Här i Skandinavien vill jag minnas att Nattvakten (1994) var ett stycke hip när det begav sig, en Scream innan Scream, starten på den korta men fina danska skräckvågen (jo, jag vill bestämt mena att en sådan fanns!) och på sitt sätt en unik snackis. Nuförtiden är ju skräckfilmer som biografernas röda blodceller, men på 90-talet var genren, inte död som många påstår, men mestadels relegerad till video och kulttidningar. Nattvakten var en film som folk gick och såg för att de tyckte att det var kul att bli rädda. Det fanns ingen annan film att välja på, så den fick ett extra fint sken.
Efter Scream var det kanske inte så konstigt att produktionsbolaget Dimension, och distributörerna Miramax (läs Harvey Weinstein), fortsatte kränga skräckfilmer för att kapitalisera så hårt de kunde. Ingen överraskning heller att det var just de som köpte Nattvakten för en remake. Desto mer överraskande att låta Ole Bornedal, originalets regissör, regissera även nyinspelningen – i efterhand känns det dock mer typisk för bröderna Weinsteins arbetsstrategi; ”I scratch your back, you scratch mine”. Bornedal får göra ”sin” film… eller rättare sagt deras.
Nightwatch är ett fall som påminner en del om Gus Van Sants Psycho (1998). Såvitt jag kan minnas är filmen en kopia på Nattvakten, praktiskt taget scen för scen – Ewan McGregor spelar nu juridikstudenten som extraknäckar på bårhus och en ung Josh Brolin hans galna kompis, som gör livet svårt för honom (Kim Bodnia spelade rollen i filmen från 1994). Rosanna Arquette har den otacksamma rollen som flickvän förd i det fördolda, och Nick Nolte spelar den glåmige kriminalaren på jakt efter en seriemördare – och se där, en okrediterad John C. Reilly. Han är extremt tapper och proffsig i en helt och hållet oglammig roll, som världens mest menlösa polis.
Trots filmernas likhet, och fastän båda är överdrivna och absurda, så fungerar originalet som ett smart stycke modern gotik – det som särskilt gör den effektiv är hur äcklig och närgången, därför autentisk, den känns. Trots att mycket på papperet är helt galet. Filmen från 1997 innehåller mycket av samma sak, men kontexten gör hela skillnaden – Nightwatch har ingen genuin prägel utan är bara en produkt uppslängd på Miramax’ löpande band. En småsliskig b-film som tar så mycket den kan från estetiken i David Finchers Seven (som satt som klister på var och varannan thriller på den här tiden).
Jag kan inte säga att filmen inte är tekniskt kompetent, för det är den, och jag vågar gissa att den som inte sett originalet kan finna denna relativt tillfredsställande. Men som jag ser det vore det ett slags missförstånd, som att gilla pulvermos mer än potatis.
FREDRIK FYHR