Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Valerian and the City of a Thousand Planets

Detta är en utmattande, utmattande och åter utmattande film.

Men det är också en oerhört tillfredsställande film av sitt slag.

Genren är fantasy, vilket alla inte är hemma på – det ser ut som sci-fi, påminner om äventyrsfilmer och innehåller action. Skillnaden är hemhörigheten i sagan, mytologi, opera, sägner, skillingtryck eller vad som helst innan boktryckarkonsten. Luc Besson förstår denna genre och bakar in den klassiska tematiken i en högteknologisk blender av ultramoderna specialeffekter och ett tempo som heter duga.

Man kan hänga med i filmen men inte intrigen – världen som byggs upp här är för stor – och det enda vi behöver förstå är att vi ser på ”framtiden”, att det finns ett fredligt Avatar-besläktat folk som lider av en mystisk mänsklig fiende samt två militäriska människohjältar (Dane DeHaan och Cara Delevingne) som kuskar igenom rymden på äventyr, varpå dessa äventyr så småningom kopplas ihop med nämnda varelser och nämnda mänskliga fiende.

Vad gäller mainstreamfilmer har 2017 påmint påfallande mycket om 1997, och det är väl på så sätt lämpligt att Besson sätter skåpet där det ska stå med en film som (rent visuellt) påminner så mycket om Det femte elementet att det ibland känns som att vi tittar på en direkt uppföljare. Världen han bygger upp är så säker, och så övertygande, i alla sina möjliga olika detaljer och innebörder, att han redan vinner halva slaget genom att visa oss scenografin.

Men Valerian har också vad Elementet kunnat ha mer av – en intrig som dels går att följa (för den som anstränger sig) men som också betyder något mer än innehållslös kitsch. Man kan kalla Bessons manus för naivt, patetiskt, sentimentalt, konservativt eller oupplyst (här finns tomma etnocentriska klichéer och könsroller som bara cementeras ju mer de för gallerierna ”utmanas”) men det går inte att förneka att filmen har en gedigen tematik om gott och ont, plikt och samvete, själen i en materiell värld, det genuina kontra det cyniska.

Vedervärdigt många blockbusters idag är tomtunnor – filmer som inte har berättelser utan situationer, inga intriger utan kontextlös action, ingen synbar avsändare i form av en manusförfattare och regissör utan bara den ena random sekvensen efter den andra – och det är vansinnigt befriande att få en film som Valerian, en film av en person som åtminstone har något på hjärtat, ett barnasinne i behåll, en vilja att bjuda in oss till en annan värld och faktiskt berätta en berättelse, ge sin film en logisk kropp, från topp till tå.

Besson vägrar ursäkta sig genom outhärdlig ironi eller hopplösa försök till coolhet – genom en kristallklar vision och sund övertygelse gör han helt enkelt en film som vet vad den vill vara och som är säker på sin sak. Det är en film som vågar vara fartfylld, rolig, knäpp och knasig, nostalgisk och djupt bekant men radikalt modern och om inte originell så, paradoxalt nog, unik. Den skiter i sin omvärlds bitterhet och vältrar sig inte i den upplevda känslan av hopplöshet. På sätt och vis är denna oförfalskade glädje det punkigaste någon kan göra idag.

FREDRIK FYHR

 

2 svar på ”Valerian and the City of a Thousand Planets

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *