Filmens ande upphör aldrig att fascinera mig. MÄnga gÄnger har jag föresprÄkat bilden över allt, hur den sanna filmen (i brist pÄ bÀttre ord) Àr en flod av bilder; den behöver inte babbel, eller alla dessa dödens konventioner.
Men pĂ„ samma gĂ„ng kan inte bilder i sig sjĂ€lva rĂ€dda oss. Ăven om det smĂ€rtar mig lite att erkĂ€nna det sĂ„ finns det en tomhet i filmkonstens kĂ€rna – det finns det kanske med allt, antar jag, men dĂ€r ett ord utan kontext kan betyda tusen saker sĂ„ betyder en enskild bild ingenting. SĂ„ mĂ„nga bilder tycks övergivna. Man kan tĂ€nka sig ett vykort slĂ€ngt i en grĂ€nd. En bild som bokstavligt talat ingen ser. Den har förlorat sin kontext, och Ă€r dĂ€rför meningslös. Alla bilder lever farliga liv, sedd ur den synvinkeln, sĂ„ Ă€ven film. Meningen mĂ„ste ofta appliceras för att de ska leva.
Meningen kan ibland komma pĂ„ mĂ€rkliga sĂ€tt. Det enklaste – och svĂ„raste – Ă€r klippningen. De mest oerhörda saker gjordes pĂ„ stumfilmstiden. Magin som sĂ€rskilt de franska impressionisterna Ă„stadkom har inga framtida filmare lyckas komma i nĂ€rheten av att Ă„terskapa – inte heller vore det möjligt, eftersom den magin bara kan komma ur den svartvita, ljudlösa bilden och vĂ„r förmĂ„ga att relatera pĂ„ ett fysiskt sĂ€tt till vad vi ser.
Att försöka analysera, eller ens förklara, hur de hÀr sakerna fungerar tar oss till en dunkel, obskyr alkemi nere i filmens dammigaste gamla vrÄr.
Vad Àr det som gör att en vacker, vilt klippt impressionistisk film fungerar och en inte? Vad Àr det som gör att Àmnena blandas och reaktionen uteblir?
Avantgardefilmen Borderline Àr det första exemplet jag sett – den gjordes i Storbritannien relativt sent, 1930, men Ă€r tydligt inspirerad av framför allt impressionismen. Den sticker verkligen ut som en mört i en rostrĂ€dgĂ„rd i Storbritannien, landet som i filmens vagga hjĂ€lpte bygga den visuella vokabulĂ€ren och en filmnation som alltid varit synonym med snusförnuftig, lĂ€ttbegriplig dramatik. HĂ€r, plötsligt, ett kompromisslöst jazzigt psykodrama berĂ€ttad som vad vi idag skulle kalla för en kryptisk musikvideo. Dessutom med mer eller mindre öppet homosexuella karaktĂ€rer och en för tiden radikal antirasistisk tematik.
Och filmen imponerade pĂ„ mig… en stund.
SkĂ„despelare psykar kameran med sina rörelser, med sina stirr, och kameran dyrkar med underdĂ„nighet Paul Robeson, som vid tillfĂ€llet var berömd frĂ„n teatern. Dunkla, spattiga stĂ€mningar klĂ€ttrar upp och ner. Filmen handlar om en svart kvinna som har ihop det med en gift vit man – om hennes man (Robeson), om den vite mannens hustru, om folket nere i puben (saken som direkt definierar denna film som brittisk!) som brĂ„kar; en gammal tant hatar alla svarta. Kvinnan bakom bardisken sĂ€ger ”vadĂ„rĂ„?” medan hon smeker hĂ„ret pĂ„ en kortklippt ung kvinna som stĂ„r intill henne.
Filmen Ă€r berĂ€ttad med ytterst fĂ„ textrutor och nĂ€stan ingen exposition – saker hĂ€nder mellan scenvĂ€xlingarna som vi fĂ„r ana eller undra över, aldrig helt och hĂ„llet förstĂ„. Vad som kan sĂ€gas vara en enkel berĂ€ttelse om svartsjuka Ă€r hĂ€r drĂ€nkt i starka sociala signaler och kryptiska visuella metaforer. Bilderna kan uttrycka allt som behöver sĂ€gas. Det Ă€r sĂ„ hĂ€r filmer bör göras, tĂ€nker jag ofta. Eller: Jag trodde alla filmer som sĂ„g ut sĂ„ hĂ€r per definition var bra.
Formellt och estetiskt Ă€r filmen verkligen tilltalande. Fotot Ă€r ofta utsökt, och ett par sekvenser verkligt slĂ„ende – jag tĂ€nker sĂ€rskilt pĂ„ en tagning pĂ„ höga grĂ€sstrĂ„n; en man gĂ„r in i bilden och det visar sig att strĂ„na Ă€r lika höga som trĂ€d. Men du kanske undrar vad det har att göra med de dĂ€r andra sakerna jag pratat om och… ja, det undrar jag ocksĂ„.
En djupgĂ„ende frustration föll snart över mig – en rastlöshet jag tycker mig finna i filmen Ă€nnu mer Ă€n i mig sjĂ€lv. De saker jag tyckte om i filmen kĂ€ndes mer och mer som körsbĂ€r plockade frĂ„n en tĂ„rta som i sig inte var sĂ„ mycket att ha. Jag försökte bli klok pĂ„ mina egna kĂ€nslor. Till slut tror jag att jag kom fram till att den hĂ€r filmens visuella sprĂ„k inte engagerar sakerna det försöker uttrycka. Snarare verkar det vara en film som vill en sak, men den Ă€r gjord pĂ„ ett sĂ€tt som istĂ€llet distraherar frĂ„n den saken.
Kanske Ă€r det den brittiska pragmatismen som spökar – tendensen att vilja prata klarsprĂ„k hur man Ă€n gör. Till syvende och sist har Borderline en berĂ€ttelse som gĂ„r frĂ„n a till ö – vĂ€ldigt lite hĂ€nder egentligen i intrigen, men det som hĂ€nder sker med ofantlig lĂ„ngsamhet. Det Ă€r inget fel pĂ„ denna strategi – det impressionistiska mĂ€sterverket Huset Ushers fall (1928) bestĂ„r praktiskt taget bara av den – men det Ă€r nĂ„got som inte riktigt stĂ€mmer i Borderline. Filmens politik Ă€r klart radikal för att vara frĂ„n 1930, sĂ€rskilt med tanke pĂ„ filmkonstens inneboende tendens att gravitera mot det hegemoniska, eller det direkt konservativa. Men med tanke pĂ„ att den vill fĂ„ saker sagt Ă€r det olyckligt hur den fĂ„r fatt i filmens ande, och börjar tala i tungor istĂ€llet.
Borderline gjordes av Kenneth MacPherson, som var filmteoretikern i den intellektuella trion som kallade sig sjĂ€lva Pool – pĂ„ den hĂ€r tiden var avantgarde ju nĂ„got oerhört chict, man skulle bilda grupper och esoteriska sĂ€llskap och göra filmer som Borderline ihop; det kom att bli trions enda film, trots att en av dem (Winnifred Bryher) var en ekonomiskt oberoende hertiginna som rĂ„kade leva för att finansiera konstnĂ€rer. (SĂ„dana Ă€r alltid bra att ha – mĂ„ste sĂ€ga att jag saknar dem idag!)
Hilda Doolittle var en poet, och tredje parten av Pool, och det var hon som döpte klippningen i Borderline till ”clatter-montage”. Det Ă€r detsamma som vi idag skulle förklara som ”stetoskopklippning” eller nĂ„got, alltsĂ„ nĂ€r bilder flimrar förbi sĂ„ fort att det kĂ€nns som att filmen strimlar sig sjĂ€lv framför vĂ„ra ögon. I en film som i övrigt tar sina noter frĂ„n impressionisterna, och hĂ€r och dĂ€r frĂ„n den sovjetiska montageklippningen, kommer de hĂ€r spattiga sekvenserna lite som frĂ„n ingenstans. Och Ă€rligt talat har de inget speciellt syfte för filmen – det Ă€r som om den kreativa duon MacPherson och Doolittle helt enkelt hittat pĂ„ nĂ„got för pĂ„hittandets skull.
Ju mer jag lĂ€ste om produktionen bakom filmen desto mer började den dofta fĂ„fĂ€nga. Kanske var det verkligen tĂ€nkt sĂ„ att filmens estetik skulle skapa psykologisk förankring i karaktĂ€rerna – jag vet inte om MacPherson sa det, eller om det Ă€r en vanlig uppfattning om impressionismen som bara förts vidare – men snarare Ă€r estetiken en distanseringseffekt. Kanske har filmen genuina queer- och antirasistiska viljor, men de definieras aldrig pĂ„ nĂ„got ens i nĂ€rheten konkret eller meningsfullt sĂ€tt. Snarare kĂ€nns det frestande att tĂ€nka sig att dessa saker – som var oerhört chockerande nĂ€r det begav sig – anvĂ€ndes just av den anledningen. Konsten skulle ju vara farlig!
Hade jag sett filmen i yngre Ă„r hade jag sĂ€kert kallat det ett mĂ€sterverk – av ingen anledning Ă€n att jag aldrig sett en film som sĂ„g ut som denna gör. Enkelheten i de slĂ„ende bilderna, rushen som sammansĂ€ttningen skapar, det skulle lĂ€mnat ett bestĂ„ende intryck pĂ„ mitt tonĂ„rsjag, inbillar jag mig. Jag kan sĂ€ga liknande saker om moderna filmer – Schraders First Reformed och Ramsays You Were Never Really Here Ă€r tvĂ„ perfekta exempel pĂ„ motsvarigheten, formellt robusta men filosofiskt koketta; filmer som, liksom Borderline, har sĂ„dana ambitioner att de ocksĂ„ bĂ€r pĂ„ en skyldighet att vara bĂ€ttre Ă€n de Ă€r. Den yttersta ambitionen Ă€r originalitet, och originalitet kan bara definieras som nĂ„got som inte kan jĂ€mföras med nĂ„got annat. Hade jag sett dessa filmer nĂ€r jag var yngre, och inte hade nĂ„got att jĂ€mföra med, hade jag onekligen ocksĂ„ trott att de var vĂ€ldigt speciella.
SĂ„ originalitet betyder vĂ€ldigt mycket, men ibland ingenting – och ibland Ă€r det som verkar originellt helt enkelt inte speciellt unikt alls. Borderline lĂ„nar – kanske rentav norpar – sitt visuella sprĂ„k frĂ„n filmer som vid det hĂ€r laget (1930) redan haft sitt momentum. Det kan jĂ€mföras med ett grungeband som bildats 1995 redo att rocka, eller kanske nĂ„gons farbror som plötsligt fĂ€ngslas av Pokemon GO som om det vore dagsfĂ€rskt. PĂ„ samma sĂ€tt saknar Borderline den genuina förstĂ„elsen för vad den hĂ„ller pĂ„ med – den pĂ„minner om en serie kreativa utbrott, aldrig sĂ„ kladdiga att de riskerar lĂ€mna skaparna förödmjukade; det Ă€r en film berĂ€ttad i intryck och impulser, men utan att det bildar nĂ„gon inre struktur, dĂ€rmed ocksĂ„ utan nĂ„gon grundlĂ€ggande idĂ©.
De franska impressionisterna – Renoir, Gance, Epstein, Dulac – gjorde filmer som bar pĂ„ en renhet som helt enkelt byggde pĂ„ att de gjorde dem, nĂ€r de gjorde dem.
NÀr det blev en teknik för andra att anvÀnda sÄ lÀmnade anden maskineriet.
FREDRIK FYHR
PS.
Till nÄgon mÄn Àr det lite orÀttvist att anklaga filmen för att komma för sent till det impressionistiska partyt. Strömningar rörde sig lÄngsammare pÄ den hÀr tiden Àn vad de gör idag. En mycket bÀttre film Àr brasilianska Limite frÄn 1931, som jag recenserade för nÄgra Är sedan och minns som filmen som Borderline försöker, eller borde försöka vara.
Ett svar pĂ„ âđż Borderline (1930)â