💿 Alita: Battle Angel (2019)

Frågan är: Vad mynnar allt ut i?

Jag tror det kanske alltid är frågan.

Alita: Battle Angel har en hänförande framtidsvision. Den är full av påkostade sekvenser med strålande specialeffekter. Den är berättad med en typ av fart och fläkt som är rent cinematisk. Det finns stunder av rå filmglädje i den.

Det är samma typ av råa glädje man hittar just hos Robert Rodriguez (som regisserat) och James Cameron (som producerat, varit med och skrivit manus och inledde projektet så tidigt som 2003). Det är glädjen i svepande rörelser och aggressivitet, våld och kärlek, tårar och blåmärken. Rodriguez gillar att se folk flyga i luften. Cameron gillar att trycka på våra knappar. Knepen blir gärna så enkla som möjligt. Tänk inte på dialogen. Meningen finns i visionen.

Men frågan är, ändå, och alltid: Vad mynnar allt ut i?

Filmen handlar om en cyborg, Alita (Rosa Salazar), som på 2500-talet hittas av en snäll ingenjör (Christoph Waltz) i en soptipp under en svävande stad kallad Zandar, naturligtvis oåtkomlig för de som bor under den, i Iron City mer bestämt, ett slags permanent getto. Waltz figur förklarar hastigt att folk i Iron City inte går upp till Zandar, det är helt enkelt ”en regel som aldrig bryts”. Hm. ”Spännande”, tänkte jag, ”vad är haken?” Det låter ju för lätt för att vara sant.

Ja, det var mycket jag gav Alita: Battle Angel medan den pågick. När Alita vaknar till liv har hon minnesförlust och blir storögd inför smaken av apelsin och synen av Hugo (Keean Johnson), den lokala springpojken som kör förbi på bågen. Camerons prägel är aldrig så tydlig som här, när Alita påminner om Pinocchio, alltid redo att välja fel väg, och när hennes romans med toyboyen Hugo påminner en hel del om det kravlösa smöret i Titanic (1997). Återigen, jag gav filmen det. Jag var redo att vinnas över.

Anledningen är såklart för att filmer som Alita har ett sällsynt tillfälle att berätta urgamla narrativa meningar genom häpnadsväckande ny teknik. En dyr sci fi-film med en säregen värld omkring sig bör man alltid spänna öronen för. Alita är förvisso full av scener där karaktärer förklarar och förklarar exposition och exposition och mer exposition. Men, jag gav filmen det också. ”Så är det ofta i sådana här filmer”, tänkte jag. Tanken slog mig inte att filmen skulle misslyckas med att sätta allt i sin rätta plats.

Jag såg resten av filmen i ett frustrerande dis av distraktioner. Ungefär var femtonde minut ändrar den konflikt. Först misstänker Alita sin surrogatpappa för att vara Jack the Ripper, sedan händer något helt annat. Vi introduceras för en stor skurk, en slags robot. Sedan visar det sig att han bara är lakejen till den riktiga skurken (Maharshela Ali). Sen visar det sig att den skurken också är lakej till en ännu större skurk. Under tiden jagas Hugo av en annan cyborg som också är en skurk.

Alita lär sig att hon är en krigare från en annan tid. Hon bestämmer sig för att bli en ”Hunter Killer”, en slags blade runner i Iron City. Hon vill att alla sina nya kollegor ska slå ihop sig mot roboten (trots att han, som sagt, bara är en lakej till en lakej). Omständigheter gör sedan att hon blir stjärna i en futuristisk gladiatorsport vid namn Motorball. Förresten så vill hon störta Zandar, även om jag inte vet exakt när hon inser det. Och hon är kär i Hugo också, får vi inte glömma.

Det finns en anledning till att filmen hela tiden ändrar på Alitas mål, hela tiden byter skurk och väljer en ny spelplan åt dramat. Filmen har ingen röd tråd. Den är inte på väg till någon stor poäng. Alita själv har inget enhetligt mål, något som samlar allt som händer i filmen under ett och samma paraply. Filmen vet det, varför alla dess destinationer är temporära, all action tillfällig. Filmen leker inte nudda golv, för den har ingen grund att stå på.

Filmens hemliga vapen är distraktioner. Just när vi sett det ena, och tror det ska leda till det andra, kommer en sentimental scen där Alita och Hugo har något romantiskt kuttrasju. Just när vi följer spänningen och tror att den ska komma till en poäng brakar något annat in i filmen och vi distraheras av en till actionscen. Filmen slinker hela tiden undan, som en pressad lurendrejare som försöker vinna tid.

Många actionscener är fantastiska, det ska erkännas, och mycket av det mänskliga dramat är kodat enligt konventioner och klichéer som en publik förmodligen är mer van vid. Alita är en argare, våldsammare och därför mycket mer publikvänlig och kommersiell film än bättre varianter som Ready Player One (2018) eller Valerian and the City of a Thousand Planets (2017).

Men de filmerna var bättre, inte bara för att de hade en mer glädjerik ton (det är en smaksak) utan för att de insåg att de behövde ta en ovanligare väg för att fungera. Spielbergs underskattade Ready Player One lyckades göra en mainstreamstory utan att svika science fiction-idéerna (vilket tyvärr tolkats helt tvärtom av många) och Luc Bessons Valerian struntade i förklaringarna och vågade kasta ner publiken i sin värld utan att be om ursäkt. Det var en utmattande film, men autentisk.

I jämförelse verkar Rodriguez livrädd för idéerna i Alita, som komprimerats från en manga och en OVA-serie och nu verkar ligga i princip huller om buller i en hårt komprimerad kärna. Det är som att Rodriguez vill förklara bort världen, inte förklara fram den. Vi matas med data när karaktärer går igenom exposition, men denna data verkar inte ha något att göra med berättelsen.

Berättelsen, i sin tur, hittar ingen egen väg att gå, eftersom Rodriguez knuffat undan alla idéer i Alita, till förmån för godtyckligt spektakel och kommersiella kickar som kunnat vara i vilken film som helst. Det är en frustrerande upplevelse att se en film som ber om att få bli första delen i ett makligt epos, något mycket mer komplicerat och subtilt, något mycket långsammare och utstuderat. Vi kan emellertid vara rätt säkra på att Rodriguez inte vill göra en Star Wars: Episod I – Det mörka hotet (1999) trots att det är precis en sådan film som Alita förtjänar att vara.

Skapelsen han gjort istället är högljudd, hal, manipulativ och förvirrande. För mycket bra saker finns i filmen för att jag ska kunna komma i närheten av att underkänna den, och det fanns stunder i den då jag satt hänförd av vad jag såg. Men allt som är verkligt spännande här ligger latent i berättelsen, outforskat. Och det är till syvende och sist inte ens upplevelse man recenserar. Det går inte att sätta ett betyg på hur kul eller tråkigt man hade när man såg på en film. Det man måste värdera är hur mycket ens känslor intellektualiserats av filmen. Vad mynnar det ut i?

Alita har inget svar på den frågan. Som om det inte vore nog så bäddar den för en uppföljare vi förmodligen aldrig kommer se, eftersom 404 miljoner dollar inte bedömdes vara tillräckligt i intäkter. Fanns något hopp kvar efter den punkten så kom Disney punktligt förbi och köpte upp produktionsbolaget (Fox).

Kommer den svarta musen vilja göra Alita rättvisa?

Som vi alla vet, nej. Det bästa man kan säga om Alita är förmodligen att den ser ut som något som skulle bli en mardröm på Disney World.

FREDRIK FYHR

---

2019 USA/JAPAN/KANADA 122 min. färg/ARRIRAW 3.4K (3-D)/2.39:1. R: Robert Rodriguez. S: Rosa Salazar, Christoph Waltz, Jennifer Connelly, Mahershala Ali, Ed Skrein, Jackie Earle Haley, Keean Johnson, Jorge Lendeborg Jr, Lana Condor, Idara Victor, Jeff Fahey, Eiza González, Derek Mears, Leonard Wu, Racer Rodriguez, Marko Zaror, Rick Yune, Hugo Perez, Casper Van Dien, Billy Blair, Jamie Landau, Dimitrius Pulido, Patrick Gathron, Elle LaMont, Alex Livinalli, Neal Kodinsky, Anthony Bandmann, Alan Trong, Sam Medina, Tod Junker, John Wirt, Darcel Danielle, Emma Lindsey, Garrett Warren, Tony LaThanh, Jorge A. Jimenez, Vincent Fuentes, Iba Thiam, David Sobolov (röst), Jeff Bottoms (röst), Jai Courtney (okrediterad), Michelle Rodriguez (okrediterad), Edward Norton (okrediterad).