År för år – 1916 – Vingarne

<- 1915.

… Exakt hur ängslig Chaplin var går att förstå om man jämför med hur bekväma andra filmer från samma tid var med att skämta om sig själva. Mauritz Stillers Vingarne börjar till exempel med att Stiller själv söker begåvningar till sin nya film, ett melodramatiskt triangeldrama. Egil Eide, en annan skådespelare som spelar sig själv, blir den som får chansen – efter att han spelat in filmen går han och ser den på bio, varpå vi också får se den. Vi tittar alltså på filmen tillsammans med skådespelarna själva – fast det är inte ”filmen” utan ”filmen-i-filmen.”

Man hade kunnat säga att det här är begripligare när man väl ser filmen, men det är också en sanning med modifikation. Vingarne är nämligen en delvis förlorad film – mer specifikt är det just ramberättelsen som försvunnit. Länge var Vingarne i sin helhet borta, men den centrala intrigen (”filmen-i-filmen”) hittades i Norge år 1987 (filminstitutets restaurering visar ramberättelsen i stillbilder).

Triangeldramat som centrerar filmen är ganska ordinärt – och Dreyer gjorde senare den lysande filmen Mikael efter samma bok (av Herman Bang) – men naturligtvis älskade dåtidens kritiker berättelsen, medan de flesta stod förbryllade för greppet att ”bryta mot fiktionens illusion” vilket Svenska Dagbladet till och med kallade ”smaklöst” (!).

I efterhand är det förstås lättare att se att det är meta-inslaget som är det mest spännande med Vingarne. Det är en tidig och ovanligt högljudd replik i den dialog som filmmediet genom historien haft med sig själv – i Vingarne går Egil och ser sig själv med en dejt, och detsamma händer åtminstone i en till film från 1916 – Den olycksfågeln Bess med Mae Marsh, där filmen-i-filmen också påverkar livet för karaktärerna:

 Vingarne

 Den olycksfågeln Bess

I höstas visade Cinemateket en ny digital version av Vingarne, under det något hyperboliska påståendet att det var ”världens äldsta queerfilm” – filmen är helt klart en (knappt) förtäckt berättelse om två mäns kärleksförhållande, och att både Bang och Stiller var homosexuella gör filmen till en förmodat personlig historia för Stiller.

Däremot kom den första queerfilmen, liksom allt annat ”först” i filmhistorien, redan 1895 i den snuttlånga The Dickson Experimental Sound Film, som ansågs skandalös för sitt sätt att visa glatt spelande och ”feminint” dansande män…

-> 1917.

FREDRIK FYHR