Under mina yngre och mer ansprÄksfulla universitetsstudier hade jag en förelÀsare som pÄstod att nÄgon filosof, jag tror det var Wittgenstein, skulle ha insisterat pÄ att Cola light inte Àr samma sak som Cola. Cola light Àr Cola light. Det Àr tvÄ olika saker och egentligen har de inget med varandra att göra.
Konstig sak att hÀnga upp sig pÄ, kan nÄgon kanske tycka, men samma nÄgon kanske hatar just Cola light utan att ha nÄgot problem med den vanliga sorten. Om light nu nÀstan Àr samma sak som vanlig Cola, vart sitter egentligen diffen?
Man kan stĂ€lla samma frĂ„ga om Den maskerade demonen, som kom ett Ă„r efter Den gĂ€ckande skuggan och som uppenbarligen försökte göra en indirekt uppföljare. I MGM:s populĂ€ra serie var William Powell deckaren som löste snĂ„riga mord medan han drĂ€llde i sig den ena dry martinin efter den andra – mirakulöst nog blev han bara smartare för varje promille – och Myrna Loy var hans hustru tillika sparringpartner. De hade hunden Asta ocksĂ„, en vit foxterrier som emellanĂ„t var den bĂ€sta skĂ„disen i filmserien.
Medan succĂ©n frĂ„n den första filmen fortfarande rykte sĂ„ bestĂ€mde sig RKO för att slĂ€nga ihop en rip-off och varför inte bara hyra in Powell sjĂ€lv. (Man vill ju inte fastna med Warren William, som Warner Bros gjorde i den usla Satan Met a Lady nĂ„gra Ă„r senare). Vid det hĂ€r laget hade inte den första Skuggan fĂ„tt nĂ„gra uppföljare och Den maskerade demonen fungerade i det nĂ€rmaste som… om inte en uppföljare sĂ„ en prequel, ty Powell Ă€r hĂ€r inte gift, Ă„tminstone inte i början av filmen, Ă€ven om rollen som Ginger Rogers spelar lika gĂ€rna hade kunnat vara en yngre version av Myrna Loys.
Det Ă€r lustigt, som sagt, hur nĂ€stan likadana saker kan kĂ€nnas helt off. Powell mĂ„ vara samma Powell som Ă„ret innan, han mĂ„ spela praktiskt taget samma roll, men kĂ€nslan av bortamatch Ă€r Ă€ndĂ„ pĂ„taglig. Storyn Ă€r inte mer eller mindre komplicerad Ă€n i Skuggan – nĂ„gon mördas, olika figurer finns att ha i Ă„tanke, Powell sorterar fnurrorna och listar ut hur han ska avslöja vem mördaren Ă€r – men man börjar Ă€ndĂ„ fundera pĂ„ varför filmen inte fungerar lika bra.
Till nĂ„gon mĂ„n handlar det om det dĂ€r diffusa landskapet mellan en film och Ă„skĂ„daren, kĂ€nslan av att man vant sig vid en sak (typ Cola) och nu vĂ€rjer sig mot en annan (typ Cola light). Man kan ocksĂ„ sĂ€ga att Powell och Rogers inte alls har samma ”kemi” som Powell och Loy. ”Kemi” Ă€r ett ord som ocksĂ„ tillhör magins vĂ€rld; det Ă€r ett ord som betecknar nĂ„got vi egentligen inte har ett bra ord för. Man kan ocksĂ„ sĂ€ga att Skuggan hade pennan frĂ„n Dashiell Hammett att luta sig mot. Man kan vĂ€nda pĂ„ argumentet och sĂ€ga att Den maskerade demonen egentligen inte Ă€r sĂ€mre Ă€n Ă„tminstone ett par av uppföljarna som Skuggan faktiskt fick.
Egentligen tror jag allt handlar om en minutiös mĂ€ngd smĂ„ skillnader. Var och en syns de inte men sammantaget mĂ„lar de en annan bild. NĂ„gra Ă€r förvisso mer uppenbara. Den maskerade demonen försöker till exempel Ă€ta kakan genom att lĂ„ta Powells karaktĂ€r vara en advokat som bara rĂ„kar vara bra pĂ„ att lösa brott. ”Folk tror att jag Ă€r en korsning mellan Charlie Chan och Philo Vance” sĂ€ger han i början av filmen, en komisk kommentar eftersom Powell spelade Philo Vance i fyra filmer innan han gjorde Skuggan (en av dem, Benson-mysteriet, har jag hĂ€ndelsevis skrivit lite om tidigare).
Kanske Ginger Rogers rollfigur ocksĂ„ ska vara mer kysk Ă€n Myrna Loys. Kanske Ginger Rogers inte var en lika begĂ„vad skĂ„despelare som dansare. Kanske Ginger bara har otacksamma skor att fylla; dĂ€r Loy utstrĂ„lade samtycke och en slags illusion av autonomi, kĂ€nns Ginger mer bunden av filmen, mer benĂ€gen att lĂ„ta sig bĂ€ndas, ett ”fruntimmer” som aldrig riktigt blir den Manic Pixie Wifie filmen vill Ă„t. Ăverlag kĂ€nns filmen mer ogenomtĂ€nkt, och den fĂ„r en att uppskatta vad man kanske tog för givet med Skuggan – scenografin var ungefĂ€r lika budgeterad men pĂ„ nĂ„got sĂ€tt mer elegant, de kinky undertonerna mer genuina (med Loys stĂ€ndigt höjda ögonbryn) och, tja, hunden Asta gjorde vĂ€l sitt ocksĂ„? En William Powell utan en foxterrier Ă€r liksom inte en riktig William Powell.
DÀremot inte sagt att Den maskerade demonen inte har sina förtjÀnster eller inte kan fungera som okomplicerad matiné. En av de mest överraskande inslagen Àr den maskerade demonen sjÀlv, eller vad man ska kalla honom: En man klÀdd i kvinnoklÀder och en gummimask i Mission: Impossible-stil. NÀr han dyker upp i slutet ser till och med William Powell lite överraskad ut. Man ser det pÄ sÀttet han höjer sina ögonbryn Ätminstone halva vÀgen upp mot pannan. Det Àr mycket för Powell. En mördare i drag var nog rÀtt mycket Är 1935 ocksÄ.
En annan lustig scen, som krĂ€ver att man har lite kulturhistorisk allmĂ€nbildning, Ă€r den allra sista scenen, dĂ€r Powell och Rogers diskuterar ett bröllop de just varit pĂ„. Plötsligt bestĂ€mmer de sig för att gĂ„ och lĂ€gga sig – tillsammans! Ginger gĂ„r in till sovrummet och 1935 Ă„rs publik tog sig för pannan. SĂ„ kommer hon pĂ„ att hon glömmer nĂ„got, gĂ„r till telefonen och ringer upp sin pappa. Han tycks protestera rĂ€tt vilt han med, men hon försĂ€krar honom: ”Det Ă€r ingen fara, vi gifte oss i eftermiddags.”
Man kan nÀstan höra vÄgen av publikens upphetsning, Àven om skÀmtet Àr ungefÀr lika lÄngsökt som den röriga mysterieintrigen och landar lite skevt nÀr det sÀgs av Rogers; hade det varit Myrna Loy hade flytet förmodligen suttit. Det Àr liksom sÄ med somliga recept; de handlar inte om ingredienserna utan om tillagningen.
FREDRIK FYHR
Star of Midnight. 1935 USA 90 min. sv/35mm/1.37:1. R: Stephen Roberts. S: William Powell, Ginger Rogers, Paul Kelly, Gene Lockhart, Ralph Morgan, Leslie Fenton, J. Farrell MacDonald, Russell Hopton, Vivien Oakland, Robert Emmett O’Connor.