Om och om igen visar det sig att stumfilmens vÀrld var en vÀrld precis lika rik och mÄngfasetterad som den moderna filmens. SÀrskilt komedier frÄn stumfilmstiden tenderar att bli betraktade som ett monotont block av primitiva akrobatkonster. Men varje konstnÀr vÀrd namnet pejlar in alla möjliga saker i sina kÀnselspröt, och det gÀller oavsett vilken era vi talar om.
Max Linder Àr ett fascinerande exempel. HÀr har vi en figur som hade framstÄtt som otroligt fascinerande och ikonisk, hade fler kommit ihÄg honom eller brytt sig om tiden han arbetade i. Det Àr inte bara en frÄga om att det fanns fler komiker Àn Charlie Chaplin pÄ den hÀr tiden; Chaplin sÄg sig som en protegé till Linder, och Àven om Chaplin mÄ vara den mest inflytelserika filmkomikern genom tiderna gÄr det att argumentera för att Linder hade större inflytande pÄ filmkonsten i sig.
MĂ„nga anser att Seven Years Bad Luck (Max och Max bĂ€ttre, 1921) Ă€r hans bĂ€sta film. Exakt varför kan jag inte svara pĂ„, men det kan ha att göra med att den innehĂ„ller den berömda âdubbelgĂ„ngaren i spegelnâ-skĂ€mtet som bröderna Marx skulle norpa helt oblygt i Fyra fula fiskar (1933). I den filmen fungerar skĂ€mtet â dĂ€r det inte finns nĂ„gon spegel, utan en dubbelgĂ„ngare hĂ€rmar den ene personen utan att den andre vet om det â som en av mĂ„nga surrealistiska non sequitur-skĂ€mt. I Seven Years Bad Luck Ă€r scenen dĂ€remot rotad i en absurd realism. Den pĂ„gĂ„r i all oĂ€ndlighet och hur mycket Max Ă€n stirrar sĂ„ kan han inte begripa varför han ser sĂ„ konstig ut. Hans betjĂ€nt pĂ„pekar att han bara Ă€r bakis. Max verkar acceptera det hĂ€r. Sedan listar han ut hur det ligger till och kastar en sko pĂ„ spegeln â men vid det laget har hans passopper bytt ut spegeln, sĂ„ den hĂ€r gĂ„nger han sönder den pĂ„ riktigt. Detta leder, dĂ„, till filmens âintrigâ, dĂ€r han ger sig ut pĂ„ en överbeskyddad odyssĂ© som sĂ„klart bara gör att den ena olyckan efter den andra staplas över honom.
Max Ă€r inte den smartaste killen i stan, den saken Ă€r klar, men ju mer man vet om Linder sjĂ€lv desto mer melankolisk blir ens blick. Efter sin tjĂ€nstgöring i första vĂ€rldskriget led Linder av en svĂ„r depression och han slutade sitt liv för egen hand 1925. Vid det laget han gjorde Seven Years Bad Luck var han ocksĂ„ pĂ„ dekis. Han led av en âaningâ om att han âinte var rolig lĂ€ngreâ. Medan publiken skrattade ihjĂ€l sig Ă„t Chaplin blev inte heller Seven Years Bad Luck nĂ„gon större framgĂ„ng, trots att den vid första anblicken inte verkar skilja sig mycket frĂ„n en typisk film av Chaplin, eller Ă„tminstone Harold Lloyd eller Buster Keaton.
Men Linder var i sjĂ€lva verket mycket mer sofistikerad Ă€n dem â kanske inte som komiker, men som filmskapare. Seven Years Bad Luck har vad Chaplin och Keaton vid den hĂ€r tiden inte hade, och vad Lloyd bara strĂ€vade efter; en röd trĂ„d, en psykologisk konsekvens, nĂ„gon slags kĂ€nnbar realism och en massa sĂ„dana saker som inte sĂ€ljer biljetter, och som inte uppskattas förrĂ€n Ă„rtionden senare.
Det mĂ€rks i detaljerna mer Ă€n i helheten. Storyn Ă€r för all del samma enkla trigger-pitch som hos de andra â Max har sönder en spegel och blir rĂ€dd för sju Ă„rs olycka, vilket leder till en överbeskyddad odyssĂ© som sĂ„klart bara leder till att mer olyckor staplas pĂ„ varandra; det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n han jagas av polisen, hoppar ombord ett tĂ„g, jagas vidare till ett zoo, ramlar in i en drömsekvens via en nĂ„got kinky vistelse i hĂ€ktet. Det imponerande med intrigen Ă€r hur den har fötterna bĂ„de i det förflutna och i framtiden. Ă ena sidan Ă€r det en klassisk jaktfilm, med intakt DNA frĂ„n filmens gryning och den stannar aldrig för andhĂ€mtningar. Det Ă€r, mycket mer Ă€n hos Chaplin och Keaton, en rak och rĂ„ lĂ„ngfilmsversion av James Williamsons Stop Thief! (1901) eller Porters How a French Nobleman Got a Wife Through the âNew York Heraldâ Personal Columns (1904).
Ă andra sidan Ă€r det inte en enformig eller monoton jakt. TvĂ€rtom utvecklas den, och eskalerar, beroende pĂ„ Maxâ handlingar. DĂ€r Chaplin band ihop olika kortfilmer till en (Ă€ven ett mĂ€sterverk som Chaplins pojke, frĂ„n samma Ă„r, har en i grunden episodisk struktur) och dĂ€r Keaton och Lloyd imiterade Griffith för att skapa sidointriger Ă„t sina huvudpersoners upptĂ„g, sĂ„ grundar Linder all action i hur huvudpersonen tĂ€nker. Det Ă€r det Ă€r som gör honom sĂ„ subtilt modern. Max hade inte haft nĂ„gra problem om han bara struntat i att han hade sönder den dĂ€r spegeln â istĂ€llet följer han sin oro och lĂ„ter det ena felslutet efter det andra göra saker vĂ€rre för honom. Han pĂ„minner hĂ€r lite grann om moderna klant-komiker som Ben Stiller eller Chevy Chase, figurer som sjĂ€lva skapar nya förutsĂ€ttningar för sin egen misĂ€r. Man kan jĂ€mföra detta med Chaplin och Keaton, som snarare bara har otur, eller Lloyd, som jĂ€mt besegras av samhĂ€llets normer. Max Ă€r rik och har det bra, förstĂ„r vi; samhĂ€lleligt bör han inte ha nĂ„gra problem. Men Ă€ndĂ„ ramlar han hela tiden in i nya problem, och det har bara med hans eget dĂ„liga omdöme att göra.
Liksom alla bra komiker finns ocksÄ en svÀrta under ytan. En desperation, kÀnslan av att han Àr jagad för att livet Àr en plÄga och levandet en orimlig, absurd sak. HÀr kan jag sÄklart göra mig skyldig till efterhandskonstruktioner, eftersom Linders eget liv var sÄ tragiskt och grumligt. Det tveklöst mest upprörande med hans karriÀr Àr att han tog livet av sig tillsammans med sin nittonÄriga hustru Heléne Peters; hon hade emellertid avslöjat för sin mor att Max var patologiskt svartsjuk och att han hotat döda henne. Inte kan vi göra för mycket av historiens viskningslek, men det Àr ju inte alls otÀnkbart att Linder mördade sin fru innan han sjÀlv tog livet av sig.
HĂ€r vill jag inte dra nĂ„gon desperat koppling till metoo utan snarare konstatera att denna svĂ€rta sĂ„klart flĂ€ckar av sig pĂ„ ens blick gentemot Linder, och upptĂ„gen vi ser honom göra i den hĂ€r filmen. NĂ„gra slutsatser har jag inte; detta Ă€r den enda Linderfilm jag tagit mig en ordentligt titt pĂ„ och fler undersökningar krĂ€vs. Men att Linders karriĂ€r tog slut med hans död 1925 innebĂ€r inte för mig â som en automatisk tolkning kanske vore â att nĂ„got slags geni fick en tragisk tidig bortgĂ„ng sĂ„ att hans eftermĂ€le inte kunnat bli kĂ€nt. (Filmen innehĂ„ller, olikt de flesta filmer av de andra giganterna, ett par inslag av strumpbyxa-över-huvudet-blackface och djur behandlas pĂ„ sĂ€tt som ingen hade accepterat idag). Snarare Ă€r det tur i oturen att Linders karriĂ€r tog slut innan ljudfilmen kom. Den innefattar dĂ€rför de komplexa omstĂ€ndigheter och mystiska effekter som bor i stumfilmen, och ingen annanstans. Vi slipper fundera pĂ„ hur det hade gĂ„tt för honom nĂ€r ljudfilmen kom, eller vad han hade gjort. Vi tillĂ„ts, med denne filmskapare, bli kvar i filmens första Ă„rtionden. FrĂ„n dess gryning, vidare genom den gradvisa psykologiseringen, hur den enkla slapsticken sakta men sĂ€kert fick mer kött och blod (en process dĂ€r Linder tveklöst var en pionjĂ€r), tills dess att denna typ av film sakta men sĂ€kert blev omodern. Hette inte killen i bild Chaplin, förstĂ„s.
Linders kreativa arbete, hans andliga förtvivlan och hans konstnÀrliga sofistikation, Àr lika vÀrdig som nÄgon modern filmskapares. SÀttet han tillhör det förflutna Àr bara ett annat sÀtt pÄ vilket han pÄminner oss om att vÄra egna trauman och lidelser Àr tidlösa och Àven dem en dag borta i vinden med alla andras. Kanske kan vi heller inte pÄ allvar börja separera konsten frÄn konstnÀren förrÀn tiden gör det Ät oss.
FREDRIK FYHR
Seven Years Bad Luck. 1921 USA 62 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Max Linder. S: Max Linder, Alta Allen, Ralph McCullough, Betty K. Peterson, F.B. Crayne, Chance Ward, Hugh Saxon, Thelma Percy, C.E. Anderson.