NÄgra tre timmar att hÀmnas borde inte finnas, realistiskt sett. LÄt sÀga att hÀmnaren kommer in i byn för att hÀmnas pÄ invÄnarna, som försökte hÀnga honom för ett mord han inte begÄtt. Vi vet att han Àr oskyldig, för vi ser att han Àr Dana Andrews och man gör inte Dana Andrews till skurk hursomhelst. Men hur ska sheriffen i byn kunna veta det? Ingen annan Àn mördaren var dÀr att se den döde falla. Men sheriffen ger honom alltsÄ tre timmar att hÀmnas. Sen haffar han honom, skyldig eller ej!
NÀ, det Àr ganska mycket som inte hÀnger ihop i den hÀr filmen om man lutar sig tillbaka och tillÄter sig att ifrÄgasÀtta den. Tur dÄ att det Àr en western, och liksom de flesta westerns utspelar den sig redan i ett slags symboliskt drömlandskap. Tre timmar att hÀmnas gjordes pÄ 50-talet, dÄ westernfilmerna utvecklade ett samvete och började intressera sig för moraliska dilemman och emotionella grÄzoner, men Dana Andrews ser fortfarande ut som en filmstjÀrna pÄ en studiotrÀnad hÀst och ranchen dÀr hans ex bor ser fortfarande ut som en studio, trots att den Àr inspelad i verkliga miljöer.
Hon spelas av Donna Reed, för övrigt, en kvinna som matchar Andrews kall-och-varm-förmÄga; Reed hade en spÀnd intensitet i sitt uttryck, Ä ena sidan kunde hon vara kallt matriarkal och utsöndra rÄ sjÀlvbevarelsedrift, Ä andra sidan kunde hon vara suggestivt feminin pÄ ett svajande sÀtt, som att hon inte alltid haft hÀnderna ovanför tÀcket. PÄ liknande sÀtt hade Dana Andrews förmÄgan att vara butchig och macho, men inte utan att det kÀndes som att han svek nÄgot i sig sjÀlv, en mjuk och kÀnslig man, lite vilsen i vuxenlivet, kanske pÄ vÀg att ramla i en fÀlla. Han fungerar hÀr som en referens till Fritz Lang, som jÀmt gjorde filmer om arga pöblar, och som Andrews gjorde ett par filmer med pÄ 50-talet. Tre timmar att hÀmnas pÄminner ocksÄ en hel del om en amerikansk Lang-film, en inte direkt originell men subtilt otypisk western som gör allt den kan för att vara en noir i förklÀdnad.
Pöbeln i det hÀr fallet har dragit honom efter en hÀst och hÀngt upp honom i ett trÀd. RÀttegÄng schmÀttegÄng. Den verkliga historiens lynchningar ekar genom fiktionen och ger vÄldet en helt annan kÀnnbarhet, vill jag pÄstÄ, trots att Andrews överlever hÀngningen utan att nÄgon har lust att hÀnga honom en gÄng till. NÀr han ÄtervÀnder Àr det sÄklart med snarans Àrr runt halsen, och han Àr inte sen med att vÀnda upp och ner pÄ barstolar och skrÀmma livet ur lokalbefolkningen. Alla Àr mer eller mindre medskyldiga, sÄklart, men han letar efter Den Skyldige.
Det Ă€r hĂ€romkring noir-thrillern under ytan börjar ta sig genom den ytliga dekoren och westerngenrens konventioner. Andrews Ă€r inte bara Ă€r hĂ€mnare utan en slags privatdetektiv, eller arg gangster i Payback-stuk â det gör plötsligt hans osannolika tidsfrist mycket mer rimlig, som om sheriffen snarare Ă€r nĂ„gon gangsterboss som ger honom en tillfĂ€llig respit att âavsluta sina affĂ€rerâ, sĂ„ att sĂ€ga. Den lokala barberaren darrar med sitt rakblad⊠âjag trodde du var skyldig, jag vet inte varförâŠâ Och sĂ„ Ă€r det nĂ„gon som lurar i grĂ€nden med en revolver, redo att tysta VĂ„r Mans jakt pĂ„ sanningen.
Tre timmar att hÀmnas tar alltsÄ in pÄ ett par avfarter som Àr lite ovÀntade, Àven om helheten tycks bekant. VÄr Mans trolovade (Reed) har bosatt sig pÄ ranchen med en annan man, som naturligtvis Àr rötÀgg nog att vara vÄrt huvudmisstÀnkta villospÄr, och filmen hinner tillkÀnnage att tiden inte lÀker alla sÄr.
En mer konventionell b-film av det hÀr slaget hade lÄtit Andrews ha ihjÀl skurkarna, ta tillbaka frugan och ta över the deeds. HÀr finns en helt annan uppriktighet, ett helt annat vemod, ett som i grunden handlar om att ens liv kan förstöras, hux flux, och aldrig bli sig likt. Innan mannen dog var Andrews lycklig, plus minus sina ekonomiska tillkortakommanden och alla sÄdana grubblerier man kan oroa sig för. Nu Àr han en nomad och trots att filmen till mÄngt och mycket Àr ett rutinmÀssigt westernmysterium, aldrig för detaljerad för sitt eget bÀsta, viker den aldrig frÄn kÀnslan av konsekvens. Att ett knivhugg, eller ett pistolskott, spelar roll.
Manuset följer denna nakna, osentimentala kÀnsla, och nÀr filmen slutar har karaktÀrerna hamnat pÄ platser vi först inte kunnat förestÀlla oss att de kunde hamna pÄ. De skulle kanske vilja vara fast i sina tvÄdimensionella roller, dÀr en skurk Àr en skurk och en hjÀlte en hjÀlte och en man en man och en kvinna en kvinna. Men de följer mer realistiska impulser, och det visar sig att den fallna kvinnan kan stÄ, skurken kan vara god och hjÀlten inte kan ÄtervÀnda om han vÀljer vÄldets vÀg.
FREDRIK FYHR
Three Hours to Kill. 1954 USA 77 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Alfred Werker. S: Dana Andrews, Donna Reed, Dianne Foster, Stephen Elliott, Richard Coogan, Laurence Hugo, James Westerfield, Richard Webb, Carolyn Jones, Charlotte Fletcher, Whit Bissell, Felipe Turich, Arthur Fox, Francis McDonald.