—————————————————————————————————–
Wonder Woman 1984 Ă€r en sjungande, gungande, fluffig superhjĂ€ltefilm med ett fantastiskt flyt och ett slugt, underliggande djup. Det Ă€r inte sĂ„ djupt att man inte bottnar, kanske, men ett djup likvĂ€l. Liksom sin inspirerade föregĂ„ngare införlivar den DC:s brokiga löfte om att göra superhjĂ€ltefilmer som vĂ„gar sig pĂ„ nĂ„gon form av substans. Formellt sett Ă€r visserligen filmer som Batman v. Superman och Birds of Prey katastrofer. Men jag ser hellre dem en gĂ„ng till Ă€n vad jag ser om en film om Spider-Man och The Avengers. SĂ„ mĂ„nga stora filmer görs dĂ€r sĂ„ lite faktiskt sker, samtidigt som allt flyger och far framför ens ögon, att de filmer som bemödar sig med personlighet Ă„tminstone bör ha en tapperhetsmedalj. Marvels filmer Ă€r sĂ€krare, mer gĂ„ngbara, enklare att se, tĂ€tare och trĂ„kigare. DC-filmerna Ă€r ofta kaos, men det kaoset Ă€r Ă„tminstone resultatet av att nĂ„gon faktiskt velat göra nĂ„got med dem; man har gjort aktiva val och man har, för all del, ocksĂ„ fĂ„tt fram en sĂ€regen estetik. Trots att de ofta varit narrativt inkompetenta har de Ă„tminstone varit narrativa. Marvels filmer Ă€r oftast bara scenarion med action i. Nog för att jag var ofantligt brutal mot Batman v. Superman nĂ€r det begav sig, men⊠ja, hĂ€r sitter jag och tĂ€nker pĂ„ den fortfarande Ă€ndĂ„. NĂ€r chocken lagt sig kan man Ă„tervĂ€nda till den och konstatera att det finns mer konst i den Ă€n vad det finns i, sĂ€g, Thor: Ragnarök, som Ă€r och förblir mer av en kalkylerad produkt Ă€n en utmĂ€rkt och rolig film av Taika Waititi. Jo, jag Ă€r medveten om att jag â nĂ€r jag gav stjĂ€rnor â gav Waititis film tre och Zack Snyders 1.5. Det Ă€r dĂ€rför jag inte gör det lĂ€ngre. BĂ„da omdömena gĂ€ller. Jag ser hellre den sĂ€mre filmen, för pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt Ă€r den bĂ€ttre.
Wonder Woman 1984 visar vĂ€rdet av att fĂ„ till det rĂ€tt första gĂ„ngen, sĂ„ man har nĂ„got att bygga vidare pĂ„. Den första filmen var en utsökt Ă€ventyrsfilm, bĂ„de gammaldags och nydanande, och jag kallade det för den bĂ€sta Christopher Reeve-film som gjorts. Jag kan inte göra annat Ă€n att kapitulera inför WW84, dĂ„ kĂ€nslan infaller sig igen. Den hĂ€r filmen kĂ€nns sĂ„ mycket som en gammal StĂ„lisrulle att den, om den nu ska utspela sig 1984, Ă€r precis vad den horribla Superman III (1983) borde ha varit. Det Ă€r en godhjĂ€rtad och givmild film, mjuk i tilltalet och full av kĂ€nslor â det Ă€r en romantisk och vildsint film, den gĂ„r igenom hela kĂ€nsloregistret frĂ„n hat till kĂ€rlek som ett dragspel. Den har ocksĂ„, till skillnad frĂ„n mĂ„nga moderna blockbusters, en riktig handling och en riktig intrig. Storyn har i sin tur tematik. Det Ă€r vad vi en gĂ„ng i tiden tog för givet: En riktig film.
Jag finner det förbryllande att filmen fÄtt sÄ ljummen kritik. Kanske man anser att det blir för mycket att orka tÀnka pÄ nÀr en film av det hÀr slaget inte tillÄter en att sova vaken framför den. Men Ätminstone med facit i hand bör man ju kunna konstatera filmens profetiska vision av ett brinnande Pennsylvania Avenue i Washington dÀr pandemonium rÄder och ett Kapitolium krympt av kaos hÀgrar i bakgrunden.
Kaoset bryter ut eftersom filmens skurk har makter som anden i lampan; han kan fÄ vilken önskan som helst att gÄ i uppfyllelse, i utbyte mot det mest vÀrdefulla du har i dig. Den krassa slutsatsen Àr att alla mÀnniskor vill införliva sina mest usla begÀr; de vill se sin granne död, fÄ en miljon i handen, Àga kÀrnvapen. Ingen orkar tÀnka lÀngre Àn till sina egna smÄ tillfÀlliga vredesutbrott eller till drömmar de sett man ska ha pÄ TV. Det hÀr Àr inte sÄ mycket en slugt cynisk kommentar som det Àr en saklig tolkning av samtiden.
Ja, det Ă€r andra konstiga med filmens mottagande. Wonder Woman 1984 Ă€r iögonfallande ârelevantâ. Det Ă€r en film som pĂ„ alla sĂ€tt och vis försöker ta spjĂ€rn mot och för tiden den gjorts i. Jag Ă€r en uttalad skeptiker till att leta âaktuella Ă€mnenâ i filmer men nĂ€r de Ă€r sĂ„ hĂ€r tydliga om saken mĂ„ste jag ju i stĂ€llet aktivt engagera mig för dialogen som filmen har med sin publik. Men dĂ„, nĂ€r filmen sjĂ€lv vill nĂ„ ut med ett budskap, vill ingen riktigt möta den. Kanske man föredrar att leta poĂ€nger i filmer som Ă€r sĂ„ pass passiva och godtyckliga att det Ă€ndĂ„ inte spelar sĂ„ stor roll (nu senast Nomadland till exempel, en inbjudande sval och antiprogressiv brandslĂ€ckare som skapad för Bideneran). Men Wonder Woman 1984 Ă€r en film som högst konkret och specifikt handlar om filterbubblor och informationssamhĂ€llets fördumning, samt sanningen att det som Ă€r sant inte Ă€r detsamma som det man vill ska vara sant. Man kan inte se pĂ„ verkligheten, önska att den var pĂ„ ett annat sĂ€tt och sedan tro att ens önskan gĂ„tt i uppfyllelse. SĂ€ttet filmen gestaltar mĂ€nskligheten som en skock fĂ„r som helt tappat huvudet Ă€r, faktiskt, rent ut sagt stark.
Wonder Woman sjÀlv har ocksÄ svalt skurkens kool aid, ty hon har önskat att fÄ sin gamle pojkvÀn tillbaka; piloten Steve (Chris Pine) som levde pÄ 1910-talet kommer nu tillbaka i ett klockslag. Men, en annan lysande detalj, han kommer i en annan mans kropp. Vi ser honom ur Dianas ögon; dÄ ser han ut som Chris Pine. Men i filmens verklighet, och i hennes egentliga, Àr han i praktiken en annan. Det hÀr Àr bÄde ett vackert exempel pÄ hur transgression fungerar och en kritik mot att Àven de mest storsinta kan förledas och förblindas av sina egna begÀr (denna enkelhet, och denna komplikation, var vad som saknades i Wachowskisystrarnas Cloud Atlas, en film som verkar skapad i samma kaos som skildras i den hÀr filmen).
SĂ„ precis som i Superman II (1981) â nĂ€r StĂ„lmannen var för kĂ€r i Lois Lane för att notera att Metropolis svĂ€vade i livsfara â Ă€r Diana för tagen av Steves Ă„terkomst för att orka lista ut varför han Ă€r tillbaka till att börja med. Jag satt förbluffad av glĂ€dje nĂ€r Steve, en 1910-talsman, fĂ„r en guidad rundtur genom 1984 Ă„rs Washington DC, storögd inför den futurism han ser omkring sig. HĂ€r har vi en viktig lĂ€rdom, gott folk; allas vĂ„rt förflutna var framtiden förr!
HĂ€r, i den första akten av filmen, breder vi ut oss till ofantliga bredder. LĂ€nge Ă€r det som om Richard Linklater regisserat; Diana och Steve bara hĂ€nger omkring, i den ena scenen efter den andra, och vi fĂ„r nĂ„got vi sĂ„ sĂ€llan fĂ„r i sĂ„dana hĂ€r filmer â mĂ€nskliga relationer! UmgĂ€nge! NĂ„gon slags enkel, odramatisk uppvisning i det mest basala vi har; vĂ„r nyfikenhet pĂ„ vĂ„r omvĂ€rld och pĂ„ varandra. Att filmen utspelar sig 1984 Ă€r ovĂ€sentligt â möjligen Ă€r det en olycklig PR-pitch om inget annat â för poĂ€ngen Ă€r just att Wonder Woman, liksom StĂ„lmannen, representerar nĂ„got tidlöst och evigt i det mĂ€nskliga tillstĂ„ndet. Kampen för det goda! Att det sedan framstĂ„r som prĂ€ktigt och mesigt, det kan inte hjĂ€lpas.
Jag kan förestÀlla mig att mÄnga anser denna film vara för lÄng, för ofokuserad, för ojÀmn, för lÄngsökt. Vill man ha alltid klappat och klart, slipat och snyggt, omöjligt att ifrÄgasÀtta och lika omöjligt att fundera för mycket över, dÄ har jag ingenting att sÀga till filmens försvar.
Men jag tycker om att Wonder Woman 1984 breder ut sig, ger en fler saker att fundera pĂ„ samtidigt snarare Ă€n en tom lyckokaka i taget, att den har en riktig intrig dĂ€r den ena konsekvensen leder till den andra och dĂ€r berĂ€ttelsen formas utifrĂ„n grĂ€nser och kompromisser. Jag tycker om hur alla karaktĂ€rerna, eftersom de fĂ„r sina önskningar uppfyllda, kĂ€mpar pĂ„ liv och död, vare sig de mĂ„ste offra sina drömmar eller dö vid sina svĂ€rd. Den största fienden för alla inblandade, sĂ„vĂ€l hjĂ€ltar som skurkar, Ă€r sanningen. Sanningen kan inte besegras. Sanningen stĂ„r orubblig mot dina önskningar och Ă„sikter och drömmar och förhoppningar. Det Ă€r inte ofta som en superhjĂ€ltefilm sĂ„ konkret tar sig an ett sĂ„ specifikt filosofiskt begrepp. Vad var det Indiana Jones sa? âLĂ€s filosofi om du vill Ă„t sanningenâ? KaraktĂ€rerna i den hĂ€r filmen fĂ„r lĂ€ra sig den hĂ„rda vĂ€gen.
Jag tycker om Wonder Woman 1984, kort sagt, pĂ„ samma sĂ€tt som jag tycker om X-Men: The Last Stand (2006) och Spider-Man 3 (2007), brokiga och operfekta filmer som Ă€ndĂ„ (kanske dĂ€rför) verkar ha mer pĂ„ hjĂ€rtat Ă€n de andra delarna i sina serier. Dessa Ă€r superhjĂ€ltefilmerna som verkar fastna i en orimlig fĂ€lla â mĂ„nga suckar och stönar över en till superhjĂ€ltefilm, men dessa nekas och ifrĂ„gasĂ€tts just för att de vill mer.
I en rÀttvis framtid borde ocksÄ Wonder Woman 1984 vara filmen man ser före alla andra om man vill se Hollywoods svar pÄ Är 2020, nÀstan som en modern BelÀgringen (1998). Kanske man dÄ ocksÄ kan finna ett svar pÄ varför ingen riktigt var bekvÀm med filmen dÄ, det vill sÀga nu, nÀr alla skyndar sig för att bekrÀfta sin egen förtrÀfflighet, sÄ ingen fÄr för sig att det Àr just du som Àr den usla personen bortom rÀddning, som i hemlighet drömmer usla drömmar om din egen usla vilja till makt.
Nej det Ă€r alltid nĂ„gon annan det Ă€r fel pĂ„; ett tankefel som den hĂ€r filmen illustrerar pĂ„ ett fantastiskt effektivt sĂ€tt. Men, som Kjell Höglund sjöng, âdet tjĂ€nar inget till att jaga hĂ€xor i det blĂ„, det Ă€r spelets regler som vi mĂ„ste Ă€ndra pĂ„â. Nu Ă€r Wonder Woman 1984 sĂ„klart inte nĂ„gon antikapitalistisk, revolutionĂ€r satir⊠men frĂ„gan Ă€r om den inte Ă€r sĂ„ nĂ€ra den kan komma, under dessa vĂ„ra rĂ„dande omstĂ€ndigheter. Det beror pĂ„ hur vi tolkar den dĂ€r sanningen.
FREDRIK FYHR