💿 Appassionata (1944)

En lustig sak med gamla melodramer är hur de sätter fingret på hur absurda våra vedertagna berättelser är – ta ”det manliga geniet” till exempel. Appassionata har vi berättelsen om Dahlhoff (Georg Rydeberg), den geniale pianisten som är en passionerad galning på grund av sin gudagivna talang. Det leder honom till att terrorisera sin fru Maria (Viveca Lindfors) i en tyrannisk ond cirkel driven av svartsjuka. När han inser sin dårskap så svär han inte på att bli en bättre människa. Istället går han ner sig i en pöl av misär och självömkande. Eftersom han inser att han är en usling, men samtidigt vägrar tanken att klandra sig själv, är det hela världen och själva livet som är hemskt.

”Det är komiskt” deppgökar han vid ett tillfälle, och det kan man ju hålla med om. Komiskt blir det, i sin absurditet, när vi förväntas sympatisera för skurken i dramat.

Viveca Lindfors, som den lidande hustrun Maria, är förstås fast i en roll som en publik år 1944 tog för givet. Resonemanget är ungefär det följande: ”Är min man en tyrann som försöker döda människor jag är med? Men han är ju en jäkel på att spela piano! Kanske jag bara borde ge honom en till chans? Han kommer ju trots allt döda mig om jag försöker lämna honom, så det är bäst att jag stannar… för hans skull. Förresten har han iglat sig fast i min vardag och alla mina tankar och allt jag gör så jag kan lika gärna vara med honom nu när han ändå hjärntvättat mig.”

Vår samtid har tyvärr uppdagat verkligheten att dessa tankar – som borde vara någon sorts antikverad slavretorik – har en modern relevans. Perspektivet framstår som skevt i dag, men saken i sig diskuteras fortfarande. Det var kanske därför ingen slump att jag råkade se filmen på en SVT-matiné våren 2019.

Filmen som sådan har en del potential inledningsvis. Regissören Olof Molander hade börjat sin karriär på stumfilmstiden och han börjar Appassionata med ett snyggt, 20-talsinspirerat Fritz Lang-anslag där vi ser en ung pianist (Alf Kjellin) framföra en konsert på ett fängelse. Expressionistiskt vinklade ansikten stirrar i publiken. En av dem är Georg Rydeberg, som ser ut som Rudolf Klein Rogge i en Mabuse-film. Den dramatiska pianomusiken ger också filmen ett visst sken. Det hela må vara oerhört pretentiöst – det gjordes ett stort nummer av det hela när det begav sig;  riktiga konsertpianister stod för pianospelet, och filmen premiärvisades för lika många musikkritiker som filmkritiker – men ändå. Filmen ser bra ut, och bortom den eleganta estetiken finns också en viss modernitet i berättandet, då det visar sig att berättelsen kommer till oss i en serie flashbacks, både från Lindfors och Rydeberg.

Det hör förstås till reglerna för sådana här gamla melodramer att vara byggda på oerhörda sammanträffanden, så även här. I början av filmen sitter maestro Dahlhoff alltså i fängelse. Kjellins unga pianist Eric kilar stadigt med Maria (Lindfors), som alltså visar sig vara gift med maestron, som Eric bekantar sig med efter sin spelning på finkan. Tänka sig! Vad är oddsen?

Medan detta triangeldrama etableras blir resten av filmen, tyvärr, mer och mer av en stillastående och trög affär. För att fatta sig kort så händer inget mer i filmen än att Dahlhoff går runt och deppar. I Marias tillbakablickar får vi se hur han vredgat försökt äga och kontrollera henne, ett behov som verkar komma från ingenstans – eller kanske från mystiken i hans kreativa vulkan! – medan hans egna tillbakablickar ger oss berättelsen om hur han föll för henne första gången; detta är en mer rosig historia, som också innefattar en manager som pratar skrattretande låtsasskånska (han spelas av Georg Funkquist, en skådespelare från Uppsala som spenderade stor del i Finland).

Så dramats fråga är om kvinnan ska välja den unge mannen, det galna gamla geniet eller sin egen frihet? Nej, stryk det sista förresten, för det är inget alternativ – trots att manuset rimligen borde vilja det. För att vara rättvis så är inte Dahlhoff någon hjälte – han beskrivs som en ”människoätare” av Marias faster. Det kanske allra mest intressanta med filmen är att hon spelas av Harriet Bosse, som förstås en gång i tiden var August Strindbergs fångade musa. Han var ingen festprisse han heller.

Det spelar hursomhelst inte mer roll än det gör. Svaret på hur allt ska gå kommer efter en solid timme av narrativt dödläge. Det verkar vara någon slags svensk filmtradition att inte kunna genomföra en ordentlig intrig – ungefär som att det räcker med att ha en idé; ett scenario presenteras, sedan händer inget mer annat än att folk går runt och jamsar i en timme. Appassionata retirerar ofta till direkta upprepningar (”jag kan inte leva med henne eller utan henne” sägs åtminstone två gånger) så jag kan sympatisera med en kritiker som när det begav sig sa att filmen hade ett sådant harmonisk jämntjockhet att man kunde vaggas till sömn av den. Men om det är det bästa man kan säga om en film så vet jag inte vad mer som finns att lägga till.

Kanske att en ung Gunnar Björnstrand dyker upp vid ett tillfälle, i en okrediterad roll som en skvallerjournalist som Rydeberg skäller ut. Det är en kort och sällsynt stund av munter energi i en film som mest består av tunga stråkar och trög stämning.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *