—————————————————————————————————–

Palm Springs (2021)

Det finns förmodligen en vetenskaplig anledning till att den här filmen är så charmig. Jag undrar: Vad heter den exakta nyansen av grönt och blått som man använt för filmaffischen, till exempel? Varför känns hela filmen som att äta en glass när man är liten? Vad är det för tropisk Pandoras ask som långfilmsdebutanten Max Barbakow hittat och krängt upp? Det var längesedan jag såg en film som kändes lika mycket som en lat söndag.

Man kan se att det är en långfilmsdebut, för allt i den känns inte helt beprövat av erfarenhet. Måste den-och-den scenen se ut just si och så? Måste det-och-det ögonblicket pågå så länge? Måste scen x och y alls vara med? Jag tycker om 99% av alla filmens poolscener men den sista avskyr jag till 100%. Jag kan inte föreställa mig att Barbakow inte själv fortfarande överväger om den borde vara med eller inte.

Men saker var ju inte perfekta när Spielberg gjorde Duellen heller. För att inte tala om när Kubrick gjorde Fear and Desire. Liksom de en gång i tiden unga regissörerna verkar Barbakow åtminstone ha koll på sina styrkor. Det finns en lekfullhet i personregin som handlar både om att tygla skådespelare som kan spela över – J.K. Simmons – och dra igång skådespelare som hotar att sitta och tjura på tvären; som Cristin Milioti, till exempel, som spelar tjejen i filmen som ramlar in i en tidsloop. Sällskapet är Andy Samberg (of viral fame) som spelar tjomme som suttit fast i samma tidsloop i oändligheter.

Formellt sett närmade jag mig filmen med stor oro, det ska sägas. Mycket lite föreslog att det här inte skulle vara ett till exempel på den typ av ”post-remake” där vi inte längre förutsätter att nya idéer behövs. Som jag uttryckt det tidigare (när jag skrev om Baby Driver) så rör det sig inte om något så enkelt som att nya filmer inspireras av äldre filmer; problemet är snarare att filmskapare föredrar att leva i det förflutna och bara arbetar med det som redan gjorts. Det man gör då är inte att skapa film som lever eller gror eller är på väg någonstans. Det man gör är att hålla vid liv en slags dödsdans för långfilmen som konstform. Som om vi nått slutdestinationen och nu bara kan vänta ut det oundvikliga ögonblicket då det är dags för sista beställningen.

Men okej. Palm Springs är lite mer hoppfull än så. Det går att föra argumentet att den använder sig av Måndag hela veckan på samma sätt som Sömnlös i Seattle (1993) använder sig av Allt om kärlek (1957). Filmen förutsätter att vi redan kan pitchen och den utvecklar därefter tankeexperimentet. Vad skulle du göra om du hamnade i en liknande situation? Hur blir existensen utan horisonter? Det finns en blygsam men kännbar filosofi mellan de två huvudpersonerna, där en person lättjefullt ger upp medan en annan försöker hitta en utväg. Det representerar två inställningar man kan ha till livet, för de som inte plockade upp det.

Så, visst, det är blygsamt, det är Måndag hela veckan fast i 2 Player-mode, och Barbakow når absolut en punkt då han stannar i idéerna och börjar paddla tillbaka mot en mer traditionell romantisk komedi för att ingen ska behöva tänka för mycket. Men han har den verktygslåda han har. Han gör hellre för lite än för mycket. Han är en smart och begåvad filmskapare som det kanske kan bli något stort av, vem vet. Filmen är något, i alla fall, och något är bättre än ingenting, särskilt i en tid då nya filmer från unga filmskapare så ofta vill göra så lite.

FREDRIK FYHR


2020 USA/HONGKONG 90 min. färg/codex/2.39:1. R: Max Barbakow. S: Andy Samberg, Cristin Milioti, J.K. Simmons, Peter Gallagher, Meredith Hagner, Camila Mendes, Tyler Hoechlin, Chris Pang, Chris Pang, Jacqueline Obradors, June Squibb, Tongayi Chirisa, Dale Dickey, Conner O’Malley, Jena Friedman, Brian Duffy.