Cry-Baby (1990)

På 70-talet hade få hade kunnat tro att John Waters skulle bli mainstream men efter Hairspray (1988) var han hett stoff; alla studior ville ha Cry-Baby, hans rockmusikal om titelfiguren, en bad boy i läderjacka spelad av ett prima stycke Johnny Depp, och fröken square, hans kärleksobjekt (Amy Locane). Filmen kom och gick utan större väsen på bio, men fick en större publik på video; den blev vad vi i fornstora dar kallade en ”kultfilm”. Idag är det en av många fd populära filmer som en gång i tiden var sedd, älskad och omtalad men som fallit mellan stolarna i mediebruset. Å andra sidan finns nästan ingen story alls i filmen. Det är en tydligt MTV-anpassad historia, en slags Grease 3 som består av hopsnärjda musikalnummer omgivna av narrativa pappväggar. Men bra energi rakt igenom såklart; det är den typ av film där Iggy Popp joddlar ”butt nekked” i en tunna och Ricki Lake föder barn under en biljakt; man behöver följa upp filmen med någon form av paus, även om det är Bolibompa i jämförelse med Waters tidigare, t.ex Desperate Living, där folk kvävs i hundmat och bebisar gråter i kylskåp. I Cry-Baby har Waters groteska kaos förpassats till comic relief (i Kim McGuires vanskapta gängmedlem ”Hatchetface”) i en övrigt relativt städad film. 

1990 USA 85 min. färg/35mm/1.85:1. R: John Waters. S: Johnny Depp, Amy Locane, Susan Tyrrell, Polly Bergen, Iggy Pop, Ricki Lake, Traci Lords, Kim McGuire, Darren E. Burrows, Stephen Mailer, Kim Webb, Alan J. Wendl, Troy Donahue, Mink Stole, Joe Dallesandro, Joey Heatherton, David Nelson, Patricia Hearst, Willem Dafoe, Jonathan Benya, Scout Raskin, Robert Tyree, Angie Levroneym, Drew Ebersole, Kenny Curtis, Scott Neilson, Robert Walsh, Jenni Blong, Vivienne Shub, Robert Marbury, Susan Lowe, Dan Griffith, Steve Aronson, Mary Vivian Pearce, Kelly Goldberg. Gav upphov till en given Broadwaymusikal.