Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Dimmornas kaj (1938)

Allt Ă€r mörkt och kallt runt kajen i Le Havre. Dimman vĂ€ller in frĂ„n havet, drĂ€nker sĂ„vĂ€l vĂ€rdshusen som de oformliga kyffen dĂ€r folk försöker hĂ„lla vĂ€rmen. Det finns ingen tröst för mĂ€nniskorna hĂ€r. Året Ă€r 1938 och i resten av vĂ€rlden stĂ„r kriget vid tröskeln.

Det Marcel Carné fÄngar i Dimmornas kaj, och det som driver hela filmen, Àr i grund och botten kontrasten mellan varmt och kallt, hÄrt och mjukt, rÄtt och blödigt. Det Àr en film gjord i Hitlers heyday, som en representant för 30-talets slut eller en tyst prolog till kriget; vetskapen om att saker frÄn och med nu bara kommer bli vÀrre.

Men den handlar om mÀnniskor som inte kan lÄta bli att kÀnna hopp, söka glÀdje, tro pÄ kÀrleken. De kan vÀgra erkÀnna det, absolut. Men i allt de sÀger och gör smyger de som möss pÄ jakt efter en enda smula ost i det ödehus som vÀrlden blivit. Det Àr en film dÀr sprickor knÀcks i robusta murar och dÀr hjÀrtat blöder, sjunger, kÀnns Ätminstone, dÀr det nyss krympt ihop, slagit tyst och trött och försiktigt, som om vÀrlden Àr en för stor och ledsam plats för att vÄga ta plats i.

I den novellistiska intrigen Ă€r den perfekte Jean Gabin desertör som anlĂ€nder till Le Havre pĂ„ luffen – han hoppas kunna byta identitet och ta en prĂ„m till nĂ„got fjĂ€rran land. Överlevnad Ă€r hans enda motiv. Skulle nĂ„gon skjuta honom i hjĂ€rtat har vi en kĂ€nsla av att han inte skulle ta alltför illa upp. Men han tackar inte nej till en sup och tappar tĂ„lamodet om folk pratar för lĂ€nge om för mycket.

Miljöerna ser verkligen snorkalla ut – det Ă€r en film som fĂ„r en att vilja svepa nĂ„got varmt omkring sig till och med frĂ„n sofflĂ€get – och ingen höjer pĂ„ ögonbrynet inne pĂ„ kyffet dĂ€r Gabin eventuellt kan fĂ„ nĂ„got att dricka, om Ă€n inte Ă€ta, nĂ€r smĂ„gangsters utan förvarning avfyrar skott in pĂ„ lokalen. Ägaren, eller vad man ska sĂ€ga, en drömsk muntergök som kallas för Havanna (eftersom han naturligtvis Ă€r besatt av detta avlĂ€gsna resmĂ„l) rycker pĂ„ axlarna. Han har just berĂ€ttat om hur vĂ€rdefull hans flaskskepp Ă€r men nu, nĂ€r det krossats av kulorna, verkar han inte bry sig.

I denna miljö börjar Gabin som vĂ„r antihjĂ€lte, en tröstlös man, nött och uppgiven, som om hans erfarenheter har urholkat honom och samtidigt slipat honom slĂ€t som en sten. Vi har ingen anledning till att tro att han ska finna kĂ€rlek. Ännu mindre sannolikt vore det att vi skulle tro pÄ’t.

Men att han gör det, mot förmodan, och att vi övertygas av kÀrleken, Àr hela filmens trolleritrick i en ask. Det Àr som en liten lÄga i ett kosmiskt mörker; monumentalt betydelsefullt.

Ingenting föreslÄr heller att MichÚle Morgan kommer finna kÀrleken i Gabin. Hon har gömt sig i det bakersta rummet i det dÀr kyffet (vi förutsÀtter att de som sköt hade nÄgot med henne att göra). De ses dÀr av en slump, tvÄ personer som helst inte vill bli sedda för tillfÀllet, och avfÀrdar rakryggat varandra i en dialog som pÄgÄr alldeles för lÀnge för att vara mellan tvÄ personer som verkligen inte gillar varandra.

CarnĂ©s subtila ironier Ă€r sammankopplade med en bitterljuv allmĂ€ngiltig psykologi. Ser man filmen med ett noggrant öga ser man att karaktĂ€rerna inte alls Ă€r sĂ„ hĂ„rdhudade som de ger sken av. Vi tror inledningsvis att Gabins rollfigur blivit hĂ„rd pĂ„ insidan av kriget, men i verkligheten Ă€r hans inre kvar, bara hĂ„rt beskyddat. Allt han sĂ€ger och gör gĂ„r ut pĂ„ att hĂ„lla folk pĂ„ avstĂ„nd – sĂ€rskilt om de har för mycket att prata om. Han tillĂ„ter inte idĂ©n om ett liv med mening, för att inte tala om lycka.

Resten av intrigen Àr ett stycke elegant fatalism, som jag inte vill göra misstaget att förklara ihjÀl. Storyn Àr inte oförutsÀgbar i sig, men Carné leker med intrigens bestÄndsdelar pÄ ett minutiöst sÀtt; han leker med vÄr uppmÀrksamhet, distraherar vÄrt omdöme, sÀtter vÄra kÀnslor ur spel. Vi förstÄr pÄ ett ungefÀr hur det kommer gÄ, men vi vet inte hur brickorna kommer falla, och exakt hur blint ödet kommer slÄ.

Filmens lÄgintensiva energi var inte oproblematisk nÀr det begav sig. NÀr kriget bröt ut blev filmen förbjuden i Frankrike eftersom den helt enkelt ansÄgs vara för deprimerande, dÀrtill konstig. Man ansÄg att det kunde vara farligt, sÀrskilt för unga mÀnniskor, att utsÀttas för sÄdan misantropi i de tider som var.

Det gÄr att förstÄ impulsen till nÄgon mÄn, för Dimmornas kaj Àr verkligen ohyggligt deprimerande, men det Àr inte nÄgot vÀltrande i elÀnde eller tragikomisk patetik. Carnés film Àr nÄgot sÄ sÀllsynt som vacker i sin lidelse. De subtila dialogerna Àr ofta misantropiska, men alltid mÄngfasetterade och psykologiskt trovÀrdiga. SkÄdespelarna Àr sÄ perfekta att det Àr svÄrt att förstÄ att de Àr verkliga mÀnniskor, de verkar snarare existera i filmrutan som om bilden sjÀlv fött fram dem. Ihop med den dunkla estetiken gÄr alla dessa saker ihop för att bilda en typ av visuell symfoni dÀr filmens kÀnslor Àr intensiva, men hela tiden kontrollerade; de bildar en strid ström som ökar i intensitet, innan vi fÄr en final dÀr vi drabbas av katharsis i ordets klassiska bemÀrkelse.

Filmen följde principerna för vad CarnĂ© kallade ”poetisk realism”, Ă€ven om den idag Ă€r mer kĂ€nd som föregĂ„ngare till film noir-genren. Kontrasterna mellan dessa tvĂ„ rörelser Ă€r ganska intressanta – Ă„ ena sidan tanken att försköna verkligheten, ge en vacker textur Ă„t alla dess brister och smĂ€rtsamma sanningar. Å andra sidan har vi noir-filmens eskapism, lockelsen i att fly vĂ€rlden, vars omstĂ€ndigheter man jĂ€mt mĂ„ste acceptera, för en svartvit dunkel filmvĂ€rld dĂ€r saker gĂ„r dĂ„ligt eftersom folk inte Ă€r bĂ€ttre Ă€n de Ă€r, och tragedin tröstar.

KaraktÀrerna i Dimmornas kaj Àr mer Àrbara Àn de i noir-filmerna. Deras synder Àr mÀnskliga och kan förlÄtas. Men smÀrtan de upplever Àr densamma, sÄklart, för det Àr samma smÀrta vi alla bÀr pÄ, frÄn den stund vi kÀnt den.

FREDRIK FYHR


Le Quai des brumes. 1938 FRANKRIKE 91 min. sv/35mm/1.33:1. R: Marcel CarnĂ©. S: Jean Gabin, Michel Simon, MichĂšle Morgan, Pierre Brasseur, Édouard Delmont, Raymond Aimos, Robert Le Vigan, RenĂ© GĂ©nin, Marcel PĂ©rĂšs, Jenny Burnay, Roger Legris, Martial RĂšbe.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *