År för år – 1921 – Den obesegrade döden

<- 1920.

… vad gäller genrer var inte saker heller så noggrant avgränsade på stumfilmstiden. Faktum är att filmer kunde klämma in rätt mycket olika saker under ett och samma tak – tanken var att ge publiken så mycket som möjligt, lite grann som en buffé.

Ta den mäktiga filmen Den obesegrade döden till exempel, en film som börjar som en gotisk saga och sedan utvecklar sig till en äventyrsfilm med tidsresor och flera olika fantasyinslag. Filmen var Fritz Langs sjunde (även om hans två första är förlorade) och den första som klev in i den tyska expressionismen, som etablerats med Doktor Caligaris kabinett året innan.

Den tyska expressionismen var mer tendens än direkt rörelse – denna film är till exempel inte ”tysk expressionism” på samma sätt som Caligari eller Nosferatu, eftersom de klassiskt expressionistiska dragen i scenografi och stämningsbygge mest återfinns i början. Den börjar på landsbygden – som tidigare exempel visar en mycket vanlig plats för stumfilmer att utspela sig på – där ett ungt nyförlovat par plockar upp en mystisk främling på vägen.

Han visar sig vara Döden (lysande spelad av en megadyster Bernhard Goetzke), en främling som redan gjort sig bekant med den närbelägna byn där han fått tillåtelse att bygga ett ”trädgård” intill en kyrkogård. Efter att den unge mannen dött ber kvinnan om att ge henne honom tillbaka och Döden ger henne den svåra prövningen att försöka rädda livet på ens en av honom dödsdömd människa i världen.

Efter denna suggestiva inledning förvandlas allt till tidigare nämnda äventyrsfantasy, då Döden ger henne tre försök att rädda livet på någon han valt ut – det leder till tre olika episoder, alla som på olika sätt speglar hennes berättelse, och de utspelar sig alla på exotiska platser: Renässansens Venedig, imperialistiska Kina och antikens ”Arabien”.

Som alltid i Langs stumfilmer skrev manuset av Thea von Harbou – senare medlem av nazistpartiet – och lika tydlig som Den obesegrade döden är i sin relation till expressionismen är den i sin relation till ”exotism”, tendensen att låta film bli en ventil för främmande länder och kulturer som ansågs exotiska. Detta var ett fenomen som gick igen sedan filmens gryning, och som nu utvecklats till en typ av naiv och insiktslös rasism, om än i detta fall förklädd i gamla sagor och myter.

Det var inte Langs första film i denna exotistiska äventyrsgenre – några år tidigare gjorde han Spindlarna, en filmföljetong i två delar inspirerad av Feuillade, som i dag är hans tidigaste icke-förlorade filmer…

-> 1922.

FREDRIK FYHR