Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

💿 Bombay Rose (2019)

Bombay Rose mÄ sÀljas som den första indiska handanimerade lÄngfilmen, men filmer mÄste ju tyvÀrr sÀljas som nÄgot. Det har gett lite för stora proportioner, tror jag, Ät vad som i verkligheten Àr en diskret och ganska fragil film, ingenting man spÀnner ögonen i för hÄrt eller analyserar med för höga ansprÄk.

FrĂ€mst av allt Ă€r filmen en ljudupplevelse. Animationen Ă€r för all del fin – söt, kanske man skulle kunna sĂ€ga – men det Ă€r all atmosfĂ€r, all ambience, kring bilderna, som ger filmen dess karaktĂ€r och personlighet. Vi Ă€r hela tiden i Bombay, vet vi, för vi hör hela tiden sorlet av en stad, en plats som Ă€r befolkad och levande. Filmen spritter av vindpustar och mummel, rassel och avlĂ€gsna rop. Dessa ljud löper som elektricitet genom bilderna, som Ă€r gjorda enligt en typ av rak psuedomodernistisk bildmĂ„lartradition, dĂ€r mĂ€nniskor ofta förvandlas till ansiktslösa kluddhuvuden.

Kontrasten mellan bild och ljud Ă€r effektiv, stundtals riktigt effektiv. Men Bombay Rose förblir en lĂ„gmĂ€ld och tillbakalutad film, gjord för en eftermiddagsmatinĂ© snarare Ă€n en kvĂ€llsunderhĂ„llning. Den lutar sig hela tiden mot vardagens dimmiga magi. Det finns en Romeo och Julia-berĂ€ttelse i ryggraden – en muslimsk ung kvinna och en indisk ung man möts pĂ„ gatan dĂ€r hon sĂ€ljer kashmir – men den Ă€r fullstĂ€ndigt alldaglig och vanlig.

Det hĂ€r Ă€r framför allt det som jag tror kan misstolkas av de som Ă€r för vana vid att leta efter saftiga intriger, eller ”bra storytelling”, i moderna film- och TV-berĂ€ttelser. En film handlar aldrig om sin berĂ€ttelse sĂ„ mycket som den handlar om sin instĂ€llning till sin berĂ€ttelse. Bombay Rose Ă€r inte ute efter att skapa filmmagi i ordets mest eskapistiska mening. Det Ă€r en film som vill landa i det verkliga och det normala, i brist pĂ„ bĂ€ttre ord; det Ă€r en film av sin tid, trött pĂ„ romantik och rastlös inför nĂ„got annat Ă€n Det Verkliga. Och Romeo och Julia-berĂ€ttelsen, som borde vara sĂ„ nött att den bara kan fungera i bombastiska och överdrivna termer, in your face eller inte alls, förvandlar regissören Gitanjali Rao i stĂ€llet till nĂ„got allmĂ€ngiltigt och konkret. Det sker, det som sker, och sĂ„ gĂ„r Ă€nnu en dag pĂ„ denna plats, i denna del av jorden.

Det Àr ocksÄ dÀrför filmen befolkas av flera andra karaktÀrer. Faktum Àr att det vore osant att sÀga att det unga kÀrleksparet Àr allt vad filmen handlar om, för det finns ett halvt dussin andra karaktÀrer i filmen och vi spenderar lika mycket tid hos dem. Det sker, det som sker, ocksÄ för dem. Vad det nu Àr. Gammal romantik, ung romantik. De Àldsta jobben i vÀrlden. Samma gamla vanliga vÄld mellan samma gamla vanliga klaner. Och sÄ den dÀr brisen, det dÀr bruset, det dÀr oansenliga ljudet av vÀrld. Bombay Rose placerar sig i en tradition av stadsfilmer, frÄn stumfilmserans storstadssymfonier till Spike Lees Do The Right Thing (1989). De mÀnniskor vi möter dÀr möter vi bara för att de Àr dÀr. Den ena Àr inte mer eller mindre viktig Àn den andra. Platsen i sig Àr hela saken, hur den kÀnns och sÀrskilt hur den lÄter.


2019 INDIEN/STORBRITANNIEN/FRANKRIKE/QUATAR 97 min. fÀrg/digital/1.85:1. R: Gitanjali Rao. Röster: Cyli Khare, Amit Deondi, Gargi Shitole, Makrand Deshpande, Amardeep Jha, Virendra Saxena, Shishir Sharma, Rajeev Raj, Anurag Kashyap, Geetanjali Kulkarni, Chhaya Kadam, Kalyanee Mulay, Avinash Walzade, Ashwath Bhatt, Viswanathan Sridhar, Vallabh Bhingarde, Nandkishore Pandey.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *