”Feel the excitement! Feel the adventure!”

När man gjorde reklam för Hudson Hawk (med den ”fräna” svenska titeln ”Höken är lös”) försökte man få det till att bli liksom som en Nike-reklam. De flesta kände till Bruce Willis som actionstjärna, högst förståeligt, och färre kom ihåg att han faktiskt började karriären som komediskådis (i TV-serien ”Moonlighting”). Ännu färre kom ihåg att han faktiskt var sångare från början. En riktig crooner! Eller, han ville hemskt gärna vara, åtminstone, med den underbart gräsliga LP:n ”The Return of Bruno” från 1987, med hans högst dödliga tagning av ”Under the Boardwalk”. Stor kitsch. Hursomhelst!

Utan denna kontext ter sig Hudson Hawk som en totalt ”random” film, något som kommer ner som fan och hans moster för att ställa till med vem-vet-vad. Handlar filmen om en juveltjuv (Willis) som pushas av skurkar att tvingas stjäla mystiska artefakter en gång använda av Leonardo Da Vinci för att skapa guld…? Jag vet inte. Handlar filmen om något alls? Jag vet inte om det var det kalla fötter (eller bara kokain?) som ledde till slutsatsen att det bästa av allt vore om detta bara fick vara en Gråben och Hjulben-långfilm. För det är i princip vad det är; tänk Roger Rabbit utan tecknade tecken som avslöjar att vi ser på något som inte går att ta på allvar. Att kalla filmen intensiv skulle vara en uppenbar underdrift; det är den typ av Snurre Sprätt-epos som slår sig framåt, i sitt eget huvud, med en stekpanna; Andie MacDowell spelar en nunnspion, med en slags läderlappstelefon i form av en blinkande Jesus-staty, Richard E. Grant är i konstant falsett som en flamboyant skurk som tuggar luft när han inte talar, Frank Stallone dyker upp som en mafioso som om det väl inte är något konstigt med det. Willis – eller ”Bruno”, för här känns han inte som någon annan än sitt jazziga alter-ego – står och flinar med sin snygga hatt när han inte råkar illa ut. Han är antingen den coolaste tönten någonsin eller den töntigaste coolingen någonsin, jag vet inte. Ett stående skämt är att han vet exakt hur långa alla gamla croonerlåtar som någonsin gjorts är.

1991 var det kanske svårt för gemene man att se en film med Bruce Willis där Bruce Willis drev med sig själv. År 2021 låter det som en dröm. En Bruce Willis som gör någonting alls överhuvudtaget? Gimme! Och jag väljer nog att tolka Hudson Hawk, ändå, som ett snudd på modigt försök att göra en Hollywood-komedi som faktiskt känns lite jazzig och oväntad. Den gör aldrig det ödesdigra misstag som så många andra komedier gör; den har ingen tradig ”skämt åsido”-scen, där handlingen pliktskyldigt måste plockas upp och alla låtsas som om vi verkligen borde bry oss om karaktärerna. Den som verkligen vill få en publik att skratta gör bäst i att komma ihåg att storyn alltid kommer vara dödvikt i en genuint rolig komedi. Den här filmen förstår det. Dess släktträd går ner till vaudeville, inte Shakespeare. Hela poängen med Hudson Hawk är att Bruno rockar. Låt oss inte låtsas att så inte är fallet.

Å andra sidan verkar ju var och varannan människa som haft något med Willis att göra anse att karln är en gammal hederlig rövhatt. Kanske var det därför kritikerna var särskilt hårda mot just Hudson Hawk. För Bruno fick gott om smisk för denna filmen. Inte nog med att det var en stor finansiell flopp, filmen anklagades för att vara ett ”fåfänglighetsprojekt”; bara för att Willis själv ville göra filmen, antar jag, och för att han sjunger en och annan låt i den, den jäveln!

Däremot gick det bättre för filmen här på andra sidan Atlanten, och det kanske inte är så konstigt. Den har, med sina europeiska miljöer och Da Vinci-exposition en definitiv Old World-charm och den skulle kunna passera som en överförfriskad fransk actionkomedi från 90-talet i cinema du look-stuk; den typ av film som kunnat komma från Besson eller Beineix och som kastar in hela handfatet och skiter i vilket. På ett mestadels trevligt sätt. Om man har lite barnasinne i behåll, vill säga.

FREDRIK FYHR