Det är ingen överraskning att i dagens värld av mainstreamfilm (eller vad som är kvar av den) kan man släppa, som ett ”svar” (eller spinoff, rent krasst) till en färdig produkt, en polerad arbetskopia på fyra timmar och på något sätt kalla det en konstnärlig vinst. Den ursprungliga bioversionen av den här filmen föraktades av många. Jag tror dess största synd var att inte skyla över sina intentioner. Det är extremt viktigt för den här typen av produkter att inte alltför tydligt visa att produkter är precis vad de är. Justice League saknade helt den pseudopersonlighet som gör att publiken kan låta sig säljas. Det blev inte bättre heller av att Joss Whedon (från Marvellaget) var den skyldige till omklippningen, där Zack Snyders fäbless för cool Burger King-misantropi och långdragna ikonografiska poser choppats ner till enklast tänkbara chark. Filmen gav inga distraktioner från dess basala funktionalitet; den var precis så kall och beräknad som alla dessa produkter i verkligheten är. Det är för stötande för de flesta att behöva ta itu med på en fredagskväll.

Det finns något att ge Snyder för hans visuella instinkter, visst, och jag antar att jag föredrar hans pseudo-sturm-und-drang över Whedons konservatism (bioversionen är nu komisk i jämförelse, särskilt med tanke på hur Whedon inte vill röra den afroamerikanske karaktären Cyborg med tång och vägrar, vägrar, tillåta att Lois Lane skulle skolka från jobbet bara för att hon är deppig; att inte tjäna pengar är tydligen det största tabut av alla). Men de två versionerna står till syvende och sist bara som två binära punkter på samma spektrum; det är två kommersiella förslag, ett Happy Meal och ett Scrappy Meal, och att Snyders ”cut” aldrig hade blivit fyra timmar lång om han fått färdigställa projektet talar bara ännu mer för det. Att han nu har sina beundrare, och att hans version fått beröm här och var, är på sitt sätt ett positivt tecken på att filmpassionen inte är död. Inte för att Snyder är vår tids G.W. Griffith; jag tror det har mer att göra med att de flesta som tycker om film numera är svältfödda på någon, vem som helst, som bryr sig; någon som orkar göra scener att stanna i, stunder att begrunda, vad som helst bara inte kiss-kiss, chop-chop, bang-bang, To Be Continued.

Ingen ska göra misstaget att tro att detta är någon subtil filmkonst, dock. Upplevelsen att se den här filmen påminner om att vara åtta år gammal och vilse på ett tivoli som så småningom börjar brinna; det finns inget upp eller ner och ju längre det pågår desto mer drunknar allt i galenskaper. Det talar verkligen för hur hungriga vi är efter något väsentligt när vi föredrar kaos och förvirring framför det förväntade på menyn.

Men oundvikligen, i termer av teman och gestaltning, är denna fyratimmarsexpedition av bombardemang, i djungler av anti-narrativ, lika ihålig och billig som bioversionen. Man är bara för distraherad av Allt Jäkla Ståhej för att märka det. Så här fungerar just Snyders kommersiella genius; de excesser han kastar upp är för märkliga för att inte stirra på, även om det i slutändan bara är en uppvisning av kreativitet för karriärens skull. Det finns inget att riktigt ha i den här versionen heller, det finns bara väldigt mycket mer av det. Jag är tacksam för att jag inte har någon speciell lojalitet eller koppling till serietidningsvärlden, eller vad detta nu ska kontextualiseras med, eftersom det gör att jag kan kasta tillbaka huvudet och skratta när Wonder Woman räddar dagen och exakt samma tema spelar för den femtioelfte gången. Det påminner om någon gammal YouTube Poop-video och är definitionen av dumt och roligt. Inte roliga dumheter, vilket är en konst som jag inte tror finns längre. Vi får nöja oss med att skratta åt direkt nonsens istället, antar jag.

FREDRIK FYHR