Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

đŸ“œ 100 favoriter 2019 (20-11)

<- 35-21.

20. Resan till Kythera (Taxidi sta Kythira, 1984)

Förra Ă„ret kĂ€nde jag mig dum för att inte ha uppmĂ€rksammat Angelopoulos mer tidigare, sĂ„ jag högg mig an pĂ„ mer i Ă„r – jag vill dock inte frossa i upptĂ€ckter, utan tillĂ„ta mig sjĂ€lv att gĂ„ igenom en film i taget sĂ„ grundligt som möjligt. Resan till Kythera var första delen i en trilogi som fortsatte med Biodlaren, som jag tyckte var ett mĂ€sterverk. Kythera Ă€r nĂ€stan lika fascinerande och kompromisslös, om en gammal man som Ă„tervĂ€nder till Grekland efter att ha levt 32 Ă„r i Sovjet. Hans vistelse blir en studie i utanförskap, eftersom de gamla sĂ„ren frĂ„n inbördeskrigen inte lĂ€kt och att han inför sin familj Ă€r en frĂ€mling. BerĂ€ttad i karga tablĂ„er och panoreringar, och vĂ„rt perspektiv Ă€r pĂ„ ett briljant sĂ€tt placerat mellan drömsk metafor och krass realism. LĂ„ng, lĂ„ngsam, bitvis extremt kryptisk, men likvĂ€l en slĂ„ende skildring av sjĂ€lslig hemlöshet och utanförskap. Man kan undra varför moderna arthousefilmare ens anstrĂ€nger sig nĂ€r det hĂ€r redan finns.

19. Le livre d’image (2018)

I slutet av sitt liv och karriĂ€r gör Godard denna epilogdoftande montagefilm, uppbyggd som en kryptisk filosofisk essĂ€ genom mestadels bilder frĂ„n andra filmer (flera av hans egna) för att uttrycka den odefinierbara konsten som kulturens fiende, vĂ€sterlandets mentala och fysiska ockupation av Mellanöstern, representationens omöjlighet, mĂ€nniskans förmĂ„ga till kreativitet och destruktivitet och kĂ€rleken i hjĂ€rtat pĂ„ en gammal man som ”dansat” (motvals) genom livet och den sĂ„ kallade karriĂ€ren. Minutiöst sammanstĂ€lld och lika kompromisslös som fascinerande. Hade engelska festivaltiteln The Image Book och jag skrev mer om den i vintras nĂ€r den gick pĂ„ Göteborgs filmfestival.

18. Befriande eld (PaisĂ , 1946)

Den andra delen i Rossellinis krigstrilogi efter Rom – öppen stad, en vinjettfilm i sex episoder om Italien efter amerikanernas intĂ„g mot andra vĂ€rldskrigets slut; alla Ă€r konkreta och skissartade och handlar om möjligheterna till ideologisk och medmĂ€nsklig förstĂ„else över de metaforiska sprĂ„kgrĂ€nserna. MĂ€rgfullt och gripande och varje episod visar prov pĂ„ Rossellinis koncentrerade energi, hans smĂ„tt ofattbara förmĂ„ga att improvisera fram perfekta ögonblick med total tematisk pregnans. Strukturellt Ă€r filmen ocksĂ„ lika elegant som intelligent – gradvis gĂ„r vi frĂ„n total hopplöshet till nĂ„gon form av harmoni, trots en deprimerande slutnot. Fantastiskt filmskapade pĂ„ det stora hela och eventuellt den mest historiskt angelĂ€gna av alla krigsfilmer som gjordes under denna era. Att jag har den sĂ„ hĂ€r lĂ„gt pĂ„ listan Ă€r för att de andra filmerna i trilogin, Ă„tminstone vid första anblicken, lĂ€mnar ett större intryck. Det kan vara sĂ„ att PaisĂ  egentligen Ă€r en rikare film, men lĂ„t oss ruva pĂ„ Ă€gget.

17. Zorros mÀrke (The Mark of Zorro, 1920)

Nu Ă€r vi inne pĂ„ mĂ€sterverksrecensionerna – Zorros mĂ€rke  Àr den kanske viktigaste actionfilm som gjorts; chockerande modern i sitt tempo och sina konventioner. Douglas Fairbanks Ă€r glad som en lĂ€rka i huvudrollen, den spanska Kaliforniens beskyddare – en Robin Hood med en burlesk twist. Lika rolig Ă€r han som dekadente mesproppen Don Diego – han skriver till och med poesi! Roliga karaktĂ€rer genomsyrade av skĂ„despelare som gĂ„r genom duken, total framĂ„trörelse i intrigen och vĂ€ldigt mycket fart och flĂ€kt. En film med en helt sĂ€regen charm.

16. Barnen frĂ„n Paris (L’enfant de Paris, 1913)

Omtumlande tidigt mĂ€sterverk om en stackars flicka som förlorar sin mamma efter att pappan ger sig av i krig och befaras vara död; hon hamnar pĂ„ ett elĂ€ndigt fosterhem och flyr, bara för att kidnappas av gatans banditer och skeppas hit och dit medan polisen jagar bovarna. Eventuellt den första lĂ„ngfilmen i filmhistorien som tog tvĂ„ timmar i ansprĂ„k utan att ge en död minut tillbaka – berĂ€ttelsen utnyttjar skickligt sina akter, kastar Ă„skĂ„daren frĂ„n den ena situationen till den andra och balanserar hela tiden tempot med flera tekniska finesser och ett mĂ€sterligt tablĂ„filmande. Ett typiskt exempel pĂ„ filmhistoriens verkligt förbisedda verk – underskattad in i mĂ€rgen, frĂ„n regin frĂ„n doldisen LĂ©once Perret till det ljuvliga fotot av George Specht och det minnesvĂ€rda framtrĂ€dandet av Maurice LagrenĂ©e som Bosco, karaktĂ€ren som utan förvarning blir filmens bitterljuva protagonist halvvĂ€gs in. Det Ă€r inte ofta filmer blir sĂ„ oförutsĂ€gbara idag. Skrev mer om den för ett tag sedan.

15. De tvÄ kvinnorna (La ciociara, 1960)

De Sicas lysande krigsskildring om en handelskvinna (Sophia Loren) som flyr Rom med sin dotter för att komma undan kriget – de söker skydd hos hennes slĂ€kt, som bor i en by i bergen
 men lyckan varar inte. Denna brutala uppgörelse med den italienska fascismen – efter romanen ”TvĂ„ kvinnor” av Alberto Moravia – Ă€r full av autentiska detaljer och intrigen Ă€r lika oförutsĂ€gbar som mĂ„ngfasetterad och, till slut, fruktansvĂ€rt stark och omskakande. Loren Ă€r oerhörd, och vann en vĂ€lförtjĂ€nt Oscar för bĂ€sta kvinnliga huvudroll. Jean Paul Belmondo Ă€r ocksĂ„ gripande (Ă€ven dubbad till italienska!) som vemodig, belĂ€st bondson som blivit vĂ€nstersympatisör i en kultur dĂ€r alla slentrianmĂ€ssigt bĂ€r fascismens nĂ„l – och det Ă€r just dess vĂ„ldskultur som Ă€r en röd trĂ„d genom hela detta tragiska men djupt mĂ€nskliga drama.

14. Aska och diamanter (PopiĂłl i diament, 1958)

Mer Wajda, liksom mer Angelopoulos, som jag utlovade mig sjĂ€lv förra Ă„ret. Denna riktiga auteurklassiker Ă€r den sista delen i Wajdas krigstrilogi – efter En generation och Medan döden vĂ€ntar – och en alldeles utsökt blandning av krigsskildring, nervig thriller och humanistiskt drama. Utspelar sig nĂ„gonstans i Polen under andra vĂ€rldskrigets sista dag, dĂ€r konflikten mellan de ryska ockupanterna och den nationalistiska motstĂ„ndsrörelsen gör att ingen verklig fred existerar. Zbigniew Cybulski spelar en lönnmördare lejd att ha ihjĂ€l en kommunistledare, men nĂ€r han för första gĂ„ngen blir förĂ€lskad (i hotellets bartender) hamnar han i ett emotionellt och moraliskt dilemma. BerĂ€ttelsen, byggd pĂ„ en roman av Jerzy Andrzejewski, vĂ€ver samman den politiska kontexten med den djupa mĂ€nskliga tematiken sĂ„ genuint att det ena gĂ„r hand i hand med det andra, och Wajda har ett nyktert kameraöga genom varje scen. Resultatet blir en bĂ„de svettig och finstĂ€md film, lika hjĂ€rtskĂ€rande som spĂ€nnande.

13. Once Upon a Time… in Hollywood (2019)

Tarantinos nionde film Ă€r, lite ovĂ€ntat, hans bĂ€sta sedan Pulp Fiction, en lika ljuvlig som melankolisk och till sist Ă€ven groteskt vĂ„ldsam film som upplevs lĂ€ttare Ă€n den förklaras. Utspelar sig Ă„r 1969 och handlar, till nĂ„gon mĂ„n, om en avdankad b-filmsskĂ„dis (DiCaprio) som försöker hĂ„lla lusten och optimismen vid liv trots att vĂ€rlden blivit hippiefierad och hans karriĂ€r mer och mer vertikal. Vanskligt vore dock att kalla detta för filmens handling –  i mĂ„ngt och mycket Ă€r detta en film som grĂ€ver dĂ€r den stĂ„r, som en sublim kĂ€rleksförklaring till Hollywood och Los Angeles mot det mĂ„ngfasetterade slutet av Flower Power-eran, och Ă€ven en meditation över filmens konstnĂ€rliga uttryck i sig. Helt och hĂ„llet fenomenalt framstĂ€lld med minutiös scenografi, foto av Robert Richardson och blixtrande skĂ„despelare; DiCaprio Ă€r bedĂ„rande, Pitt lysande som hans muntre stuntman och Robbie ger hela filmen mening i den omtalade rollen som Sharon Tate, vars ökĂ€nda öde filmen leker med, samtidigt som den blandar myt och historia pĂ„ flera transcendentala sĂ€tt. Precis lika vĂ€lgjord som de flesta av Tarantinos filmer, och Ă€nnu mer referenstung, men betydligt mer avslappnad och sjĂ€lvsĂ€ker och pĂ„ allvar mogen; ingen av hans tidigare filmer har varit sĂ„ ambivalent och tematiskt rik som denna. Recenserade den nĂ€r den kom och skrev mer om den senare.

12. Himlen kan vÀnta (Heaven Can Wait, 1943)

Lysande bitterljuv komedi – en av Ernst Lubitschs allra bĂ€sta och en av den gyllene Hollywood-erans mest underskattade – om en man (Don Ameche) som efter döden checkar in till helvetet eftersom han utgĂ„r frĂ„n att han hör hemma dĂ€r. Satan Ă€r dock en rimlig herre och vill veta mer, varpĂ„ mannen berĂ€ttar historien om sitt liv, vilket ocksĂ„ Ă€r relationen till hans kvinnor, sĂ€rskilt hustrun Gene Tierney vars kĂ€rlek till honom inte alltid Ă€r sjĂ€lvklar. Enormt mycket sker mellan lagren och under ytan i den hĂ€r berĂ€ttelsen, som dels Ă€r en relativt typisk livskrönika och melodram av sin tid, men Ă€ven en mĂ„ngfasetterad och filosofiskt uppriktig film om kĂ€rlek och tvĂ„samhet. Lubitsch hade gjort frisprĂ„kiga filmer i Ă„rtionden nĂ€r han gjorde denna – hans enda i Technicolor – i det puritanska Hollywood, och det Ă€r ett av de allra bĂ€sta exemplen pĂ„ de ovĂ€ntade dimensioner som kunde uppstĂ„ nĂ€r filmskapare var tvungna att lĂ€gga band pĂ„ sig sjĂ€lva. Lubitsch tar det vitsiga manuset (av Samson Raphaelson efter en pjĂ€s av Lazlo Bus-Fekete) och gör pĂ„ sĂ„ vis en sublimt romantisk film som Ă€r tĂ„rdrypande nĂ€r den inte Ă€r absurt komisk.

11. Djungelmorden (Le mort en ce jardin, 1956)

Ordentligt underskattad och fortfarande förbisedd Buñuelfilm om en grupp symboliska figurer – en surmulen antihjĂ€lte, en dövstum oskuldsfull flicka, hennes gamle pappa, en prĂ€st och en ”dĂ„lig” kvinna – som mĂ„ste fly in i djungeln pĂ„ vĂ€g mot Brasilien nĂ€r en revolt utbryter i den lilla guldgruvarbyn de rĂ„kar befinna sig pĂ„. En skenbar Ă€ventyrsfilm som dĂ€rför ofta avfĂ€rdas som en mindre karaktĂ€ristisk och otypisk Buñuel – men under ytan och mellan lagren Ă€r detta en drömsk och uppenbart symbolisk historia som gĂ„r att lĂ€sa bĂ„de som en vision av individens förtvivlan under förtryck och som en pseudobiblisk fabel om pĂ„nyttfödelse. Fint skĂ„despeleri och mĂ„nga stunder av rĂ„, sjĂ€lslig pregnans. Riktigt rutten svensk titel, dock – den engelska titeln Ă€r Death in the Garden och originaltiteln, efter Luis Alcorizas berĂ€ttelse, översĂ€tts ”Döden i den hĂ€r trĂ€dgĂ„rden”. Surrealismen – den svenska statens fiende!

FortsÀttning följer

FREDRIK FYHR

Ett svar pĂ„ â€đŸ“œ 100 favoriter 2019 (20-11)”

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *