Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

đŸ“œ 31 filmer som skapade skrĂ€ckgenren (del 2)

10. SkrÀcken i Svarta Lagunen (The Creature from the Black Lagoon, 1954)

PÄ mÄnga sÀtt börjar 1960-talet redan med den hÀr filmen, sÄ tidigt som 1954.

Monsterfilmer var naturligtvis inget nytt – folk hade Ă„kt ut till vildmarken och stött pĂ„ elaka varelser förr, allt följde sina givna traditioner. Just 1954 var dessutom Godzillas Ă„r och inte nog med det utan Ă€ven b-filmskungen Roger Cormans Ă„r. Corman, som bildade en legendarisk plantskola och Ă€n idag producerar skruttfilmer för inga pengar alls, producerade detta Ă„r sin första film, som hette vad om inte Monster from the Ocean Floor, tveklöst b-filmen att se tillsammans med Svarta Lagunen.

Det avgörande, som jag ser det, Àr att SkrÀcken i Svarta Lagunen Àr en elegant, nÀstan vacker film. Den lockar med hÀpnadsvÀckande undervattensfoto, och anvÀnder Amazonas exotism inte för att skrÀmmas med nÄgot frÀmmande, utan locka med nÄgot inbjudande. GÀlmannen, som ogillar inkrÀktare pÄ sina hemmatrakter, har en sublim utstrÄlning. Ful och frÀmmande, reptiliskt kall, men bÀr ocksÄ pÄ en mystisk Àrbarhet, som om han pÄ en annan planet kunnat vara kung.

”I admire it’s purity” som Ian Holm sĂ€ger i Alien, som den hĂ€r filmen föregĂ„r pĂ„ ett helt sjĂ€lvklart sĂ€tt, liksom den föregĂ„r Hajen och 80-talets slasherfilmer. Sommar och sol kom till skrĂ€cken hĂ€r, heta dagar och svala nĂ€tter, hjĂ€ltarna unga och sexuella, med ett och annat monster i bushen. Den unga publiken skrek av skrĂ€ck sĂ„ popcorn skvĂ€tte, allt i 3D… ja, ungefĂ€r som idag.

11. VĂ€rldsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956)

Den hÀr filmen har jag skrivit en lÀngre recension pÄ tidigare, och dess relevans behöver i alla lÀgen inte överförklaras. Premissen om kameleontiska utomjordingar som steg för steg infiltrerar oss Àr praktiskt taget en tradition för sig idag och tar man bort VÀrldsrymden anfaller försvinner inte bara vÀldigt mÄnga skrÀckfilmer utan sÀkert hÀlften av alla science fiction-filmer.

Mest fascinerande tycker jag fortfarande att den Ă€r som en representant för 1950-talets paranoida Americana-ikonografi, och som sjukmĂ€tare – sĂ„ fort vi börjar tycka att den hĂ€r filmen Ă€r aktuell igen har vi anledning att vara oroliga. Den bĂ€r pĂ„ en olĂ€rd lĂ€xa: Vi blir rĂ€dda för att förlora vĂ„rt ”vi” sĂ„ fort vi definierar det för hĂ„rt. SĂ„ fort vi hissar flaggan över ett ”vi” börjar vi i smyg genast tvivla pĂ„ att ett ”vi” ens finns. Och om det finns, vill vi verkligen ha det? Kan det verkligen vara sĂ„ att det i varje amerikan bor en liten kommunist som lĂ€ngtar efter att fĂ„ komma ut?

12. I Draculas klor (Dracula, 1958)

Liksom repetitionen Àr kunskapens moder Àr derivatet ofta spiken i kistan för hur vi minns nÄgot. Bela Lugosis greve Àr den vi ofta hÀrmar, medvetet eller ej, men det var faktiskt Christopher Lees Dracula (och sÀrskilt dess popularitet) som gjorde de flesta vampyrklichéerna till allmÀngods; löstÀnder, fejkblod, dinglande fladdermöss, den glada Buttericks-feelingen liksom. Lees Dracula var ocksÄ mer accentuerat sexuell Àn Belas, helt i linje med de knoppande begÀren runt denna era.

”HĂ„ller” Hammers filmer ”nuförtiden”, som man brukar frĂ„ga?

Med tanke pÄ hur populÀra de faktiskt var sÄ fÄr man vÀl sÀga att de kÀnns tÀmligen knarriga idag. Men det sÀger en hel del att folk gick och sÄg dem dÄ. Man hade aldrig sett blod i fÀrgfilm förr och filmerna ansÄgs tÀmligen vÄldsamma. Men skrÀck var fortfarande nÄgot viktorianskt och gammaldags, och ungdomar ifrÄgasatte inte att se sig sjÀlva representerade i ett dimmigt, antikt 1800-tal.

I Draculas klor var inte Hammers första gotiska skrĂ€ckfilm – det var deras Frankenstein Ă„ret innan – men i och med Lees greve Ă€r det den absolut den mest ikoniska och inflytelserika.

13. Psycho (1960)

Hammers filmer Àr ocksÄ nödvÀndiga att se för att begripa vad det var Psycho, och liknande filmer, gjorde som var sÄ nyskapande. Viktorianska skrÀckfilmer fortsatte att göras genom hela 1960-talet, men populariteten falnade och de framstod som allt mer beige.

Alla var inte redo för en film som Michael Powells Peeping Tom, som ansÄgs för sjuk för allmÀnheten, men Hitchcock passerade med Psycho, som sÄklart Àr desto kÀndare.

Anthony Perkins hade för all del kunnat spela en förirrad lĂ€karstudent i en 1800-talsfilm om blodtörstiga baroner. Men skrĂ€ckfilmer började utspela sig i modern tid, bland moderna mĂ€nniskor och mĂ€nskliga monster. En till synes vanlig ung man kunde plötsligt vara… tja, a little mad sometimes kanske.

Mer Ă€n sĂ„ kan jag inte sĂ€ga om den hĂ€r filmen. Det Ă€r inte hĂ€lsosamt för mig, nĂ€mligen. Jag har skrivit om den förut och kan skriva en kilometer text till, sĂ„ be mig inte. Om vi letar efter en central vĂ€ndpunkt dĂ€r skrĂ€ckfilmen blev modern sĂ„ finns ingen bĂ€ttre film att peka pĂ„. Det Ă€r hĂ€r det vĂ€nder, helt enkelt, frĂ„n det bortglömda, okĂ€nda, dekadenta, gamla… till det som Ă€r hĂ€r och nu, sjukan i moderna hjĂ€rnor, skrĂ€cken i det samtida samhĂ€llet, det moderna mĂ€nniskomonstret.

14. Carnival of Souls (1962)

I och med den moderna skrĂ€ckfilmen börjar rysarna pĂ„ 60-talet ocksĂ„ vĂ€cka gamla gastar till liv. Psyket och anden gĂ„r i klinch. HĂ€r börjar ”Ă€r det bara jag som Ă€r galen?”-filmen gro, via throwbacks till gamla spökhusfilmer i nya skapelser som De oskyldiga och The Haunting. Folk börjar irra runt i pseudoverkligheter, pĂ„verkade av mystiska krafter bortom tid och rum. ”Twilight Zone” gĂ„r pĂ„ TV. Polanski gör senare Repulsion (1964) och Rosemarys Baby (1968). Vi börjar bli snurriga.

Den ursprungliga riten för det hÀr kan vara Carnival of Souls, onetimern Herk Harveys legendariska kultfilm om den bekymrade Mary, som överlever en bilolycka för att sedan hemsökas av allsköns figurer i en tillvaro som blir mer och mer mardrömslik. Detta Àr en grynig, mestadels oförutsÀgbar, tÀtt Ängestframkallande och riktigt lÀbbig film dÀr naturens lagar hela tiden Àr lite satta ur spel och dÀr surrealismen aldrig sviks. Filmen representerar sÄvÀl Corman-skolan av indiefilmande som de nya konstnÀrliga vÄgarna, hur intresset för det psykologiska och det övernaturliga transformeras pÄ 60-talet och Àven, om inget annat, hur erans normer sÄg ut.

Rakt in i framtiden gror den ocksÄ. Utan denna film, ingen David Lynch eller Cronenberg, Burton eller ens Polanski, pÄ tal om det. SÄ Àr det bara.

15. Night of the Living Dead (1968)

Återigen, den hĂ€r har jag skrivit en hel del om. George A. Romeros legendariska lĂ„ngfilmsdebut, om ett par mĂ€nniskor som mĂ„ste försöka överleva tillsammans nĂ€r köttĂ€tande ”ghouls” börjar vandra omkring i trakten, Ă€r en milstolpe av flera uppenbara anledningar. Det Ă€r ingen dĂ„lig kandidat för den första verkligt moderna skrĂ€ckfilmen heller, den första film sedd av en större publik dĂ€r fiktionen inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt förskönar skrĂ€cken eller hindrar oss frĂ„n att förstĂ„ att den handlar om skrĂ€cken vi sjĂ€lva bĂ€r pĂ„, och den skrĂ€ck som existerar i vĂ„r högst nyktra verklighet. Plus zombies, sĂ„klart.

16. Exorcisten (1973)

HÀr. Ni ser. NÄgot har hÀnt. Exorcisten mÄ handla om en övernaturlig demon och katolsk magi, men William Friedkins klassiker fungerar just för att den, liksom Romeros film, förhÄller sig strikt seriös och realistisk till allt som sker i den. Friedkin leker med oss i det visuella, men sviker inte den nÀstan dokumentÀra instÀllningen till materialet, som gör att vi hela tiden kÀnner att det hÀr Àr en film som utspelar sig i vÄr verklighet.

Sett ur skrÀckens filmhistoria Àr Exorcisten nÄgon slags smilfink, den anlÀnder med pompa och stÄt nÀr andra redan gjort jobbet Ät den och den fÄr anseendet i de fina salongerna som tidigare filmer bara kunnat drömma om. Men det kan lik förbannat inte stickas under stol med: Detta var den första riktigt pÄkostade seriösa skrÀckfilmen för en bred publik. Inte bara tonÄringar, studenter och freaks gick och sÄg den. Folk stapplade ut ur salongen, flydde, ramlade ut, krÀktes i foajén. Den signalerade att frÄn och med nu sÄ var skrÀck en officiell och Ätminstone skenbart legitim genre.

17. MotorsÄgsmassakern (1974)

Det sÀger sig sjÀlv att en helt annan linje dÄ uppstÄr, en som rör sig inte i samhÀllsknoppens överjag utan i dess detlandskap. Tobe Hoopers legendariska MotorsÄgsmassakern var ett baby boomer-vrÄl efter hippieerans död, en plats dÀr ouppmÀrksamma citykids hamnar ute i bushen, i samhÀllets gigantiska skuggsida, dÀr de möter den terror som Àr jordnÀra och Àndlös, oförskönad av offentligheternas ideologiska pseudoverkligheter (och hör sen!) Det Àr inte en oerhört vÄldsam film i tekniska termer, men den Àr sÄ intensiv och genomtrÀngande att den lÀmnar hela genren i traumatillstÄnd.

Återigen ska man inte lĂ€gga för stort vĂ€rde i vad som kom först nĂ€r. Filmen representerar idĂ©n om skrĂ€ckfilmen som nĂ„got oförskönat, nĂ„got som faktiskt skildrar skrĂ€ckinjagande saker och en verklighet som Ă€r dysfunktionell. Man kan argumentera för att Wes Cravens Last House on the Left, som kom tvĂ„ Ă„r tidigare, gjorde samma sak. Man kan ocksĂ„ argumentera för att den filmen var mer av en krass, opportunistisk exploitationfilm. Man kan nog hitta mĂ„nga riktigt lĂ€skiga filmer om man lyfter pĂ„ tillrĂ€ckligt mĂ„nga stenar. HĂ€romkring började det krylla av dem dĂ€r ute.

18. Suspiria (1977)

Och sĂ„, dĂ„, Ă„ andra sidan, igen. Argentos magnum opus Ă€r ett exempel pĂ„ hur en skrĂ€ckfilm kan fungera nĂ€r den Ă€r som mest kompromisslös, bĂ„de estetiskt och formellt – vĂ„ldsam som en reell splatterfilm, men Ă€nnu stiligare Ă€n en film som Exorcisten, och samtidigt prĂ€glad av italienarnas knarriga knasigheter. Suspiria representerar skrĂ€ckfilmen som konstform och peaken pĂ„ den flora av italiensk skrĂ€ckfilm (som jag skrivit om hĂ€r, hĂ€r och hĂ€r) som pĂ„gick under denna era. Dess inflytande har inte synts pĂ„ ett övertydligt sĂ€tt i andra filmer, men bakom kulisserna har praktiskt taget varenda en som nĂ„gonsin suttit sig ner för att göra en skrĂ€ckfilm stĂ„tt i skuld till Argento.

19. Halloween (1978)

John Carpenter, till exempel, vars odödliga soundtrack till sin egen genombrottsfilm var ett dÄ purfÀrskt exempel pÄ hur Argentos ande tog sig över Atlanten.

Jo, vi rör oss hÀr i mycket bekanta marker, men det tÄl att upprepas: 1970-talet var skrÀckens guldÄlder, just för att man slog homeruns pÄ alla möjliga fronter, höga som lÄga, och överallt gjordes det skrÀckfilmer som utmanade vad vi trodde oss veta om genren.

Halloween Ă€r i alla praktiska avseenden den första slasherfilmen… och, vad mig betrĂ€ffar, förmodligen den sista. Det var inte den första filmen av sitt slag, visst. Även bortsett frĂ„n cop-outs som att slasherhistorien Ă€r lika gammal som filmen sĂ„ kan man ju nĂ€mna Black Christmas och Ă„terigen börja tjafsa om vem som gjorde vad först. Alltid finns det nĂ„gon som stryker runt med en kökskniv och dödar kids nĂ„gonstans. Men tar vi bort Black Christmas hĂ€nder ingenting med filmhistorien.

IstÀllet var det Halloween som allt mynnade ut i. Liksom Exorcisten var det en film som kom exakt vid rÀtt tid, men olikt den var det en lÄgbudgetfilm, en indiefilm gjord lite hejkon bejkon av unga begÄvningar som hade idéer som de stora studiorna snabbt skulle se, identifiera och Àta upp. Carpenters sensibilitet och stÀmningsbyggen, hans kliniskt dockhusliknande version av Howard Hawks, rÄkade passa oerhört vÀl ihop med idén om en vagt utomjordisk psykokiller som samvetslöst och utan sjÀlvklart uppsÄt stryker runt sina gamla hemtrakter för att hugga ihjÀl folk som pumpor.

Men det vilar ocksĂ„ ett rumphugget slut i och omkring filmens alla styrkor, en kĂ€nsla av ”hit men inte lĂ€ngre”. Slutet av 70-talet Ă€r dystra Ă„r överlag, just för att de kommersiella maskinernas tidevarv stundande. Carpenters kreativa och estetiska snille Ă€r en isolerad kvalitet för sig i Halloween, nĂ€stan helt överskuggad av den enorma franchise som filmen gav upphov till, för att inte tala om alla andra. Efter Michael Myers, som bara krediterades som ”The Shape”, kom Jason, sedan Freddy Krueger. Redan halvvĂ€gs in i 80-talet var McSkrĂ€ck skapad, i den slasherrit som vi Ă€n idag upprepar som om vi inte kan sluta dansa popcornrysarens Macarena.

Halloween kom, pÄ gott och ont, att bli den största succén nÄgonsin för en lÄgbudgetfilm, ett rekord den höll i Ànda tills hÀxan i Blair Witch jagade bort den.

20. Dawn of the Dead (1978)

NĂ€r jag recenserade den hĂ€r filmen beskrev jag den som den postapokalyps som följer efter i de första mĂ€rkligheterna i Night of the Living Dead. NĂ€r man ser filmen pĂ„ den hĂ€r listan, i den hĂ€r historiska kontexten, verkar den snarare vara en filmhistorisk slutdestination. Romero anar 80-talet hĂ€r, bĂ€ttre Ă€n kanske nĂ„gon annan, i sin vision om zombielandet dĂ€r de döda Ă„tervĂ€nder till köpcentret, platsen som en gĂ„ng betytt nĂ„got för dem; sĂ„ oavvisligt begĂ€r vi varor, ting, över naturliga nöjen eller personliga begĂ€r. De stora maktapparaterna – som förr eller senare Ă€ter alla kreativa impulser och paketerar om dem till nĂ„got sĂ€ljbart och bruksanpassat – ekar hĂ€r i meningslösa högtalarsystem, och vi fĂ„r plötsligt syn pĂ„ den vĂ€rld av skyltdockor och prislappar dĂ€r vi redan lever.

FortsÀttning följer

FREDRIK FYHR

3 svar pĂ„ â€đŸ“œ 31 filmer som skapade skrĂ€ckgenren (del 2)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *