💿 Kill Bill: Vol. 2 (2004)

Jo, men Tarantino är lite överskattad. Inte jättemycket, men åtminstone lite grann.

Ni vet, för fem år sedan eller så, om jag hade skrivit en lista på topp-tio saker jag aldrig skulle ha trott vara möjliga… me saying that would be right at the top.

Men vi måste ju alla växa upp någon gång, åtminstone lite grann. Tarantino har sagt det bäst själv, när han pratat om Godard:

”Det finns många konstnärer man svarar på starkt när man är ung och de är viktiga för vad de är, för de tar dig till en ny plats. Men du kan också växa ur dem, och det är faktiskt syftet med [de konstnärerna]”.

Sannare ord har inte sagts, och så ironiskt att Tarantino själv konstaterar det. Jag har på gott och ont alltid haft ett förhållande med det analytiska – jag vill inte säga ”objektiva” – men Tarantino har jag försvarat med en nördig emotionell lojalitet. Den har hängt kvar sedan jag var tolv och såg Pulp Fiction, den första filmen som öppnade upp mediet för mig.

Sådana saker sätter spår som inte går att göra upp med hur lätt som helst. Min vurm för Tarantino har suttit i länge. Han har blivit ”hemmalaget”. Jag har inte velat se några frågetecken eller brister. Så sent som 2012 var jag överdrivet generös mot Django Unchained, en film jag motvilligt måste erkänna att jag överskattade när jag såg den. Dess brister stirrade mig i ansiktet redan när det begav sig, men jag hade redan kommit till biografen med en femlitershink full av rosor så jag var så illa tvungen att kasta dem på duken.

Problemet är inte nödvändigtvis Tarantino själv, eller att hans framgångar varit tätt förknippade med Harvey Weinsteins (även om det kanske inte hjälpt). Problemet är helt enkelt att Tarantino, från en viss punkt, inte levt upp till sina egna ideal om sig själv. Från Inglorious Basterds (2009), när han började orera om att han var en ”great director” och att filmen var hans ”mästerverk”, har han grovt överskattat betydelsen av hans egna verk. Han är för all del en fantastisk filmskapare som gör fascinerande filmer, men det finns något direkt obegripligt över hans vilja att bli del av filmhistoriens kanon, och något neurotiskt över hans insisterande, som om han innerst inne vet att hans glorifierade popkonst aldrig kommer räcka hela vägen. Jo, jag tycker fortfarande att Pulp Fiction är ett mästerverk, men det är ett mästerverk av teknik och vidunderliga omständigheter. Liksom Welles’ Citizen Kane (1941) är det ett mästerverk som sitter fast i en glipa på CV:t. Alla andra filmer hör ihop, men de kommer aldrig åt den där ursprungliga storheten som gav dem liv.

För mig började den kognitiva dissonansen med Kill Bill: Vol 2. Det var där jag lade locket på. Filmen var ju så kul att se på att jag ignorerade den djupa känslan av att något inte riktigt stämde. Allt smaskens skoj var där mitt framför ögonen på mig, men på något sätt kom det inte ihop sig ordentligt ändå. Okej att röran smakar gott, men hur är egentligen receptet?

Ett krux är Harvey Weinstein, vars relation till Tarantino jag hoppas att framtiden ska ge oss mer klarhet i. Visionen med Kill Bill var ju att göra ett fyra timmar långt kung fu-spektakel, en helaftonsshow som fungerade som ett slags tapasbord fullt av Tarantinos alla influenser, men som han ofta gjorde satte Weinstein käppar i hjulet. Det hela ansågs inte kommersiellt gångbart.

So far, so familiar. Tarantino fann sig själv i Welles och Stroheims skor, visionära regissörer i filmhistorien som Hollywood inte ville jaka. De hoppade av skutan rebelliskt och arbetade ihjäl sig på sina projekt, som aldrig såg solens ljus. Tarantino hade möjligheten, mycket mer än de någonsin hade, att göra detsamma – han hade kunnat göra en fyra timmar Kill Bill som en ren indieproduktion; mindre budget, men renare vision.

Men han gjorde ju inte det. Han delade istället upp Kill Bill i två volymer, en kompromiss som alla verkade vara nöjda och glada med. Frågan är – och det är verkligen ingen dålig fråga – om han gjorde det för att han kände detsamma som Weinstein, eller om han, liksom så många andra, var rädd för vad som skulle hända om han inte accepterade avtalet?

I vilket fall som helst har det blivit tydligt för mig att detta var punkten då något verkar ha knäppt till i Tarantinos huvud, punkten då neurosen kickade igång, som om den var inspirerad av dåligt samvete. Partilinjen var att Vol. 2 var filmen som gav ”djup” åt sagan om den hämnande bruden, där den första filmen (som jag entusiastiskt recenserade som sjuttonåring) var den som innehöll all action.

På ytan verkar det stämma. Medan Uma Thurmans blodiga brud ger sig på de sista förövarna som lämnat henne för död – den chosefria slusken Budd (Michael Madsen), den maniska Elle Driver (Darryl Hannah) och till sist den ärade Bill själv (spelad av en ödlelik David Carradine) – får vi fler dialoger och flashbacks till tiden innan berättelsen börjar, då Thurmans brud var ihop med Bill, utstod träningen hos den komiskt omöjlige Pai Mei (Gordon Liu) och även fick reda på att hon var gravid, varpå hon flydde fältet.

Det är bara det att mer prat inte per automatik betyder mer mening. Tarantinos dialoger i Kill Bill är hundra procent av hans trademark-lingo, eller ”supercool manchu” om man vill, och det finns ingenting i Vol. 2 som strikt taget fördjupar berättelsen och den ger bara ytterst lite ”nyans”. Faktum är att tanken inte är att vi ska ha nyans eller djup. ”Let’s just have the guts to tell our revenge story!” utropade Tarantino i intervjuer när det begav sig. Tanken att Vol. 2 på något sätt skulle vara djupare eller mer nyanserad är en efterkonstruktion, en officiell (o)sanning som härstammar från filmens PR-kampanj.

Varje gång jag ser om Vol. 2 har jag slutat med en jäst känsla, som när man sovit för länge och blivit för trött för att gå upp ur sängen. Den här gången gled faktumet helt in i fokus – det är en kul film, så välgjord att den såklart inte går att underkänna på långa vägar, och varje sekvens är som en egen kortfilm värd att studera och fascineras av.

Men faktum kvarstår att Vol. 2 inte har mycket till egen identitet som film betraktad. Ärligt talat tycker jag inte att någon av Kill Bill-filmerna har en helhetskänsla. Vol. 1. hade fördelen att vara en blodig popcornfilm som tog slut i en final som minst sagt kan kallas för en showstopper – men den slutar ju också i en cliffhanger, och efter den överväldigande finalen kommer Vol. 2. in utan att riktigt hitta en balans att väga ut.

Mest av allt känns faktiskt Vol. 2 som en sådan där serie outtakes och borttagna scener som man kan se i ett svep på extramaterialet till DVD- och Blu-Rays. Vi får till och med två eftertexter, som om vi tittar på en demonstration snarare än en riktig film.

Till någon mån kan det förklaras av att filmen börjar med en alltför stor ellips – sist slutade vi i Japan men Vol. 2 börjar med att Thurmans ”brud” kommer körandes i en bil i film-noir-stuk, medan hon nonchalant tilltalar publiken. Sedan är hon ”in character”, ninjasmygandes under Budds trailer ute i El Pasos öken. Hur kom hon dit? När kom hon dit? Tarantino brukar oftast kunna komma med formella kullerbyttor utan att det spelar roll, men jag tycker att något i storymekaniken hackar till här.

Sedan är det ju bara så att Pai Mei-storyn, och den lilla anekdoten om hur bruden insåg att hon var gravid, inte på långa vägar räcker för att hon ska bli något liknande en karaktär av ”kött och blod”. Inte heller kan man, för att parafrasera manuset, dingla en unge framför oss för att huvudpersonens ”moderskap” ska bli relevant. Tanken är att Bill och Bruden ska ha en dynamisk relation, och att hon i själ och hjärta är en ”killer”, men Uma Thurman är ju rakt igenom så trevlig att det är svårt att se henne som någon Black Mamba till att börja med.

Men filmen vill, vill, vill. Mellan raderna av allt sitt snajdiga visuella godis så kan man höra det spöklika ångestvrålet av frustrerad meningslöshet. Tarantino sträcker sig så mycket han kan efter en ytterligare nivå… men utan att riktigt lyckas greppa tag om något annat än skaftet på hans katana.

Och med facit i hand kan man se att det bara var början, vad gäller överskattningen av de egna förmågorna. De skulle eskalera med jämn fart för varje film Tarantino gjorde därefter – Death Proof skulle vara feministisk (nja), Inglorious Basterds skulle vara en ”alternativ version av hur andra världskriget hade kunnat gå till” (eller hur!), Django Unchained skulle vara QT:s Black History Month (fast med sexigare våld) och The Hateful Eight (2015) var till sist punkten då Tarantino gick all-out på att göra en film om USA:s blodiga historia… men det var helt enkelt inte det, utan istället en tre timmar lång film med den där dialogen – den må vara kul men den gör inte mer än en slev som snurrar runt i grytan. Själva gumbon innehåller lik förbannat inga grönsaker.

Det smärtar mig att erkänna det, men jag måste: Tarantino vill mer än han kan. Tänk om han bara fått göra sin fyra timmar långa Kill Bill till att börja med (printen sitter han fortfarande på, och ryktet säger mig att The Whole Bloody Affair existerar på någon slags bootleg). Kanske allt hade varit okej då. Kanske det äntligen fått bli vad det hela tiden behövde få vara – det vill säga inget mer än vad det var.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *