Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

🎞 Captain Marvel (2019)

Ni fÄr ursÀkta men jag hÀnger inte riktigt med.

Jo, den tjugoförsta Marvelfilmen har en tjej i huvudrollen och branschtidningarna skriver om att Captain Marvel krossat myten om att kvinnor pĂ„ film ”inte sĂ€ljer”. Men för en som för tillfĂ€llet skriver om Lois Weber Ă€r det svĂ„ra utropstecken att pricka under. Film hade överhuvudtaget inte sĂ„lt om det inte vore för alla kvinnliga regissörer, manusförfattare, producenter, skĂ„despelare, manusförfattare, fotografer och scenografer, kostymörer, sminköser och specialeffektsmakare som skapade Hollywood en gĂ„ng i tiden (mic drop).

DÀrutöver har Vers, som hon heter, inte mycket till personlighet. Jo hon Àr tjej, men so what, det Àr faktiskt 50% av jordens befolkning. I den hÀr filmen har hon minnesförlust. Ett av filmens problem Àr att hon inte har nÄgot intressant att fÄ tillbaka. (Mildare spoilers pÄ g).

Jo, Vers var en gĂ„ng i tiden stridspilot i Top Gun-stil. Hon hade en bĂ€sta kompis som hon nu alltsĂ„ inte minns. Kompisen sĂ€ger att hon var en ”mĂ€ktig” person. Mer Ă€n sĂ„ vet vi inte. Filmens obligatoriska gulliga djur – en mysig katt med en och annan hemlighet under pĂ€lsen – heter Goose, vilket Ă€r nĂ„gon slags ledtrĂ„d till att vi kanske ska se pĂ„ Vers som vi sĂ„g pĂ„ Tom Cruise anno 1986. NĂ€r folk jobbar för flygvapnet och skjuter ner fiender (eller bombar mĂ„l i Mellanöstern) behöver man ju ingen ”personlighet”. SĂ„dant kommer faktiskt bara i vĂ€gen.

SĂ„ till den mĂ„n Captain Marvel Àr ”feministisk” Ă€r den det via Team America. Filmen Ă€r typ ”Fuck yeah!!!!!!! (wit gurl)”

Betyder det hĂ€r nu att jag Ă€r ett troll som sitter nere i mina förĂ€ldrars kĂ€llare och hatar pĂ„ alla kvinnor och allt som Ă€r gott och fint och bra pĂ„ hela jorden…?

NÀ, faktum Àr att jag tycker Captain Marvel Àr en av de bÀttre filmerna som Marvelmaskinen krÀngt ur sig. Det Àr bara nÀr man gör misstaget att stÀlla rimliga krav pÄ den som den faller isÀr pÄ sÄ basala saker som att Brie Larson, bÄde som person och skÄdespelare, Àr dubbelt sÄ cool som Captain Marvel. Och dÄ kan Captain Marvel krossa rymdskepp genom att flyga genom dem. GenomgÄende för Larsons prestation i den hÀr rollen Àr en kÀnsla av ÄterhÄllsam laborering. Hon Àr den typ av skÄdespelare som mÄr bÀst av att helt enkelt bli sina roller, snarare Àn lÄta rollerna ta över henne. Hon kÀnns dÀrför sjÀlvmedveten hÀr, som Lady Gaga framför ett nothÀfte. Det Àr nÀstan som att nÄgon kostymnisse stÄr bakom kameran och hÄller upp kontraktet hon skrivit under. Keep it cool, princess Toadstool! Inga improvisationer nu!

Formellt sett Ă€r filmen en av MCU:s mest ”experimentella”, antar jag att vi fĂ„r sĂ€ga. Den börjar med att hux flux krascha rakt ner i ett expositoriskt virrvarr. TĂ€nk dig att du slĂ„r pĂ„ TV:n och Ă€r mitt inne i en Star Trek-film, men av nĂ„gon anledning kan du inte byta kanal. Det Ă€r skrutter hit och kronker dit, heil vare planet Hexus Flexus och tvi vale för de elaka hettamettamojerna! (Jo jag hittar pĂ„ de hĂ€r namnen, för det Ă€r sent pĂ„ kvĂ€llen och jag orkar inte se över vad de hette just nu). Vers hamnar i fiendens lĂ€ger och vi flyger in och ut ur hennes hjĂ€rna i en serie tillbakablickar som blir framĂ„tblickar och som gĂ„r tillbaka och blir flashbacks igen. Det Ă€r rĂ€tt utspejsat och pĂ„minde mig om Doctor Strange, den andra MCU-film jag kan komma pĂ„ som var mer ”experimentell” (inte riktigt rĂ€tt ord att anvĂ€nda, men lĂ„t gĂ„).

Utan vidare förvarning landar sedan filmen pĂ„ fötterna och en rĂ€tt vanlig intrig följer. Den börjar med att Vers landar Ă„r 1995 i en Blockbusterbutik och i nĂ„gra scener kĂ€nns det som att vi kommer fĂ„ se en oannonserad remake pĂ„ ”Kenny Starfighter” (de som minns vet vad jag menar). Hon teamar upp med en rĂ€tt grön Nick Fury (Samuel L. Jackson) och sedan Ă€r det rĂ€tt mycket det gamla vanliga. NĂ„gon skurk Ă€r egentligen hjĂ€lte och nĂ„gon hjĂ€lte Ă€r egentligen skurk. NĂ€r Captain Marvel vĂ€l reser som fĂ„gel fenix som en ostoppbar kraft redo att grilla StĂ„lmannen sĂ„ Ă€r det rĂ€tt mĂ€ktigt… alldeles oavsett faktumet att det Ă€r lite svĂ„rt att hĂ€nga med i huppegupptĂ€cktsfĂ€rden som leder fram dit.

Mycket har skrivits om filmens retrovurm för 90-talet, vilket jag fann lite överreklamerad. Jo det Ă€r lite flanell, för stora denimskjortor, fem-sex givna lĂ„tar – alla verkar lyssna pĂ„ Mix Megapol men det Ă€r aldrig reklam – men till skillnad frĂ„n Ready Player One (som jag vid min dödsbĂ€dd kommer insistera för en dialog med nostalgi och utmanar vĂ„r eskapism in i en romantiserad dĂ„tid) och Guardians of the Galaxy (som talar för sig sjĂ€lv) sĂ„ blir inte retrokitschen mer Ă€n scenografi och utsmycknad i Captain Marvel, det har ingen större effekt vare sig pĂ„ vad som hĂ€nder i filmen eller hur den kĂ€nns.

Medan Vers jagar rymdskurkar i LA kĂ€nns det visserligen, en kort stund, som att vi ser pĂ„ nĂ„got stöpt, kanske med genuin kĂ€rlek, ur ”Arkiv X” eller Men in Black eller nĂ„got annat hĂ€rligt 90-talsrök. Men hĂ€r Ă€r faktiskt inte Captain Marvel ensam – mĂ„nga filmer har pĂ„ senare tid, explicit eller i anden, börjat efterhĂ€rma 90-talets enklare och mer kravlösa era av underhĂ„llning. Hur lĂ„ngt ifrĂ„n en superhjĂ€ltefilm anno 1997 var inte DC:s Justice League förresten?

Min trevligaste upplevelse med filmen var Samuel L. Jackson. Jag hade lĂ€st att man digitalt ”föryngrat” honom 25 Ă„r för att rollen skulle fungera, men jag lade aldrig mĂ€rke till det. NĂ„got i min hjĂ€rna accepterade utan problem att man hittat 1995 Ă„rs Samuel L. Jackson hĂ€r – kanske för att han har nĂ€stan samma klĂ€der, och precis samma frisyr, som han hade i Förhandlaren (1998). Det Ă€r inte ett bevis pĂ„ att jag börjar bli dement i förtid, hoppas jag, utan pĂ„ vilken varm och helgjuten plats Samuel L. Jackson har i ett filmtittande liv. HĂ€r har vi en karaktĂ€rsskĂ„despelare som kommer att gĂ„ till filmhistorien som en av de största nĂ„gonsin. Filmen mĂ„ handla om en kvinna – eller möjligen ett atomvapen som rĂ„kar vara feminint kodat – men he’s still the man.

FREDRIK FYHR


PS.

Det trĂ„kigaste med filmen, egentligen, var att jag sĂ„g den helt sjĂ€lv i en 200 stolar tom salong. Jo, det var en onsdagseftermiddag… men Ă€ndĂ„? VĂ€dret hade kunnat vara mycket bĂ€ttre! Är sĂ„ hĂ€r pass stora och framgĂ„ngsrika filmer bara intressanta i tvĂ„ veckor numera? TĂ„l att tĂ€nkas pĂ„.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *