Pedro Costas Colossal Youth Àr en film om förlorat minne, förlorade horisonter, förlorad kontext. Det Àr en film pÄ grÀnsen till att lösa upp sig sjÀlv. Den hade överhuvudtaget inte haft nÄgon form om det inte var för huvudpersonen, en lÄng smal man vid namn Ventura, som rör sig frÄn den ena punkten till den andra. PÄ sÀtt och vis Àr det inte lÄngt ifrÄn film som den var förr; innan klippningen dikterade handlingen och film bara följde skÄdespelarna, vad de gjorde och sa.

Skillnaden Ă€r att vi inte förstĂ„r vad Ventura sĂ€ger. Han pratar om en familj vi inte ser. En fru som av allt att döma lĂ€mnar honom i första scenen. Barn? Det verkar sĂ„. Ventura ser ut som en person som rymt frĂ„n Ă„lderdomshemmet och han pratar som en mĂ€nniska som lider av demens. Han Ă€r stolt och sjĂ€lvsĂ€ker, trots att tankarna inte lĂ€ngre formar sig kring mĂ„l eller mening. Alla kallar honom ”papa”. Tydligen Ă€r han del av en omlokaliseringsprocess. Han ska flytta frĂ„n ruinerna i Fointanhas, som revs i Costas föregĂ„ende film, till ett nytt lĂ€genhetskomplex dĂ€r alla rum Ă€r skinande vita. Han klagar maskinellt, han behöver rum till sina barn. Han hĂ€vdar sig. Han Ă€r en man för sitt hus. Han lever i sin egen vĂ€rld, en ingen annan förstĂ„r.

Mot denna fond – dessa vita rum, denna nya vĂ€rld, detta tomrumsnu – vandrar Ventura som det mest aktiverade, det mest intressanta, det mĂ€nskligaste. Han har varit med om ett liv. Han utstrĂ„lar en kĂ€nsla av vĂ€rld. Hans huvud Ă€r som en stĂ€ngd kista vi inte kan öppna. Han representerar allt och alla han kĂ€nt och allt och alla som lidit i Portugal, under Ă„rtionden av konflikter vilka ligger outsagda i luften, som minnen ligger outsagda över en kyrkogĂ„rd. Uteslutningsmetoden sĂ€ger oss att Ventura en gĂ„ng i tiden var nĂ„gon, levde ett liv, hade en kontext. Nu, i detta kritvita nu, Ă€r denna kontext borta. Han Ă€r en satellit pĂ„ drift, en solid punkt i ett uppluckrat och bortfrĂ€tt landskap.

Kontrasten mellan denna vĂ€rld och den i In Vanda’s Room kan inte vara mer talande. I den filmen skildrade Costa knarkare i Fointanhas, deras konstanta tillvaro i heroinhĂ„lan i kontrast mot de stora bulldozrar som rev ner vĂ€ggar och tak; ett dödlĂ€ge som skapade bĂ„de en akut kĂ€nsla av angelĂ€genhet och en extrem kĂ€nsla av subjektivitet. Vi var nĂ€rmre och lĂ€ngre in i de mĂ€nniskornas vĂ€rld Ă€n vad som var behagligt, samtidigt som vi sĂ„g den högst konkreta slutpunkten för deras tillvaro rulla utanför.

NĂ€r Fontainhas nu Ă€r borta vĂ€nder istĂ€llet Colossal Youth in och ut pĂ„ det hĂ€r dödlĂ€get; istĂ€llet för en fixerad vĂ€rld, en totalt uppluckrad. IstĂ€llet för en extremt subjektiv, en objektiv, dĂ€r Ventura Ă€r det vandrande objektet; han har inte lĂ€ngre en vĂ€rld, och kan dĂ„ bara betraktas utifrĂ„n, som en hemlös. Om In Vanda’s Room skildrade ett kvĂ€vande inomhus, en plĂ„gsam inzoomning, sĂ„ Ă€r Colossal Youth ett allting utsugande utomhus, en skrĂ€ckinjagande utzoomning.

Det utomhuset, den utzoomningen, Ă€r sĂ„ radikal att filmen inte kan omfamna den. DĂ€r In Vanda’s Room var bĂ„de dokumentĂ€r och fiktion, och dĂ€rför blev en film om verkligheten i sig, Ă€r Colossal Youth varken dokumentĂ€r eller fiktion och dĂ€rför en film som bara har verkligheten kvar. Ta Vanda sjĂ€lv, till exempel. I den förra filmen var hon sig sjĂ€lv, pĂ„ riktigt; det var hon som tog heroin framför kameran, hon som levde i den misĂ€r hon levde. Men hon var ocksĂ„ en slags karaktĂ€r. NĂ€r vi Ă„terser Vanda i Colossal Youth har bara fem Ă„r gĂ„tt men hon ser ut att vara femton Ă„r Ă€ldre. Hon har tagit sig ut ur drogandet. Hon ser tilltufsad ut, men Ă€r pĂ„ det stora hela helt normal. Hon har kommit ut i livet, hon har en vardag. Filmen fĂ„r inte riktigt fatt i henne lĂ€ngre; det Ă€r som att hon, eftersom hon har ett sammanhang ute i verkligheten, inte riktigt hör ihop med filmen.

Det Ă€r svĂ„rt att bli klok pĂ„ filmen, det kanske mĂ€rks. Ventura vandrar pĂ„. Han Ă€r vad filmen har i stĂ€llet för en form. Men det Ă€r just oförmögenheten att förstĂ„ filmen som Ă€r dess styrka. Med det menar jag inte att det Ă€r bra eller viktigt att en film Ă€r svĂ„r, utan att Ventura pĂ„minner oss om att ingen kan gĂ„ in i en annan mĂ€nniskas huvud. Tar du bort en mĂ€nniskas epitet – yrke, hemort, uppvĂ€xt, familj, rutiner – blir det snart svĂ„rt för oss att förstĂ„ vem den mĂ€nniskan faktiskt Ă€r. Ventura representerar pĂ„ samma gĂ„ng denna förlorade identitet och, med den, en förlorad historia; han har sett epoker, mĂ€nniskor, kulturer, som nu bara finns kvar i hans huvud.

Filmens originaltitel – juventude en marcha – kan ungefĂ€r översĂ€ttas till ”ungdomen marscherar framĂ„t”. I en film dĂ€r inga ungdomar syns sĂ„ lĂ„ngt ögat nĂ„r Ă€r det en titel som lĂ„ter som ett eko; en paroll frĂ„n en svunnen tid. Det Ă€r ingen slump att mĂ„nga av de vi möter i filmen ofta pratar om sin barndom. Det Ă€r som att de i barndomen söker efter en mening de inte kan fĂ„ i tillvaron de lever i idag. Som barn levde de i en vĂ€rld dĂ€r de, utan att anstrĂ€nga sig, mötte en omvĂ€rld som var full av betydelser och harmoniska sammanhang; helt sjĂ€lvklart. De hade ocksĂ„ ingenting annat Ă€n hopp inför framtiden. Att blicka tillbaka blir, för sĂ„dana som Vanda och Ventura, inte sĂ„ mycket nostalgi som sjĂ€lvbevarelsedrift, en pĂ„minnelse om att vilka de Ă€r – eller att de fortfarande Ă€r, rĂ€ttare sagt, eftersom de trots allt en gĂ„ng var. Det som förĂ€ndrats Ă€r inte dem sĂ„ mycket som förutsĂ€ttningarna. SamhĂ€llet tar inte hĂ€nsyn till vad du vet och inte vet i unga Ă„r.

Tendensen att blicka bakĂ„t i tiden, tendensen att Ă„tervĂ€nda till det kĂ€rl dĂ€r ens ursprungliga kĂ€nsla av hopp och livsmening definierades, tror jag ocksĂ„ har att göra med visionen av samhĂ€llet som nĂ„got meningsfullt. Parollen ”ungdomen marscherar framĂ„t” kĂ€nns som en banderolltext frĂ„n en tid dĂ„ samhĂ€llet, till och med i Portugal, var en kollektiv enhet, nĂ„got man uppfattade som ett ting, ett ting som rörde sig Ă„t nĂ„got hĂ„ll. Colossal Youth utspelar sig i vĂ„r tid, dĂ„ ett samhĂ€lle i bĂ€sta fall inte kĂ€nns som mycket mer Ă€n summan av sina delar. Det Ă€r en slĂ„ende replik, inte minst, till de som tror att man kan bygga bort fattigdom och utanförskap. NĂ€r mĂ€nniskor reduceras till problem, och lösningen reduceras till en ett byrĂ„kratiskt beslut, bygger man inget annat Ă€n nya förvar. Man ger, som det heter i filmen, hus Ă„t de döda.

FREDRIK FYHR