Den här filmen påminde mig om de dåliga gamla dagarna, då Noomi Rapace var med i TV-såpan ”Tre kronor” i rollen som ”tuffa tjejen” Lucinda i ”tjejgänget” med namnet ”Las Chicas”. What Happened to Monday må vara mer påkostad men den är pinlig – eller ”awkward”, som man säger på amerisvengelska – på precis samma sätt.
I filmen spelar Rapace sju systrar i en framtidsvärld där överbefolkning gjort så att det bara är tillåtet att ha ett barn per familj. Jo, sju. Det är Noomi varje gång vi klipper till en av de sju, men de är sju ändå. Tanken är att systrarna (som heter det vagt symboliska Settman i efternamn) lever i skymundan, gömda av sin pappa (Willem Defoe) och att de tillsammans delar på en och samma identitet. Egentligen har Defoe döpt dem till Måndag, Tisdag, Onsdag (etc) för, ja, varför inte. Intrigen kickar igång när Monday, en av systrarna, inte kommer tillbaka från jobbet. Vad ska göras? Vad ligger bakom?
Svaret är ganska förutsägbart, och omständigheterna ovidkommande, men det är egentligen bara början. What Happened to Monday är en science fiction-film, uppenbarligen, och den gör en kardinalsynd i sf-genren då den tar sin idé och rullar runt i den, som en unge i ett bollhav. Den fastnar helt i ”är det inte ballt?”-attityden, vilken sf-filmer aldrig mår bra av att fastna i. En bra filosofiskt orienterad film i genren (den typ av film som Monday försöker spela på) bygger sin värld men tar den för givet, för att belyser sina idéer utifrån den. Monday kastar istället stora ”är det inte ballt?”-strålkastare på allt som har med världen och dess teknik att göra. Det leder till ett smörgåsbord av effekter, detaljer och gränslösa koncept som inte har något att göra med berättelsen, annat än att de täcker för den. Alla idéer är OK! Vi har till och med en titel som låter som en gammal Agatha Christie-bok.
Ett ännu större problem är filmens osäkra regi – filmen underskattar utmaningen som är ”Rapace gånger sju”. Då och då får vi ett par Noomis i samma bild, men oftast är hon filmad i närbilder, så att hon pratar ut i tomma luften och svarar sig själv i en helt annan tagning. Det är inte magi eller intuition som ger oss känslan av att tricket inte fungerar – det är bara det rent tekniska filmskapandet som inte hittar några strategier att lösa den tekniska utmaningen på, när inte Noomi Rapace är för mycket Noomi Rapace oavsett vilken syster hon ska föreställa vara.
Just när man tycker att denna sf-thriller har en ganska knasig intrig visar det sig att den inte är en thriller alls – halvvägs in i filmen kastar den bort alla sina Blade Runner-ambitioner och går på Matrix– och Luc Besson-spåret istället, med puffror och pang-pang och hela baletten. Det kan ha varit en fråga om att ”är det inte ballt?”-idéerna tog slut, för i andra halvan av filmen börjar den sno idéer från Demolition Man, en annan film som inte heller är ”cool” direkt, men en som hade mer humor och självmedvetenhet än den här.
Just när man tror att det inte kan bli mer camp så börjar Glenn Close ta ton, i rollen som någon slags diktatorisk läkare som håller brandtal om miljön som är så klichéartat PK att man undrar om Alexander Bard skrivit manuset i smyg. Close ska dock ha något slags beröm för att hon lyckas gå en balansgång mellan Farlig förbindelse och Star Wars… ja för tro nu inte att Star Wars inte hyllas rakt upp och ner med repliker som:
”You’re our last hope!”
”Do not underestimate the Settmans!”
Jag undviker att vika av med några ”Så ska det låta”-skämt här… och det är förstås möjligt att filmens regissör Tommy Wirkola har några grader skoj med den här filmen – han gjorde ju inte bara norska nazi-zombie-spektaklet Död snö (2009) utan dess uppföljare också – men i så fall har han ett för bra pokerface. Trots sina absurda idéer och infall är filmen seriös på ett lite planlöst sätt – om Wirkola gillar skräpigt skoj behöver han inte låtsasleka med större idéer; det blir som de där romanerna som Stephen King sa att han ”låtsasskrev” för att försöka vara märkvärdig när han egentligen bara borde ta det lugnt och göra vad han känner för.
I grunden känns What Happened to Monday som en film som har bestämt sig för att den måste ta sig själv på allvar för sakens skull, trots att den har själen av en sjuåring som leker med leksaker, och det leder till en slags förstoppning, som om filmen aldrig får släppa loss och avverka sin härliga idioti. Istället blir filmens grandiosa dumhet latent, inlåst i en film som försöker övertyga oss om att det är en smart sf-thriller när det egentligen är en fjantig actionkomedi som försöker klä ut sig.
FREDRIK FYHR
WHAT HAPPENED TO MONDAY?
Seven Sisters. 2017 Storbritannien, Frankrike, Belgien. färgfilm. codex (ARRIRAW 2.8K, DI 4K) (Arri Alexa XT Studio) (DCP) 123 min. 2.35:1. Regi: Tommy Wirkola. Manus: Max Botkin, Kerry Williamson. Producent: Raffaella De Laurentiis, Fabrice Gianfermi, Philippe Rousselet. Huvudsakliga skådespelare: Noomi Rapace, Glenn Close, Willem Dafoe, Marwan Kenzari, Christian Rubeck, Pål Sverre Hagen, Tomiwa Edun, Cassie Clare, Cameron Jack, Clara Read, Kirsty Averton, Lucy Pearson, Nadiv Molcho, Elijah Ungvary, Vegar Hoel. Foto: José David Montero. Klippning: Martin Stoltz. Musik: Christian Wibe. Scenografi: Joseph A. Hodges. Kostym: Oana Paunescu. Produktionsbolag: Nexus Factory, Raffaella Productions, SND Films, Title Media Umedia, Vendôme Pictures. Svensk distributör: Netflix (VOD), Scanbox (DVD/BR). Kategori: Mellanbred genrefilm (science fiction) i förhöjd romantisk stil, mysterieintrig med actioninslag, high concept; euro-indie/samproduktion. Premiär: 6 augusti 2017 (Locarno). Svensk premiär: 18 augusti 2017 (VOD), 22 januari 2018 (DVD/BR).
Omdöme: Grundligt förvirrad high concept-film som utgår från ett thrillermysterium, överger det för serietidningsaction och missförstår vad tematik är genom att posera bakom sf-genrens intellektuella tradition medan den vältrar sig i meningslöst effektsökeri utan anledning; svag regi, inklusive otillräcklig klippning, bidrar till att göra den redan ogenomtänkta storyn helt dysfunktionell.