Kanske det Àr sÄ, ÀndÄ, att ingen kan lÀra sig nÄgot av filmkonsten. Inte egentligen, inte pÄ det dÀr sÀttet man nuförtiden sÄ gÀrna vill. Inte pÄ det sÀttet Lenin ville, nÀr han kallade filmen för revolutionens viktigaste kulturform. Inte pÄ det sÀtt Anna Serner vill, nÀr hon pratar sig varm om en stor, bred film med viktiga Àmnen som kan nÄ ut till alla. Kanske det fanns nÄgot korn av sanning i det dÀr ena LumiÚrebrodern sa för över hundra Är sedan, att filmen inte har nÄgon framtid.

Hur kommunicerar filmer budskap? Och om de ens gör det, hur kan vi veta att de faktiskt nÄtt fram? En korrupt politiker som försöker sko sig pÄ fattiga mÀnniskor skulle kunna vara vilken skurk som helst i vilken film som helst. I vilken kommuniceras ett budskap? Och vad gör detta budskap med publiken?

I grund och botten skulle Bacurau kunna vara vilken Tarantino-inspirerad genrefilm som helst. Den rĂ„kar komma frĂ„n Brasilien, och den rĂ„kar utspela sig pĂ„ den landsbygd som för de flesta framstĂ„r som tĂ€mligen frĂ€mmande och dĂ€rmed exotisk; Brasilien har en ledare som för alla öron och ögon till sig. Och ja, det finns en korrupt politiker i filmen. RĂ€cker det sĂ„? Är alla nöjda? Spelar det nĂ„gon roll för nĂ„gon, egentligen?

Det finns en anledning till att filmens första tredjedel Ă€r sĂ„ bra. Den har tyngd, den stretar emot, den Ă€r inte speciellt ”underhĂ„llande”. Vi kĂ€rvar oss in i den hĂ€r filmen, medan vi skumpar fram i en skĂ„pbil till Bacurau, en liten by som knappt finns pĂ„ kartan. En kvinna Ă„tervĂ€nder dit, oklart varifrĂ„n. Alla som har nĂ„gon relation till riktigt glest befolkade avkrokar kĂ€nner igen absolut allt som skildras. En 94-Ă„rig tant har dött och hon fĂ„r en fin begravning dĂ€r hela byn medverkar, inklusive snubben som kommenterar det hela med mikrofon och lĂ€karen (Sonia Braga) som vredgat skĂ€ller ut dem eftersom hon sjĂ€lv inte har den respekt hĂ€xan haft (och eftersom hon gĂ„tt och blivit pĂ„ lyset igen).

Fler karaktÀrer finns; en förrymd brottsling som ingen skulle drömma att angiva; en ung kvinna som vandrar gatorna om nÀtterna; barn, förÀldrar, morförÀldrar, en och annan Äsna. Samt den dÀr storpampen, sÄklart, som ingen gillar. I utkanten av stan har en akvedukt dammats igen, av honom sÄklart. Vattnet ska nÄgonstans, fÄr vi anta, men inte lÀngre till Bacurau.

Det Ă€r inte helt sjĂ€lvklart vart filmen Ă€r pĂ„ vĂ€g. Regissören Kleber Mendonça Filho tidigare film Aquarius var ocksĂ„ en vĂ€ldigt rörlig och ambivalent film om en plats – i det fallet ett bostadshus dĂ€r Sonia Braga spelade den kvinna som envist vĂ€grade lĂ„ta sig köpas ut; det var en fantastisk film dĂ€r Filho inte bara sĂ„llade sig till neopolitiska regissörer som bröderna Dardenne och Zvjagintsev utan Ă€ven kopplade till nĂ„got mer sinnligt och filosofiskt. Det var en taktil film ocksĂ„, den hade inte bara hjĂ€rna utan blod, svett, tĂ„rar, jord och aska.

Jag kan inte lÄta bli att sjunka ner i besvikelse, dÀrför, nÀr Bacurau halvvÀgs in gör en brutal gir in mot Tarantinolandskapet. Vi introduceras för ett gÀng legoknektar, de flesta anglosaxiska, och vi förstÄr att Bacurau Àr under ett vÀldigt konkret hot. Plötsligt Àr det inte alls svÄrt att förstÄ vart filmen Àr pÄ vÀg eller vad som ska hÀnda i den. RÄder det nÄgon tvekan sÄ kan vi notera att skurkarna Àr ledda av Udo Kier. Aja, det Àr dags att vara sÄ sjukt jÀvla opretentiös och se nÄt sÄnt dÀr crazy bananas. Igen.

Innan skiten brakar loss sĂ„ Ă€r Bacurau en trovĂ€rdig film som kĂ€nns autentisk, men den tar verkligen död pĂ„ sitt momentum nĂ€r den gĂ„r över till genrekitsch – och den gör det faktiskt sĂ„ bra att det Ă€r vĂ€rt att begrunda. Jag gissar att Filho gör om filmen till en vĂ„ldsam skjut- och springfilm för att nĂ„ ut till fler mĂ€nniskor. Men om tanken Ă€r att kommunicera nĂ„gon slags politisk verklighet, vilket jag tror, blir det verkligen av? Är det inte snarare sĂ„ att elementet av eskapism och fantasi förskingrar allvaret och reducerar ett allvarligt Ă€mne till generiska schabloner, specifikt gjorda för att avfĂ€rdas? Som sagt, en korrupt politiker Ă€r skurk. Men om poĂ€ngen bara Ă€r att han ska sluta som nĂ„gon som det gĂ„r dĂ„ligt för i en Sergio Leone-western, hur mycket av den ”politiska kommentaren” blir kvar mellan cyniska skratt och sensorisk tillfredsstĂ€llelse?

Problemet smittar av sig pĂ„ andra delar av filmen ocksĂ„ – karaktĂ€rerna vi introduceras för som autentiska medlemmar av ett autentiskt samhĂ€lle förvandlas snart till de stackars Ă„bĂ€ken som man jĂ€mt sĂ„g ute i Leones Mexiko. Sorgen inför ett mördat barn, i en verkligheten en stor tragedi, blir hĂ€r den typ av serietidningssorg som bara finns för att plantera hĂ€mnd. Och den legitima vrede som finns för att bli förbisedd och överkörd ute pĂ„ landsbygden förvandlas istĂ€llet till en postkolonialt blind ugga bugga-vrede. Det Ă€r som att Filho anammar alla tĂ€nkbara nidbilder av en primitiv landsbygd och kannibalistiskt sĂ€ljer ut sina egna Ă€mnen.

Ju nĂ€rmare filmen kommer sin obligatoriska final – dĂ€r byborna anvĂ€nder sin urgamla list för att besegra sina jĂ€gare frĂ„n vĂ€st – desto mer osĂ€ker kĂ€nns den ocksĂ„, som att Filho inte riktigt behĂ€rskar den hĂ€r typen av filmskapande. Med förhoppningen att alla ska ropa tjohej nĂ€r ett huvud sprĂ€ngs som en vattenmelon av en hagelgevĂ€rssalva vĂ€ltrar sig filmen slarvigt fram mellan olika toner och stĂ€mningar och det blir snart svĂ„rt att förstĂ„ varför vissa scener inte trimmats bĂ€ttre och varför andra inte kapats helt. Trots att filmens populistiska budskap borde vara enkelt att hamra in sĂ„ Ă€r det en velande och konstigt oklar film. Den Ă€r sĂ„ pass mĂ€rklig att man nog mĂ„ste fascineras av den medan den pĂ„gĂ„r, Ă„tminstone gjorde jag det, men den slutar ocksĂ„ i en bisvĂ€rm av distraktioner dĂ€r mycket lite av intellektuell eller politisk substans finns kvar. Man hajar till inför filmens knas. Sedan fortsĂ€tter man med sitt liv och tĂ€nker inte mer pĂ„ vad man sett.

Recensioner mÄ pliktskyldigt nÀmna den politiska kontexten, som om nÄgot mer fanns att sÀga om den Àr att den sÄklart finns dÀr. Men faktum Àr att Bacurau Àr en ganska tung och olycklig undanmanöver som inte orkar ta sina egna frÄgor pÄ allvar. SÄ gÄr vi, Àn en gÄng, frÄn tragedi till fars.

FREDRIK FYHR