umgås, visar upp och socialiserar med sina dussintals djur, inklusive en massa apor som hon uppfostrar som barn… samt titelfiguren, Buddy, en gorilla. Hon får problem när Buddy (som hon ser som sin ”struliga tonårsson”) löper amok och blir ett problem för allmänheten och henne själv. Grabben måste ju flytta hemifrån någon dag! Eh… ja.

Tilltänkt familjeunderhållning som tar sig själv på absurt stort allvar, eftersom allt (än mer beklämmande) är byggt på verkliga händelser. Tyvärr framstår huvudpersonen som mentalt ofrisk.

 

CON AIR

Jag var elva år 1997. Det är mer eller mindre det första år jag minns nästan i sin helhet. Jag minns designen på rutorna som kom i början och slutet på videorna på MTV. Jag minns att sommaren var svinvarm, jag tyckte om att ligga under vattenspridaren på framsidan av huset; en dörr var öppen till vardagsrummet där en TV stod på och Puff Daddys ”I’ll Be Missing You” gick 10 gånger om MTV eller ZTV stod på mer än någon timme.

Någonstans i den här Proustska manifestationen av tid och rum finns en stor affisch av Con Air, en film som jag (och kanske du) har närmare till hjärtat än kanske någon annan Jerry Bruckheimer-produktion från 90-talet.

Det är – och det tycker jag fortfarande – den där filmen där Michael Bay gjorde allt RÄTT!

Naturligtvis för att Bay inte regisserade den, utan en Bruckheimer-lakej vid namn Simon West.

Jag såg den här filmen cirka en miljard gånger. Om du aldrig sett den kommer du förmodligen aldrig behöva se den. Den tillhör en tid och en plats, som till viss del är nostalgi och som till viss del är en generationsfråga: Ja, stora, blaffiga, hjärndöda actionfilmer är fina fisken om man har Nicolas Cage, John Cusack, John Malkovich, Ving Rhames, Steve Buscemi, och karaktärer som har så mycket karisma att de måste ha fler namn än ett.

AKA! Absurt men underhållande.

AKA! ”Put the bunny back in the box!”

AKA! Extremt fånig serietidningsaction, men otroligt fartfyllt, karismatiskt spelad och vansinnigt underhållande om du är på humör.

AKA! Okej, slutet är bara för mycket.

AKA! Jag gråter alltid på slutet. Skojar inte ens.

 

HERCULES

De föregående åren levererade Disney så kallade ”klassiker” – Ringaren i Notre Dame, och Pocahontas – som förstås har sina nostalgiska fans, och som för all del var OK, men det ligger närmare till hands att kalla dem ”intressanta misslyckanden” än klockrena klassiker.

Herkules innebar ett rätt tydligt motorstopp. Studion gick tillbaka till de gamla romarna för att göra en Herkules-film á la 90-tal – vilket blev en Broadwaymusikal, nej en soulballad, nej en ironisk parodi… väldigt mycket färger och skrik och attityd, i alla fall, men studions förut så robusta känsla för berättelsekonst har gått förlorad.

Jag var som sagt inte i helt fel ålder för den här filmen – kanske lite för gammal, men inte så att det knakade – men redan från stuns var det något som inte funkade med den. Barn är bra på att veta när vuxna försöker för mycket, kanske, åtminstone om de verkligen bryr sig (för mig var en ny Disneyfilm en ganska stor sak).

Senare har jag sett filmen igen och konstaterat att dess standardstory (Herkules skiljs från Olympen, tränas av den överexalterade Phil för att bli en sann hjälte, faller för bönan Meg och någonstans där handlar filmen om dödsguden Hades vilja att besegra Zeus också) inte går att engagera sig för eftersom filmen hela tiden ironiserar över sin egen existens. Storyn blir väldigt tunn och perspektivet ofokuserat, trots att allt är så snyggt och grant.

Säkerligen har filmen sina fans – bra det!

 

THE PILLOW BOOK

Peter Greenaway är en snäppet mer intressant än fenomenal regissör, om du frågar mig, även om jag å andra sidan inte tagit mig igenom hela karlns digra katalog, som började på 60-talet och som pågår fortfarande (han har en ny film med preliminärt releasedatum i år, och ett till projekt på gång efter det).

The Pillow Book minns jag dock att jag sett en gång – jag minns det som ett överkreativt cinematiskt collage där vi rör oss i och omkring en japansk tjejs dagbok… alltså stream of consciousness-tankar, och en massa annat som Greenaway vill koppla det här till. Ewan McGregor är där på ett hörn, men jag minns inte hur.

Jag ska alltså inte säga för mycket, för mitt minne av filmen är vagt. Förmodligen kan någon fylla i luckan åt mig, även om det enda rimliga egentligen är att skriva en längre text om Greenaway (en perfekt auteurathon-kandidat). Tyvärr är kön rätt lång. Hursomhelst.

 

SPEED 2: CRUISE CONTROL

Ingen minns väl längre det, men Speed (1994) var verkligen en fet grej när det begav sig och Speed 2 var därför en film som inte rimligen kunde vara hur dålig som helst.

Men det var den. Publiken svek och kritikerna slaktade – sånär som på ett par (ofattbart nog gav Siskel & Ebert tummen upp) – och jag minns att det var ett sådant där tidigt exempel på en film som alla hatade. Alla föräldrar vet att barn tycker om nästan allting, och det ska till något mer eller mindre vetenskapligt belagt uselt för att även de ska konstatera det.

Speed 2 är en kroniskt spänningslös, stendöd ”Die Hard på en lyxkryssare” där tjatter-Bullock och stenblocks-Jason Patric råkar ut för töntiga skurken Willem Dafoe (som kapar båten som hämnd för att han fått sparken). Dessutom med ett soundtrack av UB40!

 

SQUEEZE

Den här filmen kom aldrig till Sverige, och jag har inte sett den, men på håll ser det ut som att det kan vara den sista legitima 90-talsfilmen om de amerikanska förorterna, gettogenren som blommade upp i kölvattnet efter Boyz N The Hood.

Den som följt de här biosomrarna med järnkoll vet att vi kunnat se hur denna subgenre vattnats ut till förmån för high concept-trams – som Farliga sinnen – och därefter spoof-filmer (som Ofarliga sinnen) så det är sympatiskt att se att det fortfarande fanns några som ville göra filmer om tonåringar på glid. Jag kan föreställa mig att filmen ställer ett visst dramatiskt krux på sin spets – å ena sidan är det socialt angelägna filmer som på sätt och vis har värde i sig, å andra sidan är det berättelser om börjar bli bekanta och vars genuina effekter mattas av – men jag har inte sett den så vad vet jag. Kanske den är hur bra som helst.

 

TEMPTRESS MOON

Den här filmen gick upp i Sverige i augusti under titeln Nattens fresterska, men var ingen ”erotisk thriller” (som 90-talet, ihop med titeln, föreslår) utan en till historisk melodram signerad Chen Kaige, som tidigare gjorde Farväl min konkubin. Liksom den filmen så är Nattens fresterska ett drama med starka kopplingar till landets historia – mer specifikt handlar filmen om en en opiumberoende familj i Shanghai och en årtionden lång såpopera som innefattar sociala riter, hierarkiska spel och förstås osande passion.

Man kan kalla det historiska eposet för en subgenre, i synnerhet finns det en melodramatisk falang som är särskilt populär i Kina och Japan, och i jämförelse med Zhang Yimous Att leva (1994) eller senare pärlor som Echoes of the Rainbow (2010), så är Nattens fresterska rätt omständlig och trög, även om stämningen är så tät och det visuella så attraktivt att det är en upplevelse att filmen ändå.

 

TOLLBOOTH

En till film som inte visades i Sverige. Frågan är om den visades någonstans. Jag googlar ”tollbooth” och får upp en massa bilder på sådana där små stugor som brovakter sitter i.

Jag säger inte att filmen inte gör mig nyfiken – en film har inget att förlora när huvudrollerna spelas av Fairuza Balk, Lenny von Dohlen (blomkillen i ”Twin Peaks”) och Will Patton. Plus nurse Ratchett!

Trailern ser inte pjåkig ut. Vem vet, kanske någon skickar mig en VHS någon dag.

 

ULEE’S GOLD

Vi hade kabel-TV när jag växte upp – the plot thickens – och vägen mot den här sidan började häromkring slutet på 90-talet, då TV 1000 var så generösa att de skickade en liten trevlig tidning varje månad, och i denna tidning fanns en kalender och i denna kalender satt jag med märkpenna och såg till att se praktiskt taget alla filmer som gick att se.

En var Ulee’s Gold, där Peter Fonda spelar en gnällig gubbe som odlar bin och motvilligt får ta hand om sin dysfunktionella familj när hans son ringer från finkan och ber honom ta hand om dennes fru (som har problem med såväl knark som knarkskurkar).

Fonda är bra, men filmen i sig är rätt spretig – å ena sidan någon slags melankolisk karaktärsstudie, å andra sidan ett familjedrama, sedan lite stänk av noir och en mesig romantisk sidointrig med en för-perfekt-för-att-vara-sann kvinnlig psykolog (Patricia Richardson) som dyker upp just när Fonda behöver träffa någon.

Jag brukade länge blanda ihop den här filmen med The Sunchaser, med Woody Harrelson, som jag också såg kring den här tiden; nära nog att skylta med ett YouTube-klipp som förklarar rätt fint hur det här med filmprogrammering och tema-tänk fastnat i yours trulys huvud.

 

 

WEDDING BELL BLUES

Taglinen säger väl allt? ”Tre singelkvinnor. 24 timmar i Las Vegas. Inget att förlora!”

Jag skulle skriva av den här filmen som en till jag aldrig hört talas om, men så noterade jag den svenska titeln Triss i hjärter… antingen är det den här jag såg, eller så var det någon dassig matinéserie på TV3.

Svenska premiärer

På svenska biografer dessa veckor kunde man avnjuta Beavis & Butthead Do America, En värsting på Wall Street, den hejdlösa Reese Witherspoon/Marky Mark-thrillern Fear (en ostklassiker för alla som sett den) och Howard Sterns självbiografiska ståhej-film Private Parts. En av dessa fyra filmer är inte lika bra som de andra tre, men det hade kunnat vara värre.

 

FREDRIK FYHR


.

.

.

.

.

3 svar på ”Biosommaren 1997: Vecka 23-24

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *