Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Hemma i Hampstead

Detta är värt att notera. Brännmärkningen av Harvey Weinsteins namn i filmhistoriens svarta bok har inte på något sätt hindrat distributionen av hans filmer. Bara häromdagen såg jag att Shakespeare in Love gick på TV och Alicia Vikander-ledda Tulpanfeber motades inte vid DVD- och VOD-försäljarnas grind – Hemma i Hampstead är en brittisk-belgisk film som visserligen bara distribuerades av The Weinstein Company i USA och Kanada, men då är det också en crowdpleaser med Diane Keaton i huvudrollen. Av detta kan vi lära oss att distributörer utnyttjar faktumet att människor i allmänhet inte vet så mycket om film. Business is business.

Det är också bara en sanning med modifikation att Weinstein inte hade något att göra med filmerna han låg bakom – det är sant att exekutivproducenter främst har i uppdrag att styra sitt företag, och alltsomoftast vet de faktiskt ingenting om film, men just Weinstein-distribuerade filmer tenderade att ha vissa kännetecken: Iögonfallande populistiska pitchar, cynisk och publikfriande casting och en tung marknadsföring som såg till att locka till sig publik via publikens lägsta gemensamma nämnare (sex förklätt som hötorgskonst, om man vill vara rak på sak). Här passar Hampstead in utmärkt – även om det inte är en amerikansk film hade den nästan kunnat göras på beställning av The Weinstein Company för den har alla företagets kännetecken.

Filmen vänder sig till en äldre publik som inte är för gammal för fredagsmys, till att börja med. Tanken är att Diane Keaton på vift i ett pittoreskt England ska känna sig utanför i sin vänkrets – som av någon anledning består av ett gäng skvallrande tanter i en stenrik societet – och att hon därför finner kärleken i en ruffig enstöring (Brendan Gleeson) som bor i ett gammalt skjul. Inga stereotyper är för stora här, för folk ska ju veta vad de sätter sig ner för att se. Emily (Keaton) har förlorat en man, varpå hennes ekonomi tydligen blivit lite sämre. Hon kan liksom inte låta bli den där märklige surgubben Harry (Gleeson), som alltså bor i ett skjul inte långt ifrån hennes helt fiktiva bohemiska boning. Medan jollrig feel good-musik trallar spionerar hon på honom med kikare och det dröjer förstås inte länge förrän hon vågar sig på att introducera sig för buffeln – som förstås muttrar att han vill bli lämnad i fred och så vidare.

Eftersom en sådan här film inte har ambitionen att vara någon socialrealistisk studie i mänskligt beteende så behövs en konflikt som uppstår när man häller vatten på den – ja, då har vi förstås de där nesliga väninnorna i den där nesliga tedrickarföreningen. Ledfiguren Fiona (en galant Lesley Manville) vill förstås driva igenom ett förslag som gör att Harry måste lämna sitt skjul (han är i folkmun sedd som hemlös) men Vad Ska Hända när det visar sig att Emily och Harry har ett anspråkslöst kuttrasju på gång?

Så. Ibland ska man inte döma en bok efter omslaget och ibland ska man det – Hemma i Hampstead är exakt filmen du tror att det är. Jag har därmed sagt inte hästar höga nog att döma ut den helt. Det är en film som existerar för att roa de som bara tittar på film för att ha något att vila ögonen på, innan de fortsätter med sina liv. Inte en sekund av den går att missta för något som har med verkligheten att göra, men det är ju å andra sidan precis det som man antar (säkert med rätta) att målgruppen vill ha.

Det finns däremot ingenting att berömma filmen för. Hantverket är inte så mycket proffsigt som det är automatiskt, och skådespelarna är visserligen beundransvärda men det krävs inte mycket skärskådning för att se trötthet i deras blickar. Keaton har gjort den här rollen så många gånger nu att hon känns som en något sliten lärare som anländer för sin trettioförsta termin, medan Gleeson levererar replikerna han lärt sig; stabilt, ja, men också som att han knegar sig igenom ett gig av många.

Det spelar heller ingen roll, förstås, att filmen är ”byggd på verkliga händelser” för vad är inte det i dessa dagar. Jo, Harry Hallowes fanns i verkligheten och rättegången angående huruvida han var hemlös eller ej skapade ett par rubriker i Storbritannien anno 2007. Verklighetens Harry Hallowes var förmodligen en betydligt mindre attraktiv figur än Brendan Gleesons allmänt hela och rena mansman – vi får inte ens en bild på Hallowes i slutet, vilket brukar ske i sådana här filmer – och den som tror att vi ska få någon slags socialrealistisk ingång till vad som gör en människa hemlös… nä. Det här är mer eller mindre en saga.

FREDRIK FYHR


HEMMA I HAMPSTEAD

Hampstead. 2017. Storbritannien/Belgien. 102 min. färgfilm, DCP. 2.35:1.Regi: Joel Hopkins. Manus: Robert Festinger. Huvudsakliga skådespelare: Diane Keaton, Brendan Gleeson, Lesley Manville, James Norton, Jason Watkins, Simon Callow. Producent: Robert Bernstein, Douglas Rae. Klippning: Robin Sales Foto: Felix Wiedemann Scenografi: Sarah Kane Musik: Stephen Warbeck. Kostym: Liza Bracey. Produktionsbolag: Ecosse Films, Scope Pictures, Motion Picture Capital (support). Distributör: Scanbox (DCP, 2017). Genrer och kategorier: mainstream feel-good, romantisk komedi, uppbyggnadskonflikt med inslag av rättegångsdrama, baserad på verkliga händelser, tre/femaktstruktur. Premiär: 23 juni 2017 (Storbritannien, Irland). Svensk premiär: 28 juli 2017.

Omdöme: Totalt generisk formula-feelgood både i intrigbygge och dialoger med dåligt accenturead konflikt som är medvetet harmlös för att inte lämna intryck, en verklig händelse som är helt godtycklig; berättartekniskt OK dock.

2 svar på ”Hemma i Hampstead

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *