Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Sista timmen (1995)

Efter snart 25 Ă„r Ă€r den danska slashern Sista timmen fortfarande en totalt undersedd raritet. Att den inte Ă€r kĂ€nd utanför Skandinavien kan jag köpa, men att den bara Ă€r kĂ€nd (om ens det) i Danmark? Sitter det nĂ„gon danskjĂ€vel nĂ„gonstans och krĂ€ver miljoner för distributionen? Även den danska DVD:n (som jag Ă€ger) Ă€r utgĂ„ngen idag. Ska det behöva vara svĂ„rare Ă€n Brexit att fĂ„ den hĂ€r filmen sedd? Är det verkligen ingen som bryr sig? Sedan nĂ€r kan inte hur dĂ„liga skrĂ€ckfilmer som helst krĂ€ngas, om inte annat pĂ„ VOD?

Jag tycker inte att Sista timmen Àr dĂ„lig alls, Ă€ven om den har sina klonkiga sidor – en hafsig upptakt, urbota fĂ„niga karaktĂ€rer och generellt oslipade kanter; saker man kan förlĂ„ta en skandinavisk slasher innan Scream för, sĂ€rskilt eftersom den har andra element som gör den till bland de mest sĂ€regna, eleganta och kompromisslösa skrĂ€ckfilmer som Ă„tminstone jag sett.

Storyn verkar enkel nog. Ett gĂ€ng skrattretande gamla gymnasieungdomar (alla ser ut att kunna ha barn sjĂ€lva) kallas för kvarsittning i Breakfast Club-traditionen. Dörren smĂ€ller igen bakom dem…! Det skymmer, och skolbyggnadens korridorer ekar tomma. Det verkar som att en mördare Ă€r ute efter dem dĂ€r. En efter en ska de tas av daga för sina olydigheter…

Hade det bara varit det med det, sÄ hade vÀl Sista timmen varit vad jag misstÀnker att de flesta ser den som; en knakande, lagom minnesvÀrd skandi-slasher gjord i kölvattnet efter Nattvakten (1994). Jag skulle vilja sÀga att man blandar ihop den med den mediokra Lek i mörker (1996), som jag antar Àr den sista delen i den Àr oavsiktliga trilogin danska skrÀckfilmer frÄn 90-talet.

IstĂ€llet har Sista timmen konturerna av nĂ„got mycket mer avancerat, eller Ă„tminstone mystiskt. Det var dĂ€rför den skrĂ€mde livet ur mig nĂ€r jag sĂ„g den som tioĂ„ring, via den gudomliga uppfinningen kabel-TV. Tanken att springa runt i en tom skolbyggnad jagad av en galning var illa nog, men vad som verkligen spelade pĂ„ mina nerver var kĂ€nslan av att verkligheten satts ur spel. Filmens smĂ„, enkla effekter chockade mig. Tanken att nĂ„gon, mitt i en dialog, plötsligt kan försvinna ur bild efter en enkel panorering… inget eko i nĂ„gon korridor lĂ„ter ensammare och mer förtvivlat efter det.

Saker Ă€r nĂ€mligen inte vad de ser ut att vara hĂ€r. NĂ„got mycket mĂ€rkligt pĂ„gĂ„r. Filmen vĂ€grar förklara sig. En mer övertydlig film hade förklarat exakt nĂ€r och hur vi gĂ„r in i Twilight Zone, med grön dimma och övertydliga blixtar och dunder. Men allt… ser helt vanligt ut hĂ€r. NĂ€r ungdomarna försöker ta sig ut skolan… gĂ„r det helt enkelt inte. NĂ€r de tittar ut genom fönstren ser vĂ€rlden ut att vara tom och öde som en kuliss. Varje gĂ„ng de undersöker sin situation nekas de verkligheten du och jag tar för givet. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt, vem vet hur, har dessa karaktĂ€rer transporterats till nĂ„got slags annanstans.

Filmen Ă€r kort sagt otroligt skum, Ă€ven om den har ett sĂ„dant pokerface att man nĂ€stan tar det för givet och inte kommer att tĂ€nka pĂ„ det. Inte förrĂ€n jag blivit Ă€ldre och sett om filmen flera gĂ„nger har jag börjat förstĂ„ att filmen nog egentligen Ă€r ute efter nĂ„got djupare Ă€n att bara skrĂ€mmas med ”weird shit” i ”Ă€r det bara jag som Ă€r galen?”-traditionen (vilken jag nyligen skrivit om). Sista timmen Àr egentligen en mĂ€rklig undersökning av sanning och verklighet, fake news och medieassimilering, en rĂ€tt komplex kommentar pĂ„ 90-talets olika dokusĂ„patendenser.

Filmens centrala joker i leken Àr Mickey Holm (Peter Jorde), den demoniske Geraldo-journalisten som gÄr över lik, bokstavligt talat, för att fÄ sitt scoop utanför skolbyggnaden som förvandlats till mordplats. Mickey Àr fÀrskt modellerad efter Robert Downey Jr:s opportunistiska gam i Natural Born Killers (1994) men figuren Àr ÀndÄ rÀtt hippt fÄngad för att vara skandinavisk (Nicole Kidman hade sitt genombrott som med samma nidbild i Till varje pris detta Är).

Mickeys gravskĂ€ndarprogram heter vad om inte ”Sista timmen”, och vi lĂ€r oss snart att en viss lĂ€rare, central för filmens handling, blev mördad efter att han haft sin ”sista timme” innan pensionen. Vi ser ocksĂ„, för den delen, flera av huvudpersonernas sista timmar… i livet!

Vid nĂ€rmare betraktelse verkar det inte vara en slump att filmen utspelar sig i en skola. Att lĂ€ra blir hĂ€r verkligen en frĂ„ga om att lĂ€ra för livet och bildning blir högst konkret en frĂ„ga om liv och död. Den gamla slasherregeln att det gĂ„r dĂ„ligt för de dumma och ouppmĂ€rksamma ungdomarna dras hĂ€r till sin absoluta spets. De flesta av huvudpersonerna Ă€r blasĂ© och kortsiktiga, dras enkelt med i vad de ser pĂ„ TV och har inga problem med att acceptera Mickey Holm som en pastor som förklarar för dem hur vĂ€rlden fungerar. De skulle notera hur hans stories inte hĂ€nger ihop, men det hade krĂ€vt att de sĂ„g efter sjĂ€lva. Äkta nyfikenhet och gott omdöme trollas lĂ€tt bort i en effektsökande medievĂ€rld och filmen Ă€r, som man sĂ€ger, mer aktuell Ă€n nĂ„gonsin!

Filmens smĂ„tt geniala metafor uppstĂ„r nĂ€r dessa ungdomar, oförmögna att ”lĂ€ra sig nĂ„got”, mĂ„ste försöka samarbeta nĂ€r verkligheten plötsligt sĂ€tts ur sina gĂ€ngor. Okunskap och dĂ„ligt kritiskt omdöme likstĂ€lls med att leva i en surrealistisk spökvĂ€rld dĂ€r vad som helst kan hĂ€nda hur som helst. Den oförklarligt förvrĂ€ngda skolbyggnaden, som samtidigt verkar existera pĂ„ tre olika plan av tid och rum, fungerar som ett stort symboliskt landskap, dĂ€r ungdomarnas sjĂ€lvstĂ€ndiga förmĂ„gor verkligen sĂ€tts pĂ„ prov. Den spĂ€nnande pseudoverkligheten som skimrar i True Crime-TV vĂ€gs mellan vad som finns bakom ytan – tom och ihĂ„lig rymd, verklighetens intighet; i det hĂ€r fallet den kvĂ€vande tystnaden i en tom skolgĂ„rd. PĂ„ TV kryllar skolgĂ„rden av ambulanser och poliser och Mickey Holm sĂ€nder live. Men nĂ€r ungdomarna sjĂ€lva ser ut pĂ„ skolgĂ„rden…? ”Det Ă€r ingen dĂ€r! SkolgĂ„rden Ă€r tom och öde…!”

NÀr de sedan upptÀcker att TV:n Àr pÄ fastÀn sladden inte Àr i sÄ Àr det mer Àn bara en vedertagen William Castle-kliché. Det Àr en aktiv, kritisk bit symbolism i en film som dessutom sÀtter krysset lÄngt utanför kartan och ger sig av pÄ en dimmig fÀrd in i det metafysiska. Som om upplysningen tagit oss till en postmodern besvikelse, dÀr vi inte kan lÀra barn nÄgonting eftersom fiktiva spöken och monster mycket lÀttare fÄngar deras uppmÀrksamhet. NÀr vi sedan ser Sista timmen och frustrerat försöker sÀtta ihop pusslet inser vi att inga bitar passar ihop. Vi mÄste be för att det en dag inte rör sig om hela vÀrlden.

FREDRIK FYHR


Sidste time 1995 DANMARK 83 min. fĂ€rg/35mm/1.85:1. R: Martin Schmidt. S: Lene Laub Oksen, Rikke Louise Andersson, Karl Bille, Mette Bratlann, Ken Vedsegaard, Laura Drasbaek, Tomas Villum Jensen, Stig Hoffmeyer. Manus av Dennis JĂŒrgensen. UtgĂ„ngen dansk DVD (ej svensk text). Endast utgiven pĂ„ VHS i Sverige.

Ett svar pĂ„ ”💿 Sista timmen (1995)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *