”Elementary, my dear Holmes” säger den så kallade spindelkvinnan, när hon spatserar runt Holmes kontor – Holmes själv är intet ont anande om att hon alldeles strax planerar mörda honom med förgiftat chokladpapper. Gale Sondergaard gör rollen som denna ”kvinnliga Moriarty” – hon har ett behagligt men precis lite för onaturligt utseende. Sondergaard, som vann en Oscar för birollen i Äventyraren Anthony Adverse (1936), gör henne till en vagt Frankensteins brud-inspirerad sak, en figur som antingen kisar lömskt eller stirrar storögt.
Sherlock Holmes och spindelmysteriet – kort och gott The Spider Woman i original – är en av Universals bästa Holmes-filmer, och liksom den omedelbara föregångaren fungerar den på grund av sina överraskningar. Redan den Fritz Lang-inspirerade inledningen viskar om det – få kom ju med så knasiga och underhållande blandningar som Lang – där vi får se montage som visar hur London gäckas av ”pyjamassjälvmorden”. En serie självmord, alltså, där män utan självklar anledning vaknat upp på natten och tagit sina liv. Holmes själv är av någon anledning inte intresserad – han är på fiskesemester med sin gay chum Watson, funderar på att lämna livet som detektiv, och inte långt senare har han fejkat sin död och skämtet faller på oss.
Så mycket till mysterium är det inte – denna film faller under kategorin ”Holmes Mot Skurken” (kontra kategorin ”Holmes Hittar Mördaren”). Att självmorden är mord tycks tala för sig självt – dessutom är Holmes övertygad om att en diabolisk kvinna övertalat männen till att ta livet av sig själva. Detta eftersom ”det finns något djävulskt över det hela”, så ni vet, elaka kvinnor måste ligga bakom det. Holmes har också några poäng i juridik på hyllan, antar jag, för han är bergsäker på att övertalat självmord i själva verket är kategoriskt mord. Man kan undra om det stämmer.
Om det nu låter lite politiskt inkorrekt idag så är det inget mot när Holmes måste dra på sig skokräm och förvandlas till den indiske officeraren Rajni Singh, en påhittad societetsfigur tänkt att locka fram Adrea Spedding, som den så kallade spindelkvinnan heter (filmen innehåller även en pygmé som Holmes avfärdar som en ”varelse”). Häromkring har filmen några av sina höjdpunkter – ett par scener där Basil Rathbone och Gale Sondergaard har ett par vassa, eleganta dialoger där båda deras rollfigurer vet vilka den andre är. Spedding låter sig inte luras nämligen, även om hon har en träl i sitt släptåg (spelad av Dennis Hoey, ständigt närvarande i de här filmerna i den ena rollen eller den andra).
Filmen hade nog varit ännu mer spännande om vi hade sluppit sekvenserna där de på varsitt håll planerar vad de ska göra – då hade de här maskerad- och dubbla dialogscenerna fungerat som något mer mystiskt och attraktivt förvirrande – men nu är det som det är. Filmen kompenserar sin rättframhet med elegans, särskilt mot slutet som utspelar sig på ett nöjesfält, där Holmes i ett fascinerande kallt men djärvt ögonblick konstaterar att det bästa sättet att ta kål på honom vore att göra det bland folk, i detta maskinernas myller.
Sekvensen, med alla sina mekaniska urverk och hemliga gångar bakom spådamens hus, påminner återigen om Fritz Langs mediemedvetna metropolis-filmande – faktiskt påminner det extra mycket om hans I skuggan av ett tecken (1944), där Ray Milland blir jagad av nazispioner bara för att han vunnit en tårta på ett tivoli. Men den filmen kom alltså senare, med liten marginal, än Sherlock Holmes och spindelmysteriet. Ibland går saker inte att förklara som ens fördomar föreslår.
Spindelmysteriet är uppenbarligen tillräckligt bra för att få en att tänka på det bästa b-rafflet från den här tiden. Så ska du bara se en av de här filmerna så ska du se… fem, kanske, åtminstone tre. Denna är nog en av dem.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Sherlock Holmes och spindelmysteriet (1943)”