Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

📀 Freaks (1932)

mÀsterverkfont

Skönhet sitter inte pÄ insidan. Skönhet Àr en horribel konstruktion som faktiskt helt och hÄllet handlar om hur saker ser ut pÄ ytan, och hur denna yta fÄr vÄra riggade kÀnselspröt att reagera. Du blir glad av en vacker blomma för du sÄg dem i bildböckerna nÀr du var barn. Din blick har letat efter de blommorna hela ditt liv, letar Ànnu.

FÄ saker frustrerar mig lika mycket som vurmen för det behagfulla, att den bÀsta upplevelsen Àr den dÀr man lyckas vila i ett perfekt mellanting av harmonier och dissonanser, en bubbla dÀr man svÀvar oÄtkomlig för resten av vÀrlden, huggen bara av en enda amorsk pil av mening, blÀndad av denna flÀckfria och utsökt balanserade skönhet.

Det som sitter pÄ insidan Àr kÀrlek. Det Àr kÀrleken man talar om, i missvisande ordalag, nÀr man sÀger att skönheten sitter pÄ insidan. Och att Àkta kÀrlek Àr blind, dÀr har vi ett talesÀtt som faktiskt stÀmmer. Utan syn slipper man skönhet, nÀmligen. Skönheten Àr kÀrlekens fiende.

Det Àr dÀrför Tod Brownings mÀsterverk Freaks Àr sÄ ofantligt lÄngt före sin tid. Inte bara sin egen utan Àven vÄr. Vi har inte pÄ lÄnga vÀgar kommit ikapp den. Den manar till debatt Àn idag, nÀstan omedelbart, och frÄgorna vi diskuterar avslöjar hur lÄngt kvar vi har att gÄ.

OmstÀndigheterna kring filmen Àr vida omtalade. Tod Browning, som gjort succé med Dracula hos Universal, kontaktades av mer prestigetunga MGM, som ville konkurrera med en egen skrÀckfilm.

Browning utnyttjade den framgĂ„ng han hade utan att se tillbaka och skapade en film som utspelade sig pĂ„ en cirkus för ”missfoster” – det vill sĂ€ga mĂ€nniskor födda med olika fysiska avarter; puckelryggar, ett siamesiskt tvillingpar, en man utan armar eller ben. Browning hittade riktiga ”freaks” att vara med i filmen, och skapade en slags pseudodokumentĂ€r ingĂ„ng till filmen, som handlar lika mycket om dessa mĂ€nniskors vardag som nĂ„got annat.

Att filmen överhuvudtaget lyckades bli gjord var ett smÀrre mirakel. Inför premiÀren lade producenten Irving Thalberg sina labbar över originalprinten och klippte i paniktillstÄnd bort 30 minuter (som vi tyvÀrr aldrig lÀr se igen). Men sÄvÀl publik som kritiker Àcklades av filmen, förmodligen som ingen annan nÄgonsin Àcklats av en film. Browning ansÄgs för konstig för att peta pÄ med en pinne. Filmen hade inte försvunnit snabbare om den sÄ dömts till dödsstraff med omedelbar verkan. Brownings lyckades göra en och annan planerad film till, men Freaks var praktiskt taget slutet pÄ hans karriÀr. Filmen var pÄ alla sÀtt och vis ett sjÀlvmord, rent karriÀrmÀssigt.

Diskussionen man troligen skulle ha om Freaks idag Ă€r en om representation och appropriering. MĂ„ste det inte vara en hutlös exploatering att utnyttja dessa mĂ€nniskor, rubricera dem som ”freaks”?

Men ocksĂ„ denna diskussion har nĂ„got trasigt och skamdrypande över sig, för sist jag kollade kallar ”vi” det fortfarande för siamesiska tvillingar, nĂ€r tvĂ„ mĂ€nniskor föds som en. Fysisk abnormalitet verkar vara ett tabu som i allra högsta grad fortfarande existerar. ”VĂ„r” blick gĂ„r fortfarande nĂ„gon annanstans. Tillbaka till blommorna frĂ„n barnböckerna, kanske. Tillbaka till skönhetens eskapism. Det fĂ„r ju plats med hur mĂ„nga hjĂ€rtan som helst i en kommentartrĂ„d till en ny profilbild, trots allt. Medan vi kodar om de binĂ€ra polerna, definierar om kön och sexualitet, vill vi inte tappa kontrollen över skönheten. NĂ„got mĂ„ste fortfarande vara vackert, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt.

Diskussionen blir ocksĂ„ snabbt meningslös om man faktiskt ser filmen. Browning kom sjĂ€lv frĂ„n en cirkusbakgrund och han hade gjort flera filmer i cirkusmiljö innan han gjorde Freaks. Hans sympatier lĂ„g helt och fullt med de mĂ€nniskor som faller utanför normen och han hyser inget annat Ă€n förakt för de ”normala” mĂ€nniskor som glupskt följer sin basala girighet och koketterar med falska leenden och oförtjĂ€nt stolthet. Livet Ă€r ett lidande för alla och envar, tycks Browning ofta kĂ€nna, men de hĂ€r cirkusvarelserna Ă€r lite mer fria Ă€n ”normala” mĂ€nniskor, just eftersom de inte har pressen att leva upp till samhĂ€llets normer. Eftersom de har en egen vĂ€rld kan de ocksĂ„ leva egna liv.

I filmen ser vi mĂ„nga olika ”freaks”, som sagt, men de ”visas” aldrig ”upp” för oss. Vi ser att de Ă€r dĂ€r. Vi ser dem Ă€ta lunch och öva pĂ„ sina nummer. Vi ser mannen utan armar och ben tĂ€nda och röka en cigarett, oceremoniellt, som om Browning utmanar vĂ„r blick; han röker inte den hĂ€r cigaretten som ett trick för att imponera pĂ„ oss. Dagen Ă€r förbi och kvĂ€llshimlen ligger över tĂ€lten. Det vi ser Ă€r ett enkelt, privat ögonblick. Detsamma gĂ€ller för kvinnan utan armar som dricker vin med sina tĂ„r. NĂ„got konstigt med det? Filmens ton Ă€r genomgĂ„ende rak och saklig, och jag kan förestĂ€lla mig att 30-talets publik (alla per definition deltagare i rasbiologins och nazismens guldĂ„lder) provocerades inte bara av ”missfostren” utan hur oproblematiskt Browning filmar dem. Som om han ”lĂ„tsas” som att han inte filmar nĂ„got mycket chockerande. SjĂ€lv tror jag helt enkelt inte att han trodde det.

NĂ€r jag sĂ„g filmen första gĂ„ngen var jag golvad och chockad av den. Inte för att den innehöll mĂ€rkliga kroppsformer, eller att det direkt fanns nĂ„got sjĂ€lvklart otĂ€ckt över den, utan just för den sĂ€rskilda stĂ€mningen som kommer frĂ„n Brownings attityder. Liksom mĂ„nga tidiga ljudfilmer Ă€r Freaks tyst och knarrig och man ser hela filmen som om man kikar in i nĂ„got slags tittskĂ„p dĂ€r skĂ€rmen Ă€r lite skitig. Cirkusmiljöerna har nĂ„got vagt sagolikt över sig, men framstĂ„r samtidigt som helt autentiska. Även om filmen har en blygsam intrig Ă€r det kĂ€nslan av dokumentĂ€r som Ă€r den mest drivande
 eller kanske kĂ€nslan av att bara tas till en mycket specifik plats. Vi Ă€r inte lĂ€ngre i sĂ€llskap vi kĂ€nner igen. Vi Ă€r omringade av en vĂ€rld som Ă€r pĂ„ allvar frĂ€mmande för oss. Browning har gjort filmen helt utifrĂ„n de utsatta huvudpersonernas sida. De enda ”storvuxna” i filmen Ă€r en förskrĂ€cklig ballerina, och hennes lika förskrĂ€cklige Ă€lskare. De pĂ„minner om skurkarna i de Ă€ldsta och otĂ€ckaste Disneyfilmerna. Det Ă€r mycket olustiga varelser att bli representerad av. ”DĂ€r Ă€r ni” verkar Browning sĂ€ga, ”ni som Ă€cklas av det konstiga. Fan ta er.”

Den förskrĂ€ckliga ballerinan faller offer för filmens intrig. Den Ă€r som sagt inte vad som Ă€r under filmens strĂ„lkastarljus – delvis mĂ„ste det kunna förklaras av Thalbergs massiva censurering av filmen – men vi fĂ„r det viktigaste. En högmodig tysk ”dvĂ€rg” vid namn Hans, som i sin tur har en lika kortvuxen fru, Ă€r vĂ„ldsamt och blint kĂ€r i ballerinan, och hela cirkusen vet att hon bara driver med honom nĂ€r hon lĂ„tsas uppvakta honom. IstĂ€llet Ă€r hon alltsĂ„ en barock försupen diva som har ihop det med den andra storvuxne i filmen, en Starke Adolf-typ som av uppenbara skĂ€l Ă€r alla andra figurers antites. Med grovhuggen framĂ„trörelse ser vi hur de tvĂ„ konspirerar mot Hans, som visar sig sitta pĂ„ en förmögenhet, medan cirkustruppen vĂ€nder sig mot de tvĂ„. Finalen, och upptakten till den, Ă€r filmens mest berömda inslag. Dels den regnhĂ€rjade sekvensen, dĂ€r alla kortvuxna cirkusmedlemmar bĂ€r kniv medan de lĂ„ngsamt krĂ€lar i gyttjan pĂ„ vĂ€g för gruvlig hĂ€mnd, dels bröllopsscenen, dĂ€r ballerinan för förstas gĂ„ngen drabbas av Ă€kta Ă€ckel och fasa. Det sker nĂ€r cirkustruppen i extas sjunger att hon nu Ă€r ”one of us, one of us!”

Somliga anser att filmen Ă€ndĂ„ mĂ„lar ”missfostren” i ett dĂ„ligt ljus, eftersom de i slutet tar till vĂ„ld och vĂ€nder sig mot de storvuxna mĂ€nniskorna. Jag anser sĂ„dana invĂ€ndningar vara fyrkantiga fellĂ€sningar, kanske inte helt fria frĂ„n förnekelse. Fiktion har rĂ€tt att inte tolkas bokstavligen, och det borde vara uppenbart för vem som helst att filmen betraktar ”varelserna” som de normala och hedervĂ€rda mĂ€nniskorna och de storvuxna som de onormala och förvridna. I slutet gör de bara vad pöbeln i Frankenstein gör: De dödar det dĂ€r stora monstret som sprider fasa i deras by.

Men vi Ă€r inte nĂ€rmare en sĂ„dan insikt idag, verkar det som, och Freaks förblir missförstĂ„dd, fortsĂ€tter att vĂ€cka motstĂ„nd hos sina Ă„skĂ„dare, blir kvar i den stora skuggsidan dĂ€r de flesta mĂ€nniskor helst inte rör sig. Än idag Ă€r det en alldeles sĂ€regen upplevelse att se den. Upplevelsen Ă€r pĂ„trĂ€ngande organisk, nĂ€stan som att gĂ„ in i ett för trĂ„ngt vĂ€xthus. Filmen tycks lĂ€mna en smak i munnen. Den har en grov textur, och intryck lika kĂ€rva och oavvisliga som ett strömavbrott pĂ„ en iskall vintermorgon.

Att Browning gjorde filmen i kÀrlek Àr jag övertygad om. Han insÄg bara att vi inte behöver ord för det fula och groteska, och att skönheten mÄste besudlas, kanske helt ruineras, för att sann kÀrlek verkligen ska fÄ gro och regera. Den skönhet som prÄlar medan den ser ner pÄ det fula förtjÀnar att fÄ dess tentakler slingrade omkring sig. RÀtt ner i gyttjan med den.

FREDRIK FYHR


<- JFK (1991).
-> Barnen frÄn Paris (1913).

2 svar pĂ„ ”📀 Freaks (1932)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *