Jag undrar om Hasse Ekman hade det tråkigt. Jag tycker det verkar lite så. Inte så att han tyckte synd om sig själv, trots att det finns gott om överpriviligierade personer som gör det, och inte så att han var någon döende dandy; nä, se det var han för ”svensk” för. Hans leda kanske var just lagomhetens leda; känslan av att inte mycket händer mellan knäckemackan på måndagen och helgens sista sup.

Han var son till Gösta, en gigant, och blev far till Gösta, en legend. Däremellan var han… ja, liksom, någon typ av nödvändig mellanstation? Somliga håller såklart av honom, och ser honom som underskattad och förbisedd. Det finns till och med, förstår jag, sällskap dedikerade åt att hålla hans minne vid liv. Men jag sållar mig inte till den skaran. Om inte annat för att Hasse Ekman kommer att vara berömd så länge hans familj är det, och särskilt för att hans filmer dominerade svenska filmscenen så som de gjorde. Menar jag att han helt enkelt hade sin tid? Nå, men det var en fin tid för honom. Det finns intressanta svenska regissörer som faktiskt riskerar att falla helt i glömska – Arne Mattsson, inte minst – och jag ser gärna en revival för dem. Hasse växer det nog ingen mossa på i första taget. I alla fall inte i huvudstaden, där det räknas.

För Hasse Ekman gjorde filmer om storstadsmänniskor med storstadsproblem; de var, som sagt, ganska uttråkade. Nej, han var inte Fellini heller, på tal om det. Trots att han då och då skapade en och annan kontrovers så gick han sällan utanför den konventionella formen. Han sökte behaga i den tid han arbetade i. Hans var som mest utmanande och eklektisk under 1940-talet, då Ingmar Bergman ironiskt nog motarbetades av somliga i svensk press. Men i mitten av 50-talet, då alla blivit underdåniga Bergman (han var Beatles mot Hasses stackars Tommy Steele) och då många auteurer blomstrade in i sina mest vitala perioder, parkerade sig Hasse Ekman bekvämt i komedins glada landskap. Han hade växlat humör förr, men med start i Sjunde himlen påbörjas en ordentlig svit publikfriande komedier. Kanske var det hans innersta önskan, när allt kom omkring. (Jag erkänner mig outbildad, för jag har inte läst några av de böcker som skrivits om honom). Som en kritiker noterade hade han varit dyster och pretentiös, men nu var han ”glad igen”.

Glad var även Sickan Carlsson, som kom att bli Hasses leading lady i denna och ett par andra komedier. I Sjunde himlen spelar hon en läkare som inte tror på det där med tjärlek. Hasse spelar Willy Lorentz, en radiopratande smörsångare som får en kvinnlig åhörarskara på fall och deras män att se rött. De tu ogillar varandra, såklart, men oavsett hur mycket de försöker ignorera varandra hamnar de ändå på en charterbussresa till Italien. Man vet att man tittar på en gammal svensk film när en trio gitarrjäntor trallar ”Vi ååker buss varje daaaag!” Tjo och tjim var ordet. Vi får sightseeingvyer från Heidelberg och Venedig, allt i smådystert falnad Eastmancolor, och diverse fnurror sker på diverse trådar.

Ja, vad gäller intrigen så… finns den inte riktigt där. Som i de flesta romantiska komedier uppstår en situation, snarare, och i denna situation har Sickan och Hasse ett par medlanden. De gnabbas, käras, blir sedan hemskt osams och så blir de kära igen. Det hela är gjort i den gamla Clark Gable- och Claudette Colbert-traditionen. Sjunde himlen är ett av många – egentligen häpnadsväckande – exempel på hur lite som hänt med den romantiska komedin sedan stumfilmseran. Om ni tror att folk inte sprang i slutet på romkoms även på det svenska 50-talet så tror ni fel. Sickan ska gifta sig med en komiskt tråkig gammal general eller annan (spelad av stroppigast tänkbara Gunnar Björnstrand) som en gång räddat livet på henne. Men det finns ingen som faktiskt tror att hon kommer säga ja på altaret (läs rådhuset… jag menar, såklart!) ens om Hasse inte varit där som någon slags kexchokladens Don Juan.

Jag antar att det går att vara nostalgisk för den är filmen, till och med för en som var långt från född när den kom. Samtidigt är det något som inte riktigt blommar ut i filmen. Jag tror det är Hasse Ekman själv, hans oförmåga att blöda på bild. Willy Lorentz är en mild satir på… ja, vad? Feel-good-krängare? Är det Hasse Ekmans sätt att säga att kommersiell romantik är en massa meningslöst trams? Premissen med huvudpersonen är att han suckar och grimaserar varje gång han avslutar en sändning, som om han egentligen är urbota trött på sig själv – Willy Lorentz är fejk, en kommersiell skapelse som inte representerar honom själv för fem öre; i en särskilt talande scen skapar han harmoniska gondolljud åt sina lyssnare. I själva verket sitter han på toa och hans assistent drar en kvast genom badkaret.

Men vad menar Hasse egentligen här? Är själva filmen Sjunde himlen också en bit syntetiskt trams som han egentligen inte kan stå för? Jag hade inte blivit så fundersam om det inte vore för att Willy Lorentz inte har någon personlighet utöver den fejkade. Vi förstår varför han faller för Sickan, men inte varför hon faller för honom. Hon fattar likaväl som han att radioprogrammet han gör bara är en massa trams… men vad är det han representerar i stället? För att parafrasera en gammal svensk TV-såpa: Vem är det som bor där inne i dig, Hasse Ekman? Om vi ska förstå Willy Lorentz som hans alter ego så är det bekymrande. Var han verkligen själv så tråkig?

Det är just i sådana här små Bermudatrianglar som svenska filmer missar att ge oss det somliga kallar ”det där lilla extra”, den grej som ger en maträtt på vad som annars bara blir ett dukat bord. Sjunde himlen är, i och för sig, en bagatell. Men den är så påkostad, på sitt sätt, och den är så välspelad och välgjord att den väger lite tyngre. Nästan som om den skulle kunna bli en stor filmkomedi om den bara hittar en liten gnutta till av svärta eller spänning. Men Hasse var inte villig, åtminstone inte här, att ta från sig själv och spilla det blod som krävs för att saker ska kännas. Han förblir för mig en charmig mannekäng som gjorde sig bra på bild. Kanske det till sist är hela poängen med den här filmen. Efter årtionden av kreativa försök, tillbaka till bananskalen, få dem att skratta. Det blir inte mer än så här, Willy.

FREDRIK FYHR


1956 SVERIGE 93 min. färg/35mm/1.37:1. R: Hasse Ekman. S: Sickan Carlsson, Hasse Ekman, Gunnar Björnstrand, Torsten Winge, Gunnar Sjöberg, Stig Järrel, Sigge Fürst, Bellan Roos, Doreen Denning, Inga Gill.